Datasets:

tobiasnorlund

/

HP-LAS

like 0

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Trakasserier och tvång

Det var när biologiforskaren Josefin Madjidian och hennes kollega Kristina Karlsson Green påbörjade sina doktorandprojekt inom forskning om könskonflikter – det vill säga djurs och växters egenskaper och beteende i konflikter kring parning och uppfödning av ungar – som de började lägga märke till dels att hanar och honor beskrevs med helt olika ord, dels att hanarna genomgående beskrevs som den aktiva parten. – Jag reagerade på att man använde ord som att hanarna "manipulerade" eller "trakasserade" honorna. Beteendena är ju ett resultat av evolutionen och inte något som djur och växter gör medvetet, säger Madjidian. I sin studie visar de två forskarna hur honors och hanars beteende återges med konsekvent olika ord, som ger olika associationer när det gäller individens roll i konflikten. Medan hanarnas beteende beskrivs i termer som "ihärdighet", "kraft", "tvång", "trakasserier" och "manipulation", skildras honornas agerande som passivt genom ord som "undvikande", "motvillighet" och "motstånd". – Hur vi som forskare förklarar saker säger också något om hur vi fungerar och resonerar som människor, säger Madjidian. Det blir också, påpekar forskarna i sin artikel, i praktiken omöjligt att utröna om det är honan eller hanen som utför det beteende som utlöser en könskonflikt. Beskrivningarna av att det är hanen som tar första steget och honan som reagerar kan lika gärna vara ett resultat av forskarnas fördomar, resonerar de. Enligt Madjidian kan forskarnas, troligen omedvetna, tendens att i forskningen utgå från stereotypa föreställningar om manligt och kvinnligt i mänskliga relationer få långtgående konsekvenser, bland annat i form av kunskapsluckor. Genom att konsekvent beskriva hanen som den mer aktiva, aggressiva parten riskerar man att missa att ställa frågor om vilka negativa följder könskonflikterna får för hanarna. – Man fokuserar hela tiden på honan och på vilket sätt hon drabbas av konflikten, men hur hanarna drabbas är ofta outforskat. Förutom en ren kunskapsvinst finns ett annat viktigt skäl för biologiforskarna att fundera över sitt språkbruk: Den biologiska forskningen om djur och växter är ett fält vars resultat och beskrivningar inte sällan används av gemene man för att förklara varför det ser ut som det gör i människovärlden. Genom att beskriva relationerna i växt- och djurriket på ett könsstereotypt sätt riskerar man att hamna i ett slags rundgång, resonerar Madjidian. – Människor resonerar i stil med att "i biologin har man visat att män och kvinnor ..." och på så sätt förstärks ordens laddning i en mänsklig kontext, för att sedan återigen dyka upp i forskningen. Här har biologiforskarna ett viktigt ansvar.

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Litteraturen och biblioteken

Litteraturen har fått dåligt självförtroende. Det är en tanke som allt oftare kommer för mig. Inte minst i den senaste tidens biblioteksdebatter, där jag med jämna mellanrum får höra att jag är en bakåtsträvande "bokkramare" – och nästan alltid kommer dessa tillmälen inifrån biblioteksvärlden. På den nya tidens folkbibliotek tillåts nämligen inte skönlitteraturen, eller boken över huvud taget, ha något särskilt stort egenvärde – och då blir det som det blir med dess självförtroende. Det måste vara eländigt för de mest framåtivrande biblioteksideologerna att biblioteken fortfarande heter just bibliotek – själva namnet påminner på ett irriterande sätt om den tid då biblioteket fortfarande i första hand var en plats för litteratur. Bokhandeln är en annan plats där boken inte längre får ta plats. Då menar jag i första hand den fysiska bokhandeln, som består av allt större golvytor och allt glesare bokrader. I den mån det över huvud taget kommer att finnas kvar en fysisk bokhandel i framtiden, så inte är det böcker den i första hand kommer att innehålla. Modernitetsivrare invänder nu och säger att framtiden inte heller kommer att innehålla så värst mycket fysiska böcker. Desto större anledning, säger jag, att spotta upp sig lite och höja litteraturens självförtroende – för säga vad man vill om e-böcker, men särskilt synliga är de inte. Den elektroniska bokhandeln är stället man får söka sig till när biblioteken och den fysiska bokhandeln sviker. Men inte heller här är det mer än en ytterst liten del av den befintliga litteraturen som är synlig – resten får man leta sig fram till, och för att kunna leta måste man veta vad det är man letar efter. Det kan vara svårt om man inte är en van läsare. Det talas gärna – av politiker och biblioteksideologer – om hur viktigt det är med läsning. Det är bra för demokratiutvecklingen, det är bra för barns verbala utveckling, det är bra för det fria ordet, det är bra för den personliga utvecklingen – det är helt enkelt bra att läsa av en massa anledningar. Allt det där stämmer ju. Men alltmer sällan hör jag någon som vågar hävda att skönlitteraturen även har ett rent konstnärligt värde. Att detta värde har betydelse för vår kulturhistoria, att det finns ett självändamål i att följa vilka vägar litteraturen tar i framtiden. Och alltmer sällan hör jag just konstnärliga grunder föras fram till försvar för skönlitteraturen: att bra litteratur kan få världar att öppna sig inom oss som går långt bortom det instrumentella. Att den kan få oss att förstå saker som går bakom nyhetsrubrikerna. Att litteraturen skriver historia. Det är dags att återupprätta litteraturens självförtroende. Den skall inte vara en ursäkt för en massa andra saker – den är alldeles för viktig för det.

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Neandertalarna

Analys av en 38 000 år gammal benbit har gett den mest kompletta DNA-sekvensen från någon neandertalare någonsin. Den avslöjar att den senaste gemensamma anfadern till oss och neandertalarna levde för hela 660 000 år sedan. Forskare vid Max-Planck-Institut für evolutionäre Anthropologie i Leipzig lyckades ta fram arvsmassa från mitokondrier, de energifabriker i cellen som vi ärver enbart på mödernet. Genom att återskapa varje del av denna drygt 16 000 baspar långa DNA-sekvens 35 gånger kunde forskarna rensa bort olika felaktigheter. – Det är bara 3 procent av alla sekvenser vi får fram som är neandertalska, resten är exempelvis gamla mikrober som bott i benet under tiden det har legat i jorden, säger genombiologen Richard E. Green, författare till studien som publiceras i tidskriften Cell. Arvsmassan inne i mitokondrierna innehåller gener som utgör mall för sammanlagt 13 olika proteiner. En gen som deltar i energitillverkningen, COX2, visar sig ha sett likadan ut hela vägen från schimpans till neandertalare. Det innebär att de fyra förändringar som finns unikt hos oss har uppkommit under den relativt korta period som förflutit sedan vi skilde oss från neandertalarna. Vad dessa skillnader betyder vet forskarna ännu inte. Något som blev tydligt när antalet förändringar i arvsmassan studerats är att neandertalarna tros ha varit få till antalet. När våra förfäder och neandertalare levde parallellt uppskattas antalet människor ha varit omkring 10 000 i hela världen, medan neandertalarna var betydligt färre. – Vi vet inte varför de dog ut, men oavsett om människor konkurrerade ut dem eller om det handlade om rena konflikter så var de inte så många från början, säger Richard E. Green. Detta är ett första steg i analysen av hela neandertalgenomet.

hp-2013-10-26-provpass1verbutanelf.pdf

Med värden från alla håll

Förskolan har en speciell ställning i samhället genom utbildning och utveckling av mycket unga samhällsmedborgare. Just under dessa tidiga år i barndomen grundläggs identiteter, roller, normer och värderingar som kan bli avgörande för resten av livet. Vad förskolan då bidrar med när det gäller just värdefrågor blir intressant att fråga sig, och förskollärares professionella handlande får i ljuset av detta en central roll. Förskolan har bland annat till uppgift att förverkliga ett uppdrag som handlar om demokratisk fostran, jämlikhet, jämställdhet, solidaritet samt aktning och respekt för medmänniskor och miljö. I skolans och förskolans läroplaner talas också om individens fostran till rättskänsla, generositet, tolerans och ansvarstagande. Vi vill diskutera den utmaning förskolan står inför när det gäller att främja verksamheter som erbjuder möjlighetsrum för alla, som öppnar för perspektivseende och där etiska principer upprätthålls i mellanmänskliga relationer. Detta är ett kvalificerat arbete som tar tid och som inte enbart kan utföras genom effektiva modeller och metoder. Under flera år har vi haft förmånen att arbeta tillsammans med verksamma förskollärare i olika projekt som berört värdefrågor, och det har på många sätt varit en lärorik resa. Bland annat har vi arbetat med olika grupperingar i forskningscirklar som fokuserat på jämställdhetsfrågor i förskolan. Det har då visat sig att det konkreta förverkligandet av intentionerna i styrdokumenten (läroplanens värdegrund) inte alltid så enkelt låter sig göras, utan att skulden för den skull kan läggas på någon särskild. Det finns många hinder på vägen. I forskningscirklarnas många samtal och möten visade det sig att en rad omständigheter kan bidra till att verksamheten tar andra riktningar än de avsedda och förväntade. Värdegrunden är framskriven med begrepp som dels i sig lämnar utrymme för olika tolkningar, dels behöver ses i relation till andra konkurrerande värden som kommer till uttryck i det vardagliga arbetet. Det finns en risk att begreppen tolkas in i sammanhang som bygger på andra och till och med motsatta värden, där förskolans men också skolans roll främst handlar om sortering, kategorisering och individuell självreglering och där de unga samhällsmedborgarna blir ett medel för andra intressen. När barnen kommer till förskolan bär de med sig erfarenheter som de fått i sin familj och tillsammans med andra människor. I skolan möter de dels andra barn med deras specifika handlingsmönster, dels pedagoger som har sina personligheter och professionella föreställningar och erfarenheter. I dessa mångfasetterade möten ska dessutom samhällets intentioner med barns och ungdomars lärande ges form och förverkligas. Det säger sig självt att detta inte är någon enkel uppgift. Dessutom kan, med vår utgångspunkt, värdegrunden i förskolan inte förstås som fri från andra starka krafter, nämligen samhälleliga influenser av skilda slag. Av särskilt intresse är de värden som till exempel media och kommersiella krafter förmedlar till barn och vuxna på en mängd sätt och som lätt sipprar in i den pedagogiska praktiken och måste hanteras där. Mot denna bakgrund blir det begränsande om vi tror att vi enbart med hjälp av policy kan styra det vardagliga arbetet i förskolan i riktning mot sådana handlingsmönster och förhållningssätt som främjar ideal som jämlikhet, mångfald och demokrati. Det finns anledning att på ett mer djupgående sätt analysera det som utspelas i förskolans och skolans vardagliga praktik. Det är nämligen just där som de värden vi är bärare av tar gestalt och kommer till konkreta uttryck. Vilka kvaliteter blir synliga i det vardagliga samspelet, i verksamhetens innehåll och i det unika mötet med varje barn? Hur kan vi som pedagoger gemensamt utveckla ett omdöme för att kunna ta ansvar för de beslut som måste tas i förskolans och skolans vardag? Vårt perspektiv på värdefrågorna är att de kommer till uttryck via språket i möten mellan människor. Språket ger vårt tänkande och vårt handlande innebörd och mening. Det medverkar till att forma verkligheten (den sociala världen) men också till att omforma och förändra den, allteftersom vi lägger en något annorlunda mening och andra innebörder i ord och begrepp. Om utgångspunkten är att värdegrunden både skapas och återskapas via språket, så blir det centralt att sätta ljuset på de samtal och samspel som sker i förskolans och skolans vardagliga verksamhet. Det handlar om hur samtal och samspel gestaltar sig. Vad är det för värden som utvecklas inom ramen för dessa? Värdegrunden blir synlig som ord och formuleringar på en abstrakt nivå i läroplanens övergripande mål, men en reflektion över pedagogiskt handlande och personligt ansvarstagande i ett kontextkänsligt samspel behöver också ske. En förskollärare vi mötte i en forskningscirkel ställde sig frågande till begrepp som "respekt" och "autonomi": "Innebär det att inte bli kränkt och en möjlighet att göra sin röst hörd, eller är det att få gehör för sin fria vilja och sina intressen? Hur står detta i relation till vuxnas ansvar i olika situationer som uppstår?" I det pedagogiska handlandet utvecklas alltså kunskap men också normer och värden inom ramen för en mångfasetterad väv av relationer. Ett belysande exempel på detta handlar om hur det i förskolans verksamhet skapas olika föreställningar om hur kön kan betraktas. Vilka medvetna eller omedvetna föreställningar och synsätt följer med in i den pedagogiska praktiken och kommuniceras i verksamhetens samtal och möten? Finns det en dold värdegrund här? Synliggörandet av att pedagoger i vissa situationer utgår från färdiga föreställningar om flickor och pojkar mer än från individen i bemötandet av barnen i leken, vid sagostunden, under lunchen eller i kapprummet på morgonen, kräver både tid och mod. Ett exempel: En liten flicka erbjuder pojkar "städhjälp" som en väg att få erkännande och tillträde till den nybyggda kojan i skogen. Att få syn på det som kan rymmas inom en sådan vardaglig händelse kräver kunskap om könsmönster, engagemang och systematisk observation. Hur styr dräkterna i utklädningslådan innehållet och språket i den fria leken? Genom dokumentation som vi genomfört i de olika projekten visade det sig att ett litet urval av kläder leder till att leken blir relativt begränsad. När innehållet i lådan endast består av prinsesskläder, hattar och skor med höga klackar och liknande attribut uppstår det en lek där flickorna i hög grad utför enkla sysslor inom en begränsad sfär, medan pojkarna, som prinsen eller mannen, ger sig ut på äventyr på en mycket större spelplan. Innehållet i det som skapas sluter eller öppnar i olika utsträckning möjlighetsrum som går bortom könsmärkning. Alla barn i Sverige har i dag laglig rätt att delta i förskolans verksamhet, men frågan återstår kring hur öppet eller slutet möjlighetsrummet är för den enskilda individen. Även om alla barn formellt har beviljats rätten att delta i förskolans verksamhet kan det kvarstå hinder för allas likvärdiga möjlighet till meningsskapandets mångfald.

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Barnatro

"Barnet är civilisationens förvaltare av det förciviliserade." Så lyder en karakteristisk formulering i Helena Gran- ströms Det barnsliga manifestet. Om den illustrerar det jag gillar med boken – elegansen, idérikedomen, den intellek- tuella oräddheten – så ger den också en antydan om den romantiska hållning jag ogillar. Det barnsliga manifestet är utpräglat essäistisk: texten far hit och dit, tillåter sig att vara motsägelsefull, tänker snarare än presenterar ett färdigt resultat, hämtar stöd för sin sak lite överallt – hos Freud, Gombrowicz, Winnicott, i antropologin med mera. Men denna osystematiska karaktär till trots går det inte att komma ifrån att Granström driver en tes: i det moderna samhället trängs det barnsliga konsekvent undan; vuxen- blivandet handlar om att skära av den lekfullhet, kreativi- tet och omedelbarhet som barndomen rymmer. På så vis är vi alla stympade, ofria, mekaniska, alienerade. Undantaget är barnet och den "kreativa människan". Det lilla problemet med denna stereotypa romantik är att den inte kan förklara varför offentligheten på gott och ont tycks bli alltmer infantiliserad, med lekprogram utan slut, pryd sexfixering, sportfanatism och en ständig jakt på "ungdomlighet". Det stora problemet är att Granströms sätt att resonera är ett bra exempel på den fyrkantighet hon kritiserar: natur ställs mot kultur, lek mot allvar, välbefinnande mot effek- tivitet, frihet mot disciplinering, kropp mot förnuft. Vad som saknas är ambivalens, dialektik, förståelse för att det ena kan förmedlas av det andra, att vuxenblivande också innebär frigörelse, att kreativitet är en form av rationalitet, att barndom också är en konstruktion. När hon talar om "en galenskap som finns latent i varje människa, en galenskap som är en del av vad det innebär att vara mänsklig" är hon något mer dynamiskt och intres- sant på spåren, men tyvärr är det ett undantag. Den över- gripande bilden är alltför schablonartad, för enkel. Parallellt med manifestet ger Granström ut kortroma- nen (genretillhörigheten är diffus) Infans. Det ligger för- stås nära till hands att läsa den i ljuset av manifestets barns- lighetsvurm, men faktum är att böckerna inte är särskilt samstämmiga. Även om Infans kretsar kring tre personer – ett par och deras spädbarn – är den klaustrofobiskt jag- centrerad. Mannen är en motpart som aldrig framträder i egen rätt, och barnets närvaro är nästan abstrakt. Kvar står vi med jaget – neurotiskt, självupptaget, alienerat. Det är en irriterande bok, vilket inte betyder att den är dålig, bara svår att få grepp om. Ett sätt att göra den begriplig är att läsa den som en subjektiv gestaltning av en förlossningsdepression. I det perspektivet blir den också ett slags genmäle mot manifestet: här finns barnsligheten, galenskapen, kropps- ligheten, självupptagenheten – inte i första hand hos späd- barnet utan hos den dysfunktionella föräldern. Det är inte enkelt, inte vackert, men heller inte schablonartat. Anders Johansson

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Lågutbildade och läkemedel

Utbildningsnivån spelar stor roll för vilka läkemedel äldre får, visar en ny avhandling från Karolinska Institutet. Låg- utbildade får både äldre och fler läkemedel som i samver- kan med varandra kan orsaka besvärliga biverkningar. – Varför det ser ut så här vet vi inte säkert. Men förmod- ligen handlar det till stor del om hur kommunikationen mellan patienten och läkaren fungerar. En högutbildad person ställer andra krav än en lågutbildad, säger Syed Imran Haider, forskare vid Aging Research Center, Karo- linska Institutet, som skrivit avhandlingen. I hans studie fick 40 procent av dem som var 77 år eller äldre minst fem läkemedel per dag (så kallad polyfarmaci). Studien visade att det var vanligare med polyfarmaci bland lågutbildade (46 procent) än bland högutbildade (36 pro- cent). Bland de preparat som lågutbildade använde i högre utsträckning fanns smärtstillande och antidepres- siva läkemedel. – Låg utbildningsnivå var förknippad med polyfarmaci oberoende av andra faktorer såsom ålder, kön eller att en och samma person kunde ha flera diagnoser, säger Syed Imran Haider. En jämförelse mellan 1992 och 2002 visar att andelen äldre som får fem eller fler läkemedel per dag har ökat från 18 procent till 42 procent. Totalt sett ökade antalet läkemedel bland äldre från i medeltal 2,5 till 4,4 läkemedel per person under denna tioårsperiod. Dessutom ökade andelen äldre som får läke- medelskombinationer där risken för interaktioner mellan preparaten är stor. Lågutbildade får inte bara fler läkemedel utan också i större utsträckning äldre läkemedel, visar en studie som är baserad på över 600 000 svenskar och som ingår i Syed Imran Haiders avhandling. Studien inkluderade 18 nya läkemedel som godkändes åren 2000–2004. Med hjälp av Socialstyrelsens läkemedelsregister kartlades använd- ningen av dessa bland personer i åldern 75–89 år och jäm- fördes med användningen av de äldre alternativen. Skillnaden mellan lågutbildade och högutbildade gällde i stort sett samtliga 18 läkemedel. Barbro Westerholm, riksdagsledamot och professor emerita vid Karolinska Institutet, reagerar starkt på resul- taten att utbildning hos äldre spelar roll för läkemedels- konsumtionen. – Det är läkaren som håller i pennan, och nu behövs ytterligare studier som visar vilka attityder som påverkar läkarnas förskrivning och vad som händer i mötet mellan läkare och patient, säger Barbro Westerholm. Idag är hon vice ordförande i den europeiska paraply- organisationen för äldreorganisationer inom EU, The European Older People's Platform. – Jag känner inte till om det här är ett problem i övriga Europa. I Sverige har vi de bästa förutsättningarna att stu- dera den här frågan ytterligare, inte minst genom våra register vid Socialstyrelsen, säger hon. Peter Örn

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Jordgubbar utan allergier

Det finns ett par tusen proteiner i en jordgubbe, och ett av dem kan ge känsliga personer allergiska besvär i form av klåda i mun och svalg. Allergenet – dvs. det allergiframkal- lande proteinet – har identifierats av en forskargrupp vid Lunds universitet. I jakten på den allergifria jordgubben har forskarna gått vidare och undersökt ett antal jordgubbssorter och de betingelser under vilka de odlas. Gruppen har också funnit att vita jordgubbar är praktiskt taget allergifria, och att det bör vara möjligt att utveckla nya, röda sorter utan, eller med bara lite, av det allergiframkallande proteinet. Rönen presenteras i en ny doktorsavhandling av bio- kemisten Rikard Alm. Han har också som ett led i sin forskning utvecklat datorprogram som använts för att systematiskt kartlägga och identifiera proteiner. De har använts för att ringa in allergenet men är generellt användbara också i andra sammanhang. Allergenet har fått beteckningen Fra a 1 och liknar ett redan känt allergen mot björkpollen. Man vet att björk- pollenallergiker ofta också reagerar på vissa bär, frukter och grönsaker. Slutsatsen är att björkpollenallergiker redan är, eller löper risk att också bli, jordgubbsallergiker. Men de behö- ver alltså inte vara det. Det fanns observationer som tydde på att personer som är överkänsliga mot röda jordgubbar kan äta vita jord- gubbar utan besvär, bl.a. enligt trädgårdsentusiasten Åke Truedsson, som tagit fram de vita bären. Observationerna har nu bekräftats i en liten klinisk stu- die utförd vid Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg i samar- bete med biokemisterna i Lund. – Vi har analyserat tre vita jordgubbssorter, och de visade sig alla innehålla mycket låga koncentrationer av allergenet jämfört med de röda sorterna. Vi misstänkte först att allergenet kanske är kopplat till röda färgämnen i jordgubbarna. Men det har visat sig att det inte finns en sådan koppling, säger Rikard Alm. Det visar sig också att koncentrationen av allergen i röda jordgubbar kan variera lika mycket inom sorten som mellan sorterna. – Med andra ord spelar odlingsförhållandena en stor roll, men exakt vilka faktorer som påverkar vet vi inte i dag. Det kan vara en uppgift för de odlare som vill ta fram en allergifri röd jordgubbe att undersöka det, konstaterar Rikard Alm. – Det skulle inte vara så svårt att utveckla ett enkelt test där man med hjälp av antikroppar kan konstatera om det finns allergen i en jordgubbe, tillägger Cecilia Ema- nuelsson, som handlett doktorandprojektet. Vi har redan sekvenserat allergenet, renat upp det och tagit fram sådana antikroppar. Förädlarna skulle kunna dra nytta av det.

hp-2013-10-26-provpass4verbutanelf.pdf

Det goda faderskapet

Med Thomas Berglunds avhandling Det goda faderskapet – i svenskt 1800-tal har faderskapets historia nedkommit helt rätt i tiden. Under senare decennier har fadern foku- serats allt mer när staten försökt reformera och få honom "tillbaka" till hemmet för att ägna mer tid åt sina barn. Argumenten varierar, men ofta framhålls att pappaledig- het medför både fördjupade relationer mellan fäder och barn och en ökad jämställdhet i hem och samhälle. När visioner om en "ny" papparoll konstrueras politiskt sker det, enligt Berglund, ofta mot en schablonbild av fäder "förr" som frånvarande familjeförsörjare. Initierat visar Berglund att vår kunskap om faderskap i det förflutna mycket vilar på anglosaxisk forskning vars resultat formats av tvåsfärsteorin och en betoning på för- ändring. Teorin om de två sfärerna har medfört tolkningen att upphöjandet av moderskapet måste ske på bekostnad av faderns inflytande och betydelse för barnen och deras fostran, som "vore de sammanlänkade som kommuni- cerande kärl i ett slutet system". Resultatet har blivit en bild där den fysiskt närvarande och känslosamma familje- fadern under tidigmodern tid ersattes av modernitetens frånvarande och oengagerade familjeförsörjare. Genom en omprövning av tesen om 1800-talet som för- ändringens århundrade och den sammanlänkande tesen om de två sfärernas inflytande över faderskap och moder- skap, undersöker Berglund hur medelklassens män såg på sig själva och på faderskap i Sverige vid tiden för det moderna samhällets framväxt, samt faderskapets relation till manlighetsbegreppet. Berglunds analys av uppfostringslitteratur mellan 1750 och 1890 resulterar i flera intressanta slutsatser om vad uppfostran och föräldraskap innebar. Utifrån en begrepps- historisk metod analyserar författaren mycket skickligt begrepp som aga, tukt och lydnad, vilket resulterar i en nyanserad och historiserande tolkning av uppfostrings- litteraturen och faderskapsidealen under 1800-talet. Berg- lunds historisering av betydelsebärande begrepp i uppfost- ringslitteraturen och de normer för det goda faderskapet som framträder övertygar om att den tidigare forskningens bild av 1700- och 1800-talets fostrans- och faderskapsideal som auktoritära, hårdhänta och bestraffande måste omvär- deras. Ett mjukt, kärleksfullt och engagerat faderskap var idealet, och en fostran baserad på metoder som det goda exemplet, sedelärande berättelser och tillrättavisningar framför kroppsbestraffning. Kärleken till barnen utgjorde kärnan i faderskapet under hela perioden, och faderskär- lekens betydelse minskade inte på bekostnad av moder- skapets upphöjande. Genom att ställa tvåsfärsteorins tolkningsmönster åt sidan visar Berglund att uppfostranslitteraturen inte skilde mellan moderskap och faderskap. I råden riktade den sig till båda föräldrarna som tilldelades lika ansvar utifrån föreställningen om ett överordnat enhetligt för- äldraskap som gjorde dem mer lika än olika. Först mot slutet av seklet, med en ökad emfas på könsskillnader, sker en förskjutning i litteraturen som tydligare utpe- kar föräldrars uppgifter som skilda åt. Trots det finner Berglund varken här eller i de brev han också undersökt stöd för att faderskapet alieneras och fäder förlorar sin betydelse och status i familjen. Berglunds analys av uppfostringslitteraturen stödjer inte heller bilden av att statens framflyttade positioner i relation till familjen under 1800-talet fråntog föräldrar eller fäder ansvar för barns fostran. Utifrån tanken om familjen som samhällets grundläggande enhet betonades snarare att fostran var ett delat ansvar, i samverkan mel- lan hem och skola. För svenskt vidkommande visar Berg- lund att fadersauktoriteten inte minskade förrän en bit in på 1900-talet. Som exempel framhålls att det var först då som statens makt över familjen ökade genom skolan och den gifte mannens juridiska ställning försvagades i rela- tion till hustru och barn. Även brevmaterialet undergräver stödet för teorin om de två sfärerna när föräldraskapet analyseras. Berglund ger många exempel på hur fäder deltog aktivt i fostransupp- gifter, vårdade sjuka barn, deltog i hushållsbestyr, ägnade sig åt spädbarnsskötsel, lekte och kelade med sina barn. Inget i brevmaterialet tyder på att vård och fostran enbart var moderns angelägenhet. Att leva upp till faderskaps- idealet och att agera som fader handlade inte heller om att hålla sig till en "manlig sfär", utan om ett ständigt överskridande av de sfärer som konstruerades som man- liga respektive kvinnliga. Utövandet av ett gott faderskap var en viktig del i att vara en "manlig" man. Bilden av faderskap och fäders handlande i brevmate- rialet är inte oväntat positiv och ljus. Berglund diskuterar ingående breven som källmaterial, och är medveten om att hans bild kan ha en "tendens till att kunna uppfat- tas som en sympatiserande framställning och kanske lite av en äreräddningskaraktär av 1800-talets fäder". I försö- ket att nyansera bilden diskuteras dock enbart tendenser i källmaterialet, och inte perspektiv och metoder som väg- lett analysen. Trots influenser från kritisk mansforskning och spridda diskussioner kring klass- och genusrelationer skyms makt- och konfliktperspektivet bakom ett övergri- pande konsensusperspektiv. Nästa frågetecken reses inför författarens syn på histo- riens drivkrafter. Hur förklaras kontinuiteten och föränd- ringen teoretiskt? Sådana resonemang förs förvisso, men mer i anslutning till tidigare forskning än som en sam- manhållen redogörelse för teoretiska antaganden – kring exempelvis samhälls- och genusordningens upprätthål- lande, diskursers återskapande och subjektens möjligheter att förändra dem. En sådan diskussion hade även bidragit till en mer stringent användning och förståelse av teo- retiska begrepp som roll, identitet, diskurs och erfarenhet. Helt visst existerar inga vattentäta skott mellan teori och metod. Ändå anser jag att författaren ger den meto- diska dimensionen av källmaterialets läsning och tolkning företräde framför den teoretiska förklaringen. Intrycket blir att källmaterialet ibland får tala för sig självt och ges innebörder av egen kraft. Tolkningarna är väl under- byggda empiriskt men sällan teoretiskt. Kanske hade en större klarhet kring teoretiska antaganden, och en tydli- gare återkoppling till dem, skapat större möjligheter för författaren att tillfoga den nyanserade kritik till sitt ini- från- och förståelseperspektiv som jag efterlyste ovan? Avslutningsvis tror jag att Berglunds avhandling kom- mer att bli läst av en bredare publik än vanligt. Dels för att den behandlar ett intressant och angeläget ämne, dels för att den är välskriven och pedagogisk i sin framställ- ning. Berglund har brutit ny mark kring ett tämligen outforskat ämne och tillför kunskap om faderskap, för- äldraskap, barnuppfostran, familjeliv och genusrelationer under svenskt 1800-tal i stort. Avhandlingen är ett viktigt och välkommet bidrag till vårt vetande, och jag instämmer i författarens förhoppning om att den ska bidra till den politiska diskussionen om faderskap/föräldraskap. Marie Eriksson

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Flickkonst

Maria Lindberg, Anna Maria Ekstrand och Helene Bill-gren fick i början av 1990-talet alla gå under beteckningen flickkonstnärer. Begreppet uppfattades som nedvärde-rande. Men recensenterna använde det ändå. – De menade att konstnärerna utforskade en flickvärld, något som de manliga recensenterna själva inte kände till och som de ställde sig undrande eller främmande inför, säger Kajsa Widegren, Göteborgs universitet. Kajsa Widegren har en längre tid intresserat sig för mötet mellan konstnärlig gestaltning och konstruktioner av "flickan". I sin avhandling i genusvetenskap Ett annat flickrum tar hon sig an de tre konstnärerna, som med sina bilder utmanar traditionella föreställningar om flickor och sexualitet. Sexuella övergrepp är ett av de teman som hon ser i deras verk. Det är ett samhällsproblem som var mycket närvarande i den offentliga debatten under slutet av 1980-talet och början av 1990-talet, och det var något som både konstnärerna och recensenterna måste förhålla sig till. Kring sexuella övergrepp mot barn fanns olika kon-flikter, exempelvis sådana som handlar om tolkning och tolkningsföreträde. Kajsa Widegren försöker göra diskursanalys på bil-derna. Samtidigt undersöker hon hur recensenterna tagit emot bilderna och hur de med sina texter skapar förstå-else och avgränsar tolkningsmöjligheter. Hon menar att betraktaren av bilderna ställs inför tolkningsdilemman som påminner om konflikten mellan å ena sidan en radi-kalfeministisk diskurs kring flickor som utsatts för sexuella övergrepp och å andra sidan en trovärdighetsdiskurs till försvar för män som anklagas för sådana övergrepp. Begreppet "flickkonst" är problematiskt. Att antyda att vuxna kvinnor är flickaktiga i en kultur som premierar vuxen professionalitet kan ha sexistiska motiv. – I vissa texter används det här begreppet väldigt ned-värderande. Konstnären ses till exempel som en obstinat flicka i sandlådan, och det gör tematiken ogiltig för kon-sten att ägna sig åt. Det konstnärliga uttrycket blandas samman med frågan om kvotering av konstnärsfältet. Kajsa Widegren ser ändå att det finns något angelä-get i begreppet. Hon använder flickrum och flickrums-estetik som metafor för att utforska flicktematiken utan att underordna någons uttryck. – I Maria Lindbergs fall handlar flickrummet om hur rumskänslan skapas. Anna Maria Ekstrand använder saker som Barbiedockor och andra leksaker hämtade från flick-rummet. Helene Billgrens konst förhåller sig till både tid och rum. Den utspelar sig i ett odefinierat 1950–60-tal, en säkrad zon med möjlighet att vara feminin. Flickrumsmetaforen är en feministisk metafor. Den är placerad i spänningsfältet mellan Virginia Woolfs "ett eget rum" som står för frihet och Eve Kosofsky Sedgwicks "epis-temology of the closet" som mer handlar om det slutna rummets osynliggörande. Flickrummet kan ses som ett utrymme där barnet skyddas från vuxnas sexuella aktivi-teter, en materiell frizon som tillåter avskiljande från sam-hällets betvingande normer kring kön och sexualitet, eller en inlåsande garderob som står för en dominant familje-struktur som kan möjliggöra övergrepp.

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Skyddsjakt

Nu i vår har frågan om nya riktlinjer för skyddsjakt varit ute på remiss. Sveriges ornitologiska förening (SOF) anser att tillstånd till skyddsjakt ges alldeles för lättvindigt i landet och att myndigheterna ofta inte följer de regler som gäller. Avgörande i sammanhanget är paragraf 23a i jaktför-ordningen, som säger att åtminstone ett av fyra skäl måste vara uppfyllt för att tillstånd ska ges. Ännu ett krav är att det inte får finnas någon annan lämplig lösning på problemet. Granskar vi de tillstånd som ges är det uppenbart att regelverket inte följs. Det gäller alldeles särskilt så kallad sanitär skyddsjakt i samhällen och på soptippar. En kart-läggning som SOF gjorde för några år sedan visade att denna typ av skyddsjakt oftare styrdes av intresset hos de jägare som anlitades än av något egentligt behov. Omfattningen av sanitär skyddsjakt varierar också väl-digt mycket från kommun till kommun, trots att förut-sättningarna i princip är desamma. En annan studie som vi genomförde vid soptippar i Norrbottens län 2011, visade på samma slappa inställning från den tillståndsgivande myndighetens sida. SOF:s åsikt är att skyddsjakt som bedrivs av sanitära skäl inte fyller någon egentlig funktion och att den där-för bör avskaffas, alternativt förenas med stränga krav gäl-lande villkoren i ovannämnda paragraf i jaktförordningen. Något utrymme för den närmast generella tillämpning som idag förekommer ska inte få finnas. I de fall där till exempel kråkfåglar och trutar kan upp-fattas som ett problem är orsaken nästan alltid brister i renhållningen respektive sophanteringen på tipparna. Med relativt begränsade åtgärder kan "problemen" lösas. Så sent som i april i år slog för övrigt Mark- och miljö-överdomstolen fast att en råkkoloni inte är en sanitär olä-genhet. Fallet gällde en koloni i Helsingborg. En privat-person ville få bort råkorna och drev frågan ända upp till högsta instans. SOF pekar också på den bristande övervakningen av givna tillstånd. Här måste kraven bli tydligare på att en adekvat uppföljning och kontroll ska göras och dokumen-teras. Alltför ofta slarvas det på detta område. När det gäller skyddsjakt på duvhök vid utsättnings-platser för fasaner kräver SOF att denna kvarleva från gamla tiders rovdjurshat försvinner. Vidare anser SOF att det inte bör vara tillåtet att använda fällor med lockfåglar.

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Placebosvar vid smärta

Tidigare förklaringsmodeller inom placeboforskningen har ofta inneburit att patienten varit klart medveten om de verbala instruktioner eller inlärda signaler som triggar pla-ceboeffekter. Inom närliggande forskningsfält finns emel-lertid växande bevis för att viktiga aspekter av vårt bete-ende kan utlösas av signaler som inte uppfattas medvetet. I likhet med studier av omedvetna aspekter av hjärnans belöningssystem och studier av ångest och fobi syftade denna studie till att undersöka om placebo och nocebo (negativ placebo) kunde utlösas omedvetet. Två experiment utfördes med totalt 40 friska delta-gare (24 kvinnor, medelålder 23 år). Deltagarna fick först prova ut en smärtstimulator (värmeplatta 3 x 3 cm) som placerades på underarmen och sedan skatta smärta vid olika temperaturer på en skala från 0 = ingen smärta till 100 = starkast tänkbara smärta. Deltagarna placerades sedan framför en datorskärm och uppmanades att hålla blicken på skärmen och skatta varje smärtstimulering mellan 0 och 100. I det första experimentet utfördes en inlärningssekvens, där två tydligt synliga bilder föreställande olika neutrala ansikten konsekvent kopplades samman med hög eller låg smärta (medelvärde smärtskattning: hög = 63, låg = 24). För att testa ifall placebo och nocebo kunde aktiveras av tydligt synliga signaler för hög och låg smärta följdes inlärningen av en testsekvens där samma ansikten visades på skärmen, men denna gång kopplades bilderna sam-man med en och samma medelstarka temperatur. Resul-taten från testsekvensen bekräftade att placebo (minskad smärta) och nocebo (ökad smärta) uppstod när delta-garna såg bilderna för låg respektive hög smärta, trots att temperaturen var densamma (smärtskattning test-sekvens: hög = 53, låg = 19). I det andra experimentet, som utfördes i en ny grupp av deltagare, undersöktes om placebo- och nocebosvar kunde aktiveras trots att de inlärda signalerna för hög och låg smärta presenterats omedvetet. Liksom i det första expe-rimentet användes klart synliga bilder under inlärnings-sekvensen (medelvärde smärtskattning: hög = 52, låg = 21), men under testsekvensen visades bilderna så snabbt att deltagarna inte kunde särskilja dem. Resultaten visade att lägre smärtskattningar uppstod när deltagarna såg bilden för låg smärta (placebo) och högre vid bilden för hög smärta (nocebo), trots att samma temperatur använts och bilderna presenterats så snabbt att deltagarna inte var medvetna om vilken bild de sett (smärtskattning testsek-vens: hög = 44, låg = 25).

hp-2014-04-05-provpass3verb14auelf.pdf

Barn i skola och fritidshem

Samarbete mellan skola och fritidshem förespråkades redan i SIA-utredningen på 1970-talet. Det blev inte förrän i början av 1990-talet, i samband med skolbarnsomsorgs-kommitténs uppdrag att "följa, stimulera och påskynda en utveckling mot en organisatoriskt och pedagogiskt samlad verksamhet för skola och barnomsorg", som samverkan mer på allvar kom till stånd. Därefter har skola och fritidshem kommit varandra närmare, och förändringar syns på alla nivåer. Idag är lag-stiftning och tillsynsmyndighet gemensam, liksom lokala politiska nämnder och förvaltningar. Allt fler grundskol-lärare och fritidspedagoger återfinns i samma arbetslag. Det finns både möjligheter och problem med att två verk-samheter, med olika traditioner och tidigare olika styr-ningar, förs samman för att hitta samarbetsformer som ska generera ekonomiska men också pedagogiska vinster. Monica Hansens Yrkeskulturer i möte: läraren, fritids-pedagogen och samverkan (1999) och Finn Calanders Från fritidens pedagog till hjälplärare (1999) har bidragit till att synliggöra de svårigheter som kan uppstå i mötet mel-lan yrkeskategorierna samt de motsättningar som finns mellan fritidspedagogernas och grundskollärarnas skilda yrkesinnehåll och yrkestraditioner, status och makt. Tillsammans med Anita Söderlunds avhandling Barn i skola och fritidshem: en studie kring samverkan tillgodoses därmed tre olika perspektiv på integrering och samverkan: Calander ger en intressant och möjlig tolkning, Hansen behandlar pedagogerna och Söderlund studerar barnens eventuella vinster i en integrerad verksamhet. Anita Söderlunds avhandling är en mycket välkommen studie, eftersom den just fokuserar på barnen och vilka konsekvenser samverkan mellan skola och fritidshem kan få för dem. Huvudsyftet har varit att undersöka huru-vida tre olika organisatoriska samarbetsmodeller mellan fritidshem och skola – integrerade, samverkande och blan-dade skolor – har haft någon betydelse för barnens skol-kunskaper, trivsel och allmänna upplevelser av skola och fritidshem, dels kortsiktigt i årskurs tre, dels långsiktigt i årskurs sex. Söderlund har använt sig av Bromfenbrenners utveck-lingsekologiska modell som teoretisk referensram för sin avhandling. Den betonar miljöns betydelse liksom bety-delsen av samspelet mellan individ och miljö för individers utveckling. Ett nära samarbete mellan vuxna (t.ex. lärare och fritidspedagoger) kan bidra till att skapa en miljö som befrämjar utveckling. I sin analys har Söderlund också beaktat barnens socio-ekonomiska bakgrund. Här har skol- och bostadsområdet använts som mått (förvisso ett grovt mått) och författa-ren ställer också frågan om det föreligger skillnader bland barnen när det gäller prestationer, trivsel och allmänna upplevelser som kan relateras till vilket område barnen kommer ifrån. Den sista frågeställningen som författaren arbetat med gäller om det finns skillnader mellan barn som haft fritidshem och barn som inte haft fritidshem, när det gäller deras inställning till skolämnen, skolprestatio-ner, trivsel, självförtroende och kamratrelationer. Det empiriska materialet är hämtat ur bl.a. Skolboms-projektet, vars övergripande syfte var att utvärdera konse-kvenser av olika organisationsformer av samverkan mellan skola och fritidshem, exempelvis elevers skolprestationer och sociala utveckling. Projektet pågick under en fyraårs-period och bestod alltså av tre delar med fokus på elever, föräldrar och personal, varav Söderlund svarade för insam-ling, bearbetning och redovisning av resultat som rörde eleverna. Merparten av materialet som används i avhand-lingen består av enkäter, som i första hand är besvarade av eleverna. Lärarna har bidragit med skattningar av elev-ernas kunskaper i skolämnen samt bedömningar av bar-nens nuvarande sociala kompetens och deras relationer till kamrater. I studien ingår cirka 1 200 barn från årskurs tre och cirka 300 barn från årskurs sex. Nio olika skolor är repre-senterade och de är valda utifrån de tre olika modellerna (integrerade, samverkande och blandade), vilka återfinns i tre olika bostadsområden, nämligen i innerstad, förort samt förort med hög andel invandrare – mångkulturellt område. Integrerade skolor kännetecknas av att persona-len arbetar i arbetslag och har gemensamt ansvar för bar-nens hela dag och termin. Man har gemensam planering minst en gång i veckan, och fritidspedagogen finns minst sex timmar i veckan i klassrummet och grundskolläraren minst sex timmar i veckan på fritidshemmet. Samverkande skolor kännetecknas av att man inte arbetar i arbetslag. Man har gemensam planering, dock mer sällan än den integrerade, fritidspedagogen finns i klassrummet men inte lika ofta och grundskolläraren finns inte alls i fritids-hemmet. Blandade skolor kännetecknas av att det i några klasser förekommer ett närmare samarbete mellan skola och fritidshem, medan det i andra klasser endast förekom-mer ett sporadiskt samarbete. Då det gäller elevernas skolprestationer har provresul-tat i matematik och svenska årskurs tre använts. Söder-lund har kompletterat med skattningar gjorda av lärare i årskurs sex. Övriga variabler som förutom skolpresta-tioner återfinns i studien är trivsel, social kompetens, kamratrelationer och mobbning, demokratifrågor och kontinuitetsfrågor. Här består empirin av elevenkäter och lärarskattningar. Söderlunds studie ger inga mätbara resultat som visar på skillnader i barns kunskaper i matematik och svenska rela-terat till samarbetsformer, inte heller när det gäller trivsel. Däremot framkommer skillnader som går att relatera till den typ av område barnen vuxit upp i. Barn i det mång-kulturella området presterar sämre i skolan men tycks trivas bättre både i skola och på fritidshem jämfört med barn från innerstadsområdet. Utifrån lärarnas skattningar av elevernas kunskapsnivåer finns en viss skillnad i slöjd och idrott samt i musik. Barn från integrerade och samver-kande modeller ligger över eller mycket över genomsnittet. Lärarna har också skattat hur frimodiga barnen är, liksom hur nöjda de är med sig själva och sina prestationer. Här finns ingen skillnad mellan de olika samarbetsformerna. Dock finns en skillnad mellan barn i årskurs sex som har fritidshemserfarenhet och barn som inte har det. Både i barnens egna och i lärarnas skattningar förefaller det som att barn med fritidshemserfarenhet är nöjdare med sig själva och frimodigare samt har fler kamrater på fritiden än barn med annan erfarenhet. Ger fritidshemspedagogiken barn ett gott självförtroende? För att kunna besvara den frågan hade det varit intressant med en fördjupad diskus-sion kring fritidshemspedagogiken. Söderlund har beskrivit de olika skolorna. Jag saknar dock beskrivningar av hur samarbetet mellan fritidspeda-goger och grundskollärare faktiskt gått till, för att jag ska få en helhetsbild. Hur påverkar samarbetet barnen? Vilken betydelse har det för barnen att fritidspedagogerna finns med i klassrummet? Det viktigaste är dock att barns situation och perspektiv görs till föremål för studier. Här har Anita Söderlund tagit ett viktigt steg och jag önskar att hennes studie kommer att följas av fler, som pekar på de konsekvenser samord-ningen med skolan får för barnen.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Översättning

EU:s översättare gör ett jättejobb. Man får dock inte glömma att deras frihet att göra tunga och komplicerade EU-texter "svenska" är begränsad. Rättsakter, som förordningar och direktiv, speglar en kompromiss mellan medlemsstaternas juridiska behov – och syn på språk. Och eftersom översättningen måste ligga mycket nära grundtexten, blir även den svenska texten tung och komplicerad. Språklagens krav på "vårdat, enkelt och begripligt" kan tyckas långt borta. Men det svenska språkarbetet bör inte ses som avslutat i och med EU-översättningen. I synnerhet gäller detta direktiven, som när de införs i medlemsstaternas lagstiftning bara är bindande "med avseende på det resultat som ska uppnås". Medlemsstaterna är således fria att bestämma formen. Det betyder bland annat att direktivens juridiska system, terminologi och språkliga utformning kan bearbetas till en mer hanterlig form i svenska lagar och föreskrifter, så länge deras mål och mening består. Införlivandet är alltså ytterligare ett "översättningsarbete"; direktivet anpassas till svenska förhållanden och överförs till ett begripligt regelverk som fungerar i Sverige. Bäst blir det förstås om jurister, ämnesexperter, språkexperter och terminologer samarbetar i denna andra översättning. Ett bra exempel är arbetet med Socialstyrelsens vävnadsföreskrifter, som kom i en ny version årsskiftet 2009/2010. Samarbetet mellan de olika professionerna har banat väg för ett svenskt regelverk som är betydligt mer begripligt och tillämpbart än den svenska översättningen av direktivet. Dessutom är det förankrat bland användarna redan innan det träder i kraft. Visserligen kunde man som språkkonsult önska sig ett ännu klarare språk i föreskrifterna, men framför allt bör det tvärprofessionella arbetssättet bli mönsterbildande. Mycket arbete har lagts ned på vävnadsdirektivet, men resultatet – ett användbart svenskt regelverk – är mödan värt och arbetssättet något att dra lärdom av för andra myndigheter.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Invandring bygger landet

Invandring är inget nytt fenomen, om nu någon trodde det, och om man hårdrar det hela är väl alla människor invandrare i någon mån. Mitt eget efternamn är troligen en försvenskning och förkortning av ortnamnet Hoyesworth i norra Tyskland, varifrån mina anfäder ska ha flyttat eller flytt under trettioåriga kriget. Jag skulle tro att om man letar sig några generationer tillbaka och skrapar lite på ytan så har många liknande historier. Författaren Anders Johnson har i boken Garpar, gipskatter och svartskallar mer än skrapat på ytan. Han har via befintlig historisk forskning och litteratur grävt sig tillbaka genom seklerna och hittat invandrare som byggt katedraler, startat utrikeshandel, effektiviserat förvaltningen och så vidare. Boken gestaltar verkligen hur modern den nationella identiteten är. Det svenska riket före 1809 var, liksom så gott som alla förmoderna välden, ett mångnationellt mischmasch av olika landområden med folk med skilda språk, traditioner och ibland religioner. Därför var det för några hundra år sedan självklart att det ofta talades tyska i Stockholm, att det vetenskapliga språket var latin, att en avsevärd del av rikets befolkning talade finska. Först efter 1809 blev svenskan det nationella språket. Under den period som storsvenskt sinnade personer i efterhand brukade kalla "fornstora dar" – 1600-talet – byggdes den svenska armén upp av invandrade holländska, franska, tyska, italienska, spanska och ungerska officerare, ja paradoxerna är många när man ser förbi efterhandskonstruktionerna. Garpar, gipskatter och svartskallar är en lättläst och översiktlig bok – kul att bläddra och läsa i här och där. Den är full av bilder, intressanta faktarutor, korta personporträtt och konkret information. En värdefull sammanfattning av hur det vi brukar kalla "svenskt" har formats genom invandring och kulturmöten.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Hotade arter

Redan under 1990-talet arbetade Naturvårdsverket med åtgärdsprogram för vissa hotade arter, exempelvis fjällräv, vissa grodarter och några fiskar. Men det dröjde in på 2000-talet innan det blev ordentlig fart och systematik i arbetet. Då kom vissa konkreta åtaganden. Exempelvis skulle förlusten av biologisk mångfald hejdas till år 2010 (ett delmål i konventionen för biologisk mångfald) och andelen hotade arter skulle ha minskat med 30 procent år 2015 (enligt de svenska miljömålen). – Det fanns plötsligt beslutade mål som gjorde att statsmakterna kände att man måste göra något, säger Per Johansson, Naturvårdsverkets samordnare. Artdatabanken gjorde på verkets uppdrag en analys av landets hotade arter och kom fram till en lista över vilka som var i störst behov av åtgärder. Listan omfattar ungefär 400 arter, uppdelade på drygt 200 åtgärdsprogram. De flesta av dessa program handlar bara om en enda art, men det finns också program för naturtyper och grupper av arter, till exempel sydvästsvenska ljunghedar och björklevande skalbaggar. Den digra listan delades upp på de respektive länsstyrelserna, så att de fick ansvar för att skriva några åtgärdsprogram vardera. I skrivande stund är cirka 115 åtgärdsprogram skrivna och godkända av Naturvårdsverket, och runtom i landet pågår arbetet för fullt med att dels skriva resten av programmen, dels förverkliga de åtgärder som föreslagits. För att finansiera arbetet får länsstyrelserna en särskild pott pengar från Naturvårdsverket varje år, en summa som ökade årligen från 2004 för att plana ut på 87 miljoner om året under 2007 och 2008. ÅGP-pengarna, som de kallas på miljötjänstemannaslang, har blivit ett viktigt komplement där anslagen för vård av naturreservat och annan skyddad natur inte räcker till. – I åtgärdsprogrammet kan man fokusera på sådant som man inte klarar på andra sätt. Pengarna kan användas överallt i landskapet, inte bara i reservat, säger Per Johansson. Därför finns det bland åtgärdsprogrammen en överrepresentation av arter som kräver att man åtgärdar brister i landskapet i stort. Det kan till exempel handla om blomrika marker och tillgången till öppna sand- och grusmarker, eller om bränder och död ved i skogen. Somliga åtgärdsprogram har redan visat sig vara framgångsrika. Åtgärderna för mnemosynefjäril, mosippa och nålginst har gett snabba resultat. Skräntärnorna har återvänt till sin restaurerade koloni. Kornsparv och flera grodarter tillhör också framgångsexemplen. Arbetet med lövgrodor är en verklig succé. Men det finns också exempel på motsatsen. Man har exempelvis inte lyckats knäcka koden till den grönfläckiga paddans behov. Den har inte svarat på åtgärderna. Endast paddorna själva vet varför.

hp-2014-04-05-provpass5verb14auelf.pdf

Lättillgängligt om Bellman

Carl Michael Bellman och hans diktning har gett upphov till en mängd studier genom åren, men trots detta har det varit ont om lättillgängliga och övergripande beskrivningar av författarskapet. Denna brist har Lars Lönnroth rått bot på genom sin bok Ljuva karneval! Om Carl Michael Bellmans diktning. Författarens uttalade mål med detta verk är att sammanfatta tidigare forskning om Bellmans diktning. Det finns dock vissa grundläggande teman och tankar som genomsyrar boken och gör att den känns som en helhet, trots de många olika områden som berörs. Ett sådant tema är, som titeln antyder, karnevalen – maskeraden och maskspelet. Lönnroth framhåller hur diktarrollen under Bellmans tid inte hade något att göra med romantikens idéer kring det "genuina" och "uppriktiga", utan mer kan betraktas som en uppsättning masker för olika tillfällen. När det gäller diktare från den tiden är det därför särskilt vanskligt att försöka leta efter författarens egna ståndpunkter och känslor i verken. Man bör istället tänka sig författaren som en skådespelare, som spelar de roller som passar bäst för stunden. I samband med detta framhåller Lönnroth hur Bellman ofta själv framförde sina verk, och då bokstavligen spelade dikternas olika rollgestalter i en sprudlande enmansföreställning. I mångas efterföljd vill Lönnroth se Bellmans förmåga att foga ihop helt olika typer av genrer, eller masker, och skapa nya upplevelser som utmärkande för hans diktning. Just denna genreblandning blir skälet till att även sådana delar av författarskapet som Lönnroth själv inte uppskattar, exempelvis den rojalistiska diktningen, får en plats i boken. Argumentet lyder att vi kan nå större kunskap om Bellmans mästerverk genom att studera hans mer traditionsbundna prestationer, eftersom just hans kunskap om olika disparata genrer utgjorde grunden för de starka effekterna i exempelvis epistlarna. Genom att studera hur Bellman behandlar etablerade genrer kan vi alltså enligt Lönnroth nå större kunskap om hur strukturen i de blandade verken fungerar. Detta är inte en särskilt kontroversiell åsikt idag, men poängen tål att upprepas. Överlag är framställningen i Ljuva karneval! mycket lättläst, samtidigt som den vilar på en stabil kunskapsgrund. Den ger en god överblick över Bellmans diktning och Bellmanforskningen, och kan rekommenderas till alla som vill ha en introduktion till ett av vårt lands viktigaste författarskap. Som akademiker hade man dock uppskattat en fylligare notapparat och en källförteckning. Å andra sidan kan man tänka sig att boken lockar till sig fler ur den intresserade allmänheten i sitt nuvarande skick. Som läsare av ett sammanfattande verk av detta slag bör man dock hålla i minnet att det är omöjligt att ge en heltäckande bild av de senaste två seklernas rika Bellmanforskning. Författaren har gjort ett urval, ofta baserat på sin egen litteratur- och vetenskapssyn. Grunderna i just Lönnroths litteratursyn framträder tydligast i de avsnitt där han formulerar egna analyser av Bellmans verk. Där blir det uppenbart att han skriver inom en tradition som värdesätter komplexa och mångtydiga texter och försöker blottlägga spänningar och mångtydigheter i texten. Ett bra exempel på detta är hans analys av epistel nr 82, "Vila vid denna källa". Där hävdar Lönnroth att dödens ankomst i slutet av episteln förbereds genom vissa "mörka stråk" och "lätt störande element" i de tidigare stroferna. De exempel han anför är bland andra den nyss skjutna beckasinen, den vrålande tjuren, hönans loppor, den skrattande skatan, de svarta skuggorna under träden och den nyss kallnade kyckling som får sin vinge avriven av Ulla. För en forskare som hellre vill se episteln i dess samtida kontext kan hans kommentar förefalla anakronistisk. För Bellman borde till exempel det faktum att beckasinen nyss skjutits ha indikerat att den var färsk och att det var en läcker frukost som dukats upp. Överhuvudtaget känns det ur ett 1700-talsperspektiv mer naturligt att istället fokusera på överflödet i denna epistelsamlingens grande finale. Precis som var brukligt vid operaföreställningar samlas här alla i en ståtlig final, med både visuellt och musikaliskt överdåd. Innan Fredman stiger fram och tar sitt slutliga avsked av publiken ägnas de fem första stroferna åt att måla upp den ståtliga scenen för oss. Här finns ett överflöd av dyr mat och vin, musik och ljud och rörelse; här finns människor och djur. Bellman målar upp bilden av en välmående landsbygd med en mängd djur. Tillsammans med den skrattande skatan, den vrålande tjuren och hönan som loppar sin vinge finns svalor, hästar och lamm, och det beskrivs upprepade gånger hur de "prägtigt på fältet pråla". Till detta hör alla de ljud som gör scenen än mer levande. Skatan skrattar och tjuren vrålar, precis som lammet bräker, musikanterna spelar, de "små kärlekspanterna" sjunger, de gamla mostrarna tjattrar och löven susar. Även skuggorna under träden kan ses som en del i detta överflöd. De rör sig över hela skalan från "svarta" till "grå och ljusa"; ett exempel på den variation som utmärker beskrivningarna av sceneriet. Ett nyckelord är "ljufligt", spetsställt i början av strofen: Ljufligt där löfven susa I svarta hvirflar grå och ljusa, Träden en skugga krusa, Inunder skyars fläkt och drag. Lönnroth anser att läsaren inte är helt oförberedd på Fredmans "envoi" i strof sex, på grund av de "enstaka mörka stråk" som återfinns i de tidigare stroferna. En forskare som försöker se texten ur ett mer samtida perspektiv kanske snarare skulle säga att läsaren inte är helt oförberedd på avskedet på grund av de drag av operafinal som återfinns i de tidigare stroferna. Därmed inte sagt att Lönnroths tolkning här, och annorstädes i boken, är felaktig, men att den står för enbart en av många infallsvinklar. Så länge man håller detta i åtanke kan Ljuva karneval! fungera som en välbehövlig, användbar och roande skildring av ett författarskap som aldrig slutar att fascinera.

hp-2014-10-25-provpass1verbej-elf.pdf

Skolalgebra

För många elever i grundskolan är algebra ett förvirrande avsnitt i matematikundervisningen. Genom läroböckerna ställs de snabbt inför uppgifter som handlar om att skriva uttryck eller att förenkla uttryck, formulera ekvationer till problem och lösa ekvationer av typen 3x + 4 = 2x – 2. Detta ger få ledtrådar till vad algebra är. Det vore önskvärt att eleverna fick närma sig algebra mer strukturerat. Den algebra som vi arbetar med i grundskolan tycker jag kan delas in i tre delar. Första delen brukar jag benämna algebraiskt tänkande. Det handlar om att använda variabelbegreppet för att kunna lösa uppgifter där det finns relationer mellan objekt, t.ex. relationen i ålder mellan personer samt deras gemensamma ålder. Andra delen brukar jag benämna algebraisk grammatik. Den består av konventioner och notationer. Här ska eleverna exempelvis lära sig att 2x = 2 • x och att 2x + x = 3x. Tredje delen är modellering. Det innebär att kunna översätta en vardaglig händelse eller något utommatematiskt till ett algebraiskt uttryck. I artikeln "Från Fibonacci till algebra" beskrev jag aktiviteter som hjälper elever att förstå varför algebra är ett effektivt verktyg i många problemlösningssituationer. Aktiviteternas enkla samband blir gradvis alltmer utmanande, mängden information och relationer överskrider det som vi kan hantera med huvudräkning och enkla stödanteckningar, och eleverna kommer till en punkt då de upplever att de behöver ett nytt verktyg för att kunna lösa problemet. För att kunna hantera de anteckningar som då görs, med hjälp av någon form av algebraisk representation, är nästa steg viktigt. I många läroböcker brukar detta vara lektion ett, men enligt mig är det självklart att detta avsnitt kommer efter uppgifter som kräver algebraiskt tänkande. Strävan att skriva uttryck i enklaste form ställer till problem för eleverna. För några år sedan började jag be mina elever att sätta ut de multiplikationstecken som inte syns och märkte att en väsentlig del av problem med notation och förståelse försvann. Skillnaden mellan hur uttrycken 2(3 + x) och 2 • (3 + x) uppfattas är gigantisk. För att träna detta använder vi bl.a. övningar som påminner om sudoku. I de första matriserna ska eleverna addera uttryck, och de kan bara fyllas i om algebraiska förenklingar görs. Matriserna går lätt att utveckla genom att antalet rader och kolumner ändras samt att addition byts till multiplikation. De som vill ta det ytterligare ett steg kan göra en matris med division och hamna i polynomdivision. Det finns möjligheter för alla att få utmaningar. Eleverna vill gärna göra egna matriser. Ge dem det i läxa, med tillägget: så få utsatta uttryck som möjligt – likt sudoku – men ändå lösbart. Låt dem sedan lösa varandras matriser.

hp-2014-10-25-provpass1verbej-elf.pdf

Bakläxa i Arbetsdomstolen

Arbetstagarskapet är tvingande till arbetstagarens förmån. Det har sin grund i den juridiska principen att en arbetsgivare och en arbetstagare inte kan avtala om att ett arbetsavtal inte är ett anställningsavtal. Trots att arbetstagarskapet är tvingande till arbetstagarens förmån kan den som är anställd förfoga över sitt arbetstagarskap genom att träffa avtal om att anställningsavtalet ska upphöra. Då gäller endast de allmänna avtalsrättsliga regler som återfinns i vår allmänna avtalslag. Av särskilt intresse är avtalslagens regel om svek, 30 § avtalslagen. Avtalslagens regel om ogiltighet vid svek innebär att om part har "svikligen förlett" motparten så kan avtalet ogiltigförklaras. Vad menas då med svek i detta sammanhang? Svekregeln innehåller två kriterier. För det första ska det handla om en lögn. För det andra ska det vara fråga om en lögn som objektivt sett kan sägas ha haft betydelse för partens benägenhet att träffa avtal. I en aktuell dom (AD 2011 nr 92) har Arbetsdomstolen ogiltigförklarat ett avvecklingsavtal med stöd av 30 § avtalslagen. En kvinna, som träffat ett avtal om att hennes anställning skulle upphöra mot viss ersättning, kunde bevisa att arbetsgivaren hade uttalat en osanning (att arbetsbrist förelåg) och att osanningen objektivt sett hade haft betydelse för hennes träffande av avvecklingsavtalet. Svekregeln var därmed tillämplig och domstolen ogiltigförklarade avtalet. Bevisbördan vid tillämpning av ogiltighetsreglerna i avtalslagen ligger på den part som hävdar ogiltigheten. I det aktuella fallet kunde arbetstagaren bevisa att arbetsgivaren hade lämnat felaktig information om påstådd arbetsbrist, när det i själva verket förhöll sig så att arbetsgivaren avsåg att rekrytera. Domstolen bedömde att lögnen objektivt sett hade betydelse för arbetstagarens agerande. Om arbetstagaren vetat om de riktiga förhållandena skulle hon inte ha ingått avtalet, åtminstone inte på de aktuella villkoren. Regeln om svek i avtalslagen handlar om tillit. Parter i ett avtal ska kunna lita på varandra så att uttalade lögner eller förtiganden av väsentliga omständigheter i princip medför att träffat avtal är ogiltigt. Detta gäller alltså även i arbetsrättsliga sammanhang.

hp-2014-10-25-provpass1verbej-elf.pdf

Vårdcentraler och psykologer

Sveriges Psykologförbund har kartlagt tillgången till psykologer vid landets samtliga vårdcentraler. Patienters tillgång till psykologer – en kartläggning av landets vårdcentraler (2009) visar att endast 260 av landets cirka 930 vårdcentraler har psykologer anställda. 151 vårdcentraler saknar helt tillgång till psykolog. Och mer än hälften av alla vårdcentraler har varken anställda psykologer eller vårdavtal med privatpraktiserande psykologer. Mahlin Olsson, utredare på Psykologförbundet, har gjort kartläggningen. – Kartläggningen visar en fördubbling av antalet anställda psykologer, jämfört med kartläggningen av tillgången på psykologer på vårdcentraler som Socialstyrelsen gjorde 2007, och det är ju bra. Men Psykologförbundet vill att det ska finnas psykologer på samtliga vårdcentraler i landet. Det ska vara samma vård för alla oavsett var man bor eller hur mycket pengar man har, säger Mahlin Olsson. Skillnaderna i landet är stora. Dalarna har inga psykologer anställda och heller inget vårdavtal. Örebro saknar anställda psykologer på sina vårdcentraler och i Östergötland har endast tre procent av vårdcentralerna anställda psykologer. I Stockholm saknar tre av fyra vårdcentraler anställda psykologer. Gotland är ensamt om att ha anställda psykologer på samtliga vårdcentraler. Majoriteten, 82 procent, av samtliga vårdcentraler drivs i offentlig regi. Skillnaderna mellan privata och offentliga vårdcentraler är stora. Endast två procent av de offentliga vårdcentralerna har avtal med privatpraktiserande psykologer, jämfört med 20 procent för de privata vårdcentralerna. 90 procent av fallen kommer via remiss. Av de offentliga vårdcentralerna är det endast 30 procent som har anställda psykologer, medan 43 procent av de privata har anställda psykologer. – Vi vill med denna kartläggning väcka opinion och debatt. Vi har lagt ut hela listan med landets samtliga vårdcentraler på Psykologförbundets hemsida så att alla kan gå in och läsa och se vilka vårdcentraler som har anställda psykologer och vilka som har avtal med privatpraktiserande psykologer, säger Mahlin Olsson. – Förbundet vill att människor ska kunna ringa direkt till en psykolog på sin vårdcentral, utan att behöva gå via en läkare. Enligt våra undersökningar vill de flesta ha psykologisk behandling, inte medicin i första hand, fortsätter Mahlin Olsson. I kartläggningen, som gjordes under fyra veckor i maj och juni 2009, har 894 av 930 vårdcentraler besvarat frågorna, vilket motsvarar 96 procent av samtliga vårdcentraler.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Fritidshemmens roll

I dag är cirka 80 procent av våra barn i åldrarna 6–9 år inskrivna i fritidshem. Samtidigt har fritidshemmens roll i förhållande till skolan diskuterats livligt. Många har velat se verksamheten som en integrerad del av skolans arbete, där fritidspedagogerna har viktiga bidrag att ge, också rent pedagogiskt och även under skoltid. Samtidigt är verksamheten frivillig. Hur ska den ekvationen gå ihop? Och vad är egentligen "fritid"? Fri för vem? Vilka möjligheter ska barnen själva ha att bestämma över sin "fria" tid? En annan diskussionspunkt rör barngruppernas storlek och bemanningen. Hur ska två fritidspedagoger kunna ansvara för meningsfull pedagogisk verksamhet i en grupp på 50 barn eller fler? Är det förresten inte vila och rekreation barnen behöver mer än organiserade aktiviteter? Ska ett bra fritidshem ha egna lokaler, eller duger skolans klassrum? Hur lång ska utbildningen till fritidspedagog vara – och vad ska den egentligen innehålla? Malin Rohlins bok, Fritidshemmets historiska dilemman. En nutidshistoria om konstruktionen av fritidshemmet i samordning med skolan, ger en utmärkt bakgrund till ett samtal om alla dessa frågor. Boken bygger på den avhandling författaren lade fram 2001. Hon har nu omarbetat och uppdaterat texten, och i en epilog ger hon sin egen syn på dagens situation, om än i rätt försiktiga ordalag. Hon ställer sig till exempel frågande till varför så många bestämda uppfattningar om fritidshemmen och deras verksamhet torgförs, till synes utan kännedom om de forskningsresultat som presenterats under senare år. I ett kunskapsbejakande samhälle som vårt tas den kunskap som finns ändå inte till vara! Det är på många sätt en tankeväckande läsning. Vi får följa författaren på en spännande resa genom seklen. Hon berättar om hur arbetsstugorna, fritidshemmens föregångare, växte fram i slutet av 1800-talet. Det skedde på initiativ från engagerade lärare, som såg behoven hos barn från fattiga familjer. I arbetsstugorna fick barnen hjälp med läxläsning men också del av vardagslivskunskap, estetisk fostran och social träning. Arbetsstugorna ersattes senare av eftermiddagshemmen, den nya förskolans pedagoger tog över – innan det så på nytt var dags för en närmare samordning med skolans verksamhet, vad gällde både innehåll och lokaler. Malin Rohlin visar övertygande att kunskap och omsorgen om barnets bästa långt ifrån alltid har styrt utvecklingen. I stället har fackliga revirstrider, ekonomiska överväganden samt skol- och socialpolitiska modeströmningar fått ett orimligt stort inflytande över de beslut som fattats. En rejäl tankeställare för alla som vill ha synpunkter på dessa frågor idag! Jag hade nog önskat att författaren hade gjort en ännu grundligare omarbetning av den akademiska ursprungstexten, inte minst språkligt, för att göra boken mer lätttillgänglig för en bredare läsekrets. Malin Rohlins bok är nämligen nödvändig läsning för alla som är intresserade av fritidshemmens framtid, inte minst för de politiker och chefstjänstemän som har att fatta de avgörande besluten. Men också de som arbetar inom en verksamhet behöver ibland få möjlighet att reflektera över vilken tradition de egentligen arbetar i – för att förstå varför det ser ut som det gör i dag.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Språk och kultur i vården

Kommunikationsproblem i vården orsakade av språkliga och kulturella skillnader kan skapa osäkerhet om huruvida sjukdomshistorien uppfattats korrekt samt leda till att tolkningen förenklas och till att fler återbesök och undersökningar görs. Det visar en ny avhandling från Karolinska Institutet där forskare undersökt hur patienter med invandrarbakgrund, läkare och tolkar upplever vårdmötet. Vård på lika villkor är något som de flesta tar för självklart. Men hur ser det ut i verkligheten? Och hur påverkar kulturella och språkliga skillnader och olika referensramar vårdmötet? Det har distriktsläkaren Eivor Wiking vid Centrum för allmänmedicin i Stockholm intresserat sig för. I sin doktorsavhandling har hon studerat hur patienter i behov av tolk, distriktsläkare och tolkar uppfattar vårdmötet och vad ett mindre lyckat vårdmöte kan leda till. Forskningen är utförd med hjälp av enkätfrågor och djupintervjuer på tolv vårdcentraler i Stockholm. Totalt deltog 62 patienter från Chile, Iran och Turkiet, 74 tolkar och 75 distriktsläkare. Av resultaten i avhandlingen framgår att cirka hälften av patienterna som haft tolk vid läkarbesöket upplevde kommunikationsproblem på grund av språkliga och kulturella skillnader. Det ledde bland annat till att de kände sig osäkra på om deras sjukdomshistoria och information uppfattats rätt. I intervjumaterialet framkom även att tolkarna kände osäkerhet, vilket i vissa fall kunde leda till att de anpassade tolkningen och förenklade ord. I de fall läkarna kände sig osäkra på om allt var korrekt uppfattat kunde det leda till fler återbesök och undersökningar. Nära 40 procent av läkarna tyckte att tiden för konsultationen inte var tillräcklig. Men närmare 90 procent av tolkarna upplevde att patienterna var nöjda. Och bland läkarna trodde 85 procent att patienterna var nöjda med samtalet. Det överensstämmer rätt väl med patienternas egna upplevelser så som de beskrivs i avhandlingen. Cirka 80 procent av patienterna kände sig respekterade för sin kultur, sin personlighet och sina önskemål. – Det är höga siffror, trots upplevda kommunikationsproblem. Samtidigt verkar de kulturella och språkliga skillnaderna begränsa möjligheten att förmedla fakta, tankar och känslor. Konsekvensen kan bli att vårdbehövande patienter får fel behandling eller ingen behandling alls, menar Eivor Wiking. Både läkare och tolkar efterlyste mer utbildning om kulturell kompetens i vården.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Jan Lööfs serier

Jag fastnar redan vid omslaget till boken Jan Lööfs serier: volym 1, blir sittande och studerar det en lång stund. Det här är inte Jan Lööf, serietecknaren, utan Jan Lööf, barnboksillustratören: mjuka, harmoniska former och varma inbjudande färger – ett fönster till en annan värld, inte olik vår egen men bräddfylld med äventyr och fantasieggande figurer. Och jag erinrar mig alla de timmar i slutet på 1960-talet och början på 1970-talet då jag försökte lära mig rita som Jan Lööf: samma enkla men oändligt uttrycksfulla figurer. Jag lärde mig aldrig – det skenbart enkla kan vara ack så svårt – men mina tillkortakommanden förmådde aldrig dämpa den fascination jag kände inför Felix fiktiva värld. Bokens bonusmaterial har samma effekt på mig. Lööf leker med datormanipulerade foton av sig själv, men jag har bara ögon för hans teckningar: kärleksfulla skivomslag sillustrationer och en utblick över ett nöjesfält som är som att slå upp barndomens portar på nytt. Och så hans fantastiska maskiner, konstruerade av skrotdelar, där varenda mutter är omsorgsfullt utritad och där det groteskt storvulna och det jordnära förenas på ett sätt som övertygar mig om att de här maskinerna inte bara skulle kunna fungera, utan dessutom fylla en funktion. Ville lämnar mig mera likgiltig. Teckningarna är både finurliga och fantasieggande, men jag lockas inte längre av själva historien med sitt alltför vuxna perspektiv. De allra första Felix-stripparna, där figuren fortfarande heter Fiffige Alf, har emellertid kvar hela sin naiva charm. De tecknades av en Jan Lööf i 25-årsåldern, utexaminerad från Konstfack och med barnböckerna En trollkarl i Stockholm och Morfar är sjörövare i bagaget. Säkert var det dessa som fick danska PIB att ge honom chansen att göra en tecknad serie. Jag ler åt de många pricksäkra detaljerna: åt Halmhattens gorillor, som faktiskt är gorillor, och åt pelarhelgonet som i smyg använder sig av en docka som standin. Men också åt den pekpinneförnumstigt tillrättalagda världsbilden. Jovisst kan teckningarna te sig aningen valhänta och trevande så här i början, och den första historien saknar den rikedom på undertexter som snart skulle ge serien dess komplexitet. Det skulle dröja till slutet av den tredje historien – och den här volymen – innan Lööf slutgiltigt funnit sin form såväl bild- som berättarmässigt, men anslaget finns här och det gör magin också. Carl Johan De Geer har sagt om Jan Lööfs serier att de är som gjorda för att förklara världen för utomjordingar. Och förvisso har Lööf en fantastisk förmåga att göra det specifika allmängiltigt och det tidsbundna tidlöst. Populärkulturella ikoner rör sig i det vardagsnära, tidlösa äventyr kryddas med samtidspolitik och högt blandas med lågt. I sällskap med dessa latinamerikanska diktatorer, grottmänniskor och robotar känner jag mig förunderligt hemmastadd.

hp-2014-10-25-provpass4verbej-elf.pdf

Forskningsprojekt om kassava

Kassavan kommer ursprungligen från Latinamerika, där indianerna odlat den under mycket lång tid, speciellt för det rika innehållet av stärkelse i rötterna. På 1700-talet introducerades grödan i Afrika, där den med tiden kommit att bli oerhört viktig, på grund av att den inte är särskilt resurskrävande att odla. Grödan klarar sig på mycket magra jordar och i torra områden. Dessutom kräver den relativt liten arbetsinsats. Kassava produceras huvudsakligen av småodlare. Sjuttio procent odlas av små jordbruk huvudsakligen för husbehov. Detta innebär att det ofta är kvinnor som ansvarar för odlingen. Därför är det även socioekonomiskt intressant när kassava nu i allt högre grad blir en handelsvara som kan ge hushållet en inkomst. – Man har börjat odla kassava istället för majs och andra grödor som traditionellt varit viktigare i vissa delar av Afrika, berättar docent Anna Westerbergh, institutionen för växtbiologi och skogsgenetik vid Sveriges lantbruksuniversitet (SLU) i Uppsala. Som många andra grödor blir kassavan lätt angripen av skadeinsekter och sjukdomar. – Kombinationen av angrepp av virus, bakterier och skadeinsekter gör att man tidvis råkar ut för stora förluster, förklarar Anna Westerbergh. De vilda släktingarna till den odlade kassavan är dock mycket tåligare mot angrepp än sin domesticerade kusin. Dessa egenskaper har gått förlorade i den odlade varianten. Det är här Anna Westerberghs projekt kommer in. De vilda kassavasläktingarna är en gigantisk genetisk resurs där man kan hämta egenskaper som är önskvärda för den fortsatta förädlingen. – Men för att kunna använda den här resursen måste man känna till den genetiska bakgrunden till de karaktärer som skiljer de domesticerade sorterna från deras vilda släktingar, säger hon. För att kunna studera skillnaderna bättre har Anna Westerbergh och hennes kollegor i Latinamerika korsat en odlad kassavasort med dess närmaste vilda släkting, som fortfarande växer i Amazonas regnskogar. Genom att korsa hybridgenerationen med sig själv får man fram en generation med stor variation dels i uttrycket av egenskaper, dels i den genetiska bakgrunden, det vill säga vilka genvarianter de olika individerna i populationen – den så kallade kartläggningspopulationen – bär på. Kartläggningspopulationen studeras med hjälp av genetiska markörer. Markörerna är små DNA-bitar som visar vilka genvarianter varje individ har. – För detta projekt behöver vi någonstans mellan två hundra och tre hundra genetiska markörer som är spridda över kassavans genom, berättar Anna Westerbergh. De är som flaggor i olika delar av genomet. Med dessa markörer utvecklar forskarna en genetisk karta där de vet var varje "flagga" finns i förhållande till de övriga. Sedan mäter de sådant som protein- eller stärkelseinnehåll hos plantorna, eller utsätter dem för sjukdomsangrepp för att testa resistensen. Därigenom kan de undersöka hur individernas genvarianter i varje markör stämmer överens med uttrycket hos de studerade egenskaperna. Om de hittar en korrelation mellan en markör och en viss egenskap har de identifierat ett område i genomet, en gen eller några gener som kontrollerar den studerade egenskapen. Denna kunskap är väldigt användbar vid fortsatt förädling. Fast det är naturligtvis inte fullt så lätt som det låter. – Det är ju sällan en enda gen som styr en viss egenskap, säger Anna Westerbergh. Det är ju oftast inte som i skolexemplet där en enda gen styr vilken ögonfärg man får, till exempel. Med hjälp av den här kunskapen kan man redan på groddplantstadiet välja ut de plantor som har de egenskaper man söker, och det kallas Marker Assisted Selection – markörassisterat urval. Det är ett viktigt redskap som förenklar förädlingsprocessen och gör den mer effektiv. Anna Westerbergh fick för tre år sedan en och en halv miljon kronor från Sida för att jobba med projektet, och nu har hon fått ytterligare två och en halv miljon för att fortsätta. – Det gör att jag kan bedriva ett mer omfattande arbete, säger Anna Westerbergh, och jag har därmed också fått möjlighet att engagera en ny doktorand, Wilson Castelblanco, i projektet. Wilson Castelblanco är från Colombia. Även om projektet drivs från Sverige, så arbetar Anna Westerbergh och Wilson Castelblanco ihop med forskare från ett tropiskt jordbruksforskningscentrum i Colombia där kartläggningspopulationen odlas. – Det är viktigt att arbeta ihop med forskare som har erfarenhet av grödan och som lever där kassavan odlas och konsumeras, säger Anna Westerbergh. Wilson Castelblanco arbetar både i Colombia och i Sverige. I Colombia är han med och ser över odlingarna och i Sverige arbetar han molekylärgenetiskt. Eftersom han är från Colombia kan han också överbrygga de eventuella kulturkrockar som lätt uppstår när forskarmiljöer från olika delar av världen ska samarbeta. Det har varit en hel del problem på vägen för att få fram en kartläggningspopulation, och man arbetar just nu med den genetiska kartan. Kraftiga regn har stört odlingarna och dessutom uppför sig hybriderna på så sätt att man tvingats göra ett omfattande korsningsarbete, bland annat för att få fram tillräckligt mycket frön. Nu har man dock en relativt stor population och har identifierat lite drygt hälften av de markörer man behöver. – Så snart är det bara att köra, säger Anna Westerbergh. Det är inte alltid samarbetet mellan bidragsgivare och forskare fungerar så här väl, trots att den här sortens forskning med direkt tillämpbara resultat är vad SLU är bäst på, menar Neil Powell, forskningssamordnare vid SLU. – Vi har ett tillämpningsinriktat uppdrag, förklarar han, vilket man skulle kunna förvänta sig skulle gå bra ihop med att ta sig an problem i den så kallade tredje världen. Det breda angreppssätt som man har vid SLU kan dock stundtals leda till problem när man söker pengar, anser han. I och med att man i många projekt sträcker sig från grundforskning till tillämpad forskning hamnar man lätt mellan stolar när man söker pengar. – Sarec, Sidas avdelning för forskningssamarbete, har en strikt syn på vad som är forskning och vad som är utveckling, menar han. De vill ofta se att forskaren håller en viss distans till det han eller hon behandlar, men det är ofta inte möjligt för oss. SLU:s forskning är i första hand problemorienterad, vi är problemlösare. Men det som Sarec ser som utveckling, och därför skickar vidare till andra avdelningar inom Sida, anses ibland vara för mycket av forskning för att passa inom Sidas avdelningar. Det gör att SLU:s ansökningar riskerar att skickas fram och tillbaka utan ordentliga beslut. – Det här är ett genomgående problem för SLU i samarbetet med Sida, säger Neil Powell.

hp-2015-03-28-provpass3verbuelf.pdf

Hjärnskador och hjälmar

Hans von Holst, chefsöverläkare för neurodivisionen på Karolinska institutet, besökte i mitten av 1990-talet Kungliga Tekniska högskolan (KTH) för att få hjälp att utveckla idéer om att förebygga hjärnskador. Han ville råda bot på konsekvenserna av olyckor, med eller utan hjälm. Många frågor krävde svar. Varför testas skyddshjälmar bara med vertikala fall? Sådana sker ytterst sällan i verkliga livet. Skulle man kunna mäta påverkan från vilka vinklar som helst? Skulle man kunna imitera hjärnans egen skyddsmekanism, att vätskan mellan hjärnan och skallbenet ger ett energiupptag innan hjärnan slår i skallbenet och de verkligt livshotande skadorna uppstår? Slumpen gjorde att forskaren Peter Halldin och Hans von Holst träffades i en korridor på KTH och började diskutera. – Jag blev så intresserad att jag ville forska på det här området inom biomekanik och Hans blev min handledare, berättar Peter. Det mötet blev starten på samverkan mellan olika tekniker och kompetenser där CAD (computer-aided design) utgör sista ledet i kedjan att utveckla en hjälm med högre energiupptag. Peter Halldin lyckades svara på frågorna och utvecklade MIPS-tekniken (Multidirectional Impact Protection System). – Det är Svein Kleiven här på KTH som skapat den FE-modell som mäter påverkan på hjärnan. Jag har arbetat mer med experimentella prover och med själva tillämpningen av teknologin i hjärnan. Geometrin till FE-modellen skapade Kleiven utifrån medicinska bilder från Visible Human Database i USA. Han har sedan 1997 arbetat med att beskriva en mängd biologiska vävnaders olika materialegenskaper i modellen och lagt ner mycket tid på att jämföra med experiment genomförda på universitet i USA. Detta är ett arbete som tagit cirka 15 år. Men hur kan man dra slutsatser från FE-modellen till verkliga livet? – En total olycksrekonstruktion kräver filmning av olyckan på plats och en skiktröntgen. Då vet vi i vilken hastighet fallet skedde och hur. Ett sådant tillfälle var en motocrossolycka 2004 då en person fanns på plats och filmade. Men energiupptagningen går lätt att mäta i modellen vilket gör att man kan dra säkrare slutsatser och jämföra olika hjälmar. Erfarenheterna används även i utbildningssyfte. Många som utbildar sig till traumaspecialister idag kommer i kontakt med Halldins och Kleivens forskning. Den har nog också bidragit till debatten om ett allmänt hjälmtvång.

hp-2015-03-28-provpass3verbuelf.pdf

AD om fallet Praktikanten

En praktikant gick ut gymnasiets elprogram i juni 2009, och sommaren därefter var han visstidsanställd hos Bravida. Efter det var han arbetslös. Senare på hösten blev han anvisad praktik enligt socialtjänstlagen på samma företag och arbetade där den 11/11 2009–29/1 2010. Han fick ingen lön utan i stället försörjningsstöd. ELEKTRIKERFÖRBUNDET: Praktikanten utförde arbete inom installationsavtalets område på ett sådant sätt att han blev anställd. Han hade därför rätt till lön och semesterersättning, sammanlagt 34 895 kronor. Företaget bröt mot kollektivavtalet genom att inte betala lön och genom att inte följa avtalets regler om försäkring. Även om praktikanten inte skulle anses som arbetstagare på grund av socialtjänstlagens undantag, så har företaget ändå brutit mot kollektivavtalet. Avtalet tillåter inte att andra än anställda arbetar inom avtalets område. Företaget ska betala 200 000 kronor i allmänt skadestånd till förbundet för kollektivavtalsbrott. ARBETSGIVARPARTEN: Praktikanten var inte arbetstagare. Installationsavtalet hindrar inte arbetsgivare att ta emot av kommunen anvisade arbetslösa som praktikanter. ARBETSDOMSTOLEN (AD): I civilrättslig mening var praktikanten arbetstagare. Men socialtjänstlagens undantag för praktikanter gällde för honom. Enligt undantaget är praktiken till för att stärka de enskildas möjligheter till arbete. Praktiken i sig är inte arbete. Elektrikerförbundets andrahandsyrkande avslås också. Installationsavtalets bestämmelser om lärlingsanställningar gäller inte praktik enligt socialtjänstlagen. Arbetsgivaren har heller inte haft någon ekonomisk fördel av praktikantens arbete eftersom företaget inte fakturerat det arbete han utförde. Företaget har inte behövt fler anställda, utan accepterade att ta emot praktikanten på socialtjänstens initiativ. Fackförbundet hävdade också att sådana elinstallationer som praktikanten fick göra i princip bara får göras av anställda enligt elinstallatörsförordningen. Även om det är så, betyder det varken att praktikanvisningen inte gällde eller att praktikanten i själva verket blivit anställd. DOMSLUT: Elektrikerförbundets talan avslås. Förbundet får betala motpartens rättegångskostnader på 257 000 kronor.

hp-2015-03-28-provpass3verbuelf.pdf

Stressade lärare

Lärare toppar med 70,9 procent listan över yrkesgrupper som uppger att de har svårt att koppla av från jobbet. 34,2 procent lider av sömnlöshet, enligt TCO-rapporten Att sova med jobbet. Arbetsmiljöforskningen har en del att säga om vad som orsakar sådan stress. "Mycket att göra" är bara en del av förklaringen. Meningslöshet uppstår när lärare dras bort från den klassrumsnära praktiken och en lärarägd idé om elevernas bästa, och kraften i stället riktas mot transparens och anpassning av utbildningen till krav från föräldrar och statliga kontrollorgan. Läroplanen från 1994 medförde ett lokalt arbete som gjorde mål och processer mer synliga för eleven. Det handlade om att formulera lokala mål och kriterier framför att planera sin egen undervisning. Friskolereformen kom med krav på att lärarna skulle visa upp sin skola på marknaden. Lärare krävdes på timtals av arbete med skriftliga omdömen trots att både lärare och föräldrar upplevde att omdömet skrevs i en mall som gjorde att det nästan är obegripligt. Därmed fördes lärarna bort från relevans och sammanhang. Under 2000-talet har fler förändringar tillkommit där ansvar och insyn allt oftare utkrävs. Skärpt tillsyn med en skolinspektion som riktar direkt kritik mot lärare, ökad insyn där enskilda skolors resultat publiceras på nätet, krav på dokumentation med bland annat överklagningsbara åtgärdsprogram, kommunböter för problem med mobbning och lärarlegitimation som understryker ett personligt yrkesansvar. Det gemensamma för dessa förändringar är att det är lättare att utkräva ansvar men inte ett dugg lättare att ta ansvar. Det blir inte lättare att undervisa för att Skolinspektionen tittar på. Tvärtom riskerar en sådan förändring att underminera förtroendet för lärarna. Svag ledning och svaga institutioner medför att krav som riktas mot skolan i realiteten blir krav riktade mot den enskilda, ensamma läraren. Tillgången till information om allt som är fel inbjuder dessutom till en mediedebatt som signalerar en kris i förtroendet för lärarna. Varje gång som en politiker eller en ledarskribent kategoriskt och förnumstigt uttalar lösningar för skolan underminerar det samtidigt lärarnas mandat. Sammantaget har reformerna inte bara givit lärare för mycket att göra. De har också byggt upp pressen, plockat bort utrymme att ta stöd i varandra och skrapat bort relevansen och sammanhanget i yrkesutövningen samt underminerat förtroendet. Detta i stället för att freda det dagliga arbetet kring undervisningen och tilliten till lärarkåren. Tur att många lärare är kloka och gör praktiskt motstånd. De som vill vända utvecklingen måste konsekvent ställa frågan: Vad behöver du som ska göra jobbet för att kunna bli bättre och bättre? Och de måste lyssna på svaret. Det är inte bara ett grundläggande krav ur arbetsmiljösynpunkt, det är även en förutsättning för att nästa förändring också ska bli en förbättring.

hp-2015-03-28-provpass5verbuelf.pdf

Vivlar

Allt fler rapporterar till Artportalen in insektsfynd som inte stöds av några beläggexemplar utan endast baseras på foton eller observationer. Att säkerställa korrekta art-bestämningar måste vara högprioriterat, och det underlät-tar om beläggexemplar eller god fotodokumentation finns. Denna artikel är ett försök att bättra på förutsättningarna för korrekt artbestämning inom ett svårbestämt släkte av vivlar. Släktet Glocianus består av fyra svenska arter som är nära besläktade med och tidigare införda under släktet Ceutorhynchus. Både som fullvuxna och som larver lever de av fibblor och maskrosor. Man kan hitta dem i de flesta öppna miljöer; endast G. moelleri är mer strikt knuten till torra och sandiga marker. Generellt kan det vid artbestämning av vivlar vara nöd-vändigt att känna till om djuret man har framför sig är en hona eller hane, då storlek, kroppsform och snytes-längd ofta skiljer könen åt. Honans snyte är ofta längre än hanens, och hos Glocianus är detta som tydligast hos G. punctiger. G. punctiger är den vanligaste arten i släktet. Det är också den kraftigaste arten, med bred halssköld och tydligt välvd ovansida på täckvingarna. Honans snyte är betydligt längre än övriga arters, svagare böjt och med antennerna fästade mitt mellan spetsen och ögonen. Övriga arters antennfästen är placerade närmare spetsen. Ofta skiljs arten ut genom att dess sista ryggsegment är djupt fårat, men detta är en karaktär som kan vara mycket svår att bedöma. Arten lever på maskrosor i friska, öppna marker. G. fennicus är den minsta av arterna. Halsskölden är smalare och, liksom hos G. punctiger, bredast ett stycke från bakkanten. Fräscha exemplar har ofta täckvingarna vackert marmorerade i brunt och grått, och ofta är deras ovansida något tillplattad. G. distinctus utmärks genom täckvingarnas bruna grundbehåring, som är smalare och mer uppstående än hos släktets övriga arter, vilket ger ett raggigt utseende. Halsskölden skiljer sig från den hos de båda ovanstående arterna genom att dess största bredd ligger närmare bak-kanten. Arten lever på fibblor i släktena Hypochaeris och Hieracium. G. moelleri har hos oss en begränsad utbredning och förekommer sällsynt på kustnära lokaler. Endast i Skåne kan man hitta den på sandfält inne i landet. Den lever på flockfibbla på torra marker. Arten kan ofta identifieras direkt genom sin ljust grå- eller svagt gulaktiga behåring. Ofta är dessutom hela benen rödaktiga. Halssköldens form påminner om den hos G. distinctus.

hp-2015-03-28-provpass5verbuelf.pdf

Risk för bias

En oönskad tendens till under- eller överskattning kallar man med ett engelskt ord ofta för bias. Olika risker för bias kan förekomma, och det gäller att ha koll på dessa risker i statistikproduktionen och även när man använder statistiken. Ta som exempel en statistiksiffra på hur många procent av den vuxna befolkningen som röker dagligen. Den finns i Statistikdatabasen på SCB:s webbplats och kommer från undersökningen av levnadsförhållanden (ULF). Den siff-ran är ganska tillförlitlig i stort sett, men noga taget berörs den av osäkerhet av olika slag. Ett slags osäkerhet i siffran är urvalsosäkerheten, som kommer sig av att man har frågat bara ett urval av per-soner och inte alla i befolkningen. Vidare inverkar också en bortfallsosäkerhet, genom att inte alla i urvalet svarade i undersökningen utan det blev ett visst svarsbortfall. En ytterligare form av osäkerhet i siffran är vad vi kallar mät-osäkerhet, och den innebär att de som svarade i undersök-ningen kan ha tagit miste ibland och gett ett annat svar än det rätta. De här osäkerhetskällorna ger alla två olika typer av osäkerhet i statistiksiffran. Den ena typen är slumpmäs-sig osäkerhet, som inte drar åt något visst håll utan kan ge underskattning och överskattning lite hipp som happ. Den andra typen däremot drar åt samma håll hela tiden, antingen underskattning eller överskattning genomgående för en viss statistiksiffra. Den typen av osäkerhet kallas bias. Bortfallet i statistiska undersökningar ger risk för bias, för de svar man får kanske drar åt ett visst håll i förhål-lande till vad man hade fått om alla i urvalet hade svarat. Man kan till exempel inte utesluta att låginkomsttagare mer än andra kan vara svåra att nå när man samlar in upp-gifter. Det kan leda till en överskattning i statistiksiffror för materiell standard. Det är därför viktigt att förebygga biasrisken, genom att dels försöka få in svaren så fullständigt som möjligt, dels kompensera för den med olika metoder när man räknar fram statistiken. Kalibrering är en modern flexibel ansats för att kom-pensera för bias. Idén är att ta stöd i information från annat håll, såsom register. Ett exempel är statistiken över arbetslöshet från Arbets-kraftsundersökningarna (AKU) som SCB producerar. Där kan man ta in hjälpinformation från Arbetsförmedlingen om arbetssökande. Beräkningen innehåller en analys av hur egenskapen att vara arbetslös hänger ihop med om man är anmäld som arbetssökande, vilken ålder och vilket kön man har, med mera. Så kan uppgifterna i registren hjälpa till att minska bortfallsosäkerheten. Tekniskt innebär kalibreringen att man räknar ut väg-ningstal för de enskilda svaren, som sedan viktas med dessa tal när statistiken räknas fram.

hp-2015-03-28-provpass5verbuelf.pdf

Språkbyte

För tre år sedan flyttade Christine från England till Sve-rige på grund av kärleken. Det tog en stund innan jag lade märke till den lilla brytningen. Christine talade en utmärkt svenska. Den första tiden klarade hon sig bra med engelska. Pojkvännens vänner pratade gärna engelska. Till en början. Men när kvällen blev sen eller inspirationen tröt – då gick vännerna över till svenska. Trots allt är det ansträngande att hela tiden vara hänvisad till att tala ett främmande språk. Om hon ville vara del av gemenskapen, måste hon lära sig svenska, insåg Christine. Det var så hon framställde det för mig. Att i det dagliga livet byta sitt modersmål mot ett annat språk är en stor sak. Det krävs mycket arbete och vilje-styrka, men framför allt krävs det motivation. Om behovet inte är pockande håller vi fast vid det språk vi kan bäst. Christine hade en stark motivation att lära sig det nya språket. Viljan att hålla fast vid modersmålet gäller också svensk-talande. Det glöms ibland bort i debatten om engelskans inflytande på svenskan. Somliga säger att svenskan är under samma press från engelskan som minoritetsspråken är under press från svenskan. Det håller jag inte med om. Vi är inte påtvingade engelskan för att kunna vara en del av språksamhället, även om goda kunskaper i engelska är ett krav inom en rad områden. Men också i sammanhang där engelska är arbets- eller studiespråk tar vi ofta chansen att tala svenska om vi kan. Låt oss ta till oss den insikten – utan att hemfalla åt språknationalism. Den svensktalande majoriteten befinner sig alltså knap-past i en språkbytesprocess. För de flesta minoriteter är situationen en helt annan. Deras språk är förhållandevis osynliga i samhället, språkgrupperna är små, undervisning saknas. Många kämpar för att kunna behålla sitt språk och överföra det till nästa generation. Andra övergår till att tala enbart svenska. Det gäller också invandrare och barn till invandrare. Vi som talar varmt för flerspråkighet tycker reflexmässigt att det är synd. Men rätten till språk innefat-tar också rätten att byta språk, att välja ett annat språk än modersmålet som dagligt språk. Lika självklart är det att den som vill behålla sitt modersmål ska få stöd i form av en fungerande modersmålsundervisning med kvalificerade lärare. På det här området är glappet mellan den officiella språkpolitiken och dess genomförande extra stort.

hp-2015-10-24-provpass1verb-ej-elf.pdf

Sill och strömming

Forskare vid Uppsala universitet och Stockholms universitet har gjort en omfattande genetisk studie av sill och strömming runt våra kuster. Forskningen visar att det finns relativt få men mycket tydliga genetiska skillnader mellan sill och strömming, och att dessa skillnader måste bero på genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden (arten är sill, Clupea harengus; strömming är ett handelsnamn för östersjösill som landas norr om Kristianopel i Blekinge). Ända sedan medeltiden har vi skilt på sill och strömming, men det är först nu som forskare fått fram vetenskapliga bevis för att de är genetiskt olika. Sillen är en av världens mest individrika fiskarter och har en enorm ekologisk och ekonomisk betydelse. Under en stor del av Sveriges historia var sill och strömming en helt avgörande födoresurs och en viktig exportvara. Sverige skulle inte vara det land det är idag om vi inte haft denna rika tillgång på sill och strömming. Ända sedan medeltiden har vi alltså kallat den sill som fångas norr om Kalmarsund för strömming, eftersom den avviker från den sill som fångas i södra Östersjön och Västerhavet. Strömmingen är mindre till storleken och mindre fet. Linné klassificerade strömmingen som en underart till sillen. Fiskeribiologer delar upp sill och strömming i olika bestånd och använder dessa klassificeringar när man bestämmer fiskekvoter. Tidigare studier har indikerat mycket få genetiska skillnader eller inga alls mellan olika bestånd. Kan det vara så att det egentligen bara finns en gigantisk sillpopulation och att de skillnader vi ser beror på miljöfaktorer, till exempel stora skillnader i salthalt? För att besvara denna fråga använde forskarna modern DNA-sekvensering. – Våra resultat visar att för de allra flesta generna så hittar vi inga signifikanta skillnader alls mellan sill och strömming eller mellan olika bestånd av sill eller strömming. Detta visar att all sill och strömming vi studerat är mycket nära släkt. Men för några procent av generna hittar vi mycket tydliga skillnader, inte bara mellan sill och strömming utan också mellan olika bestånd av sill respektive strömming, säger Leif Andersson, professor i funktionsgenomik vid Uppsala universitet och professor i sjukdomsgenetik vid SLU. – Vår samlade analys visar att de skillnader vi hittar måste bero på naturlig selektion och genetisk anpassning till lokala miljöförhållanden. Studien indikerar att sill och strömming kan bli en unik modell för att studera genetisk anpassning tack vare den ofantliga populationsstorleken som innebär att den slumpmässiga förändringen av genfrekvenser blir minimal, säger Leif Andersson. De prover som nu har analyserats insamlades för drygt 30 år sedan som en del av Leif Anderssons examensarbete under handledning av docent (numera professor) Nils Ryman; den senare är också medförfattare till den nya studien, som publicerats i den amerikanska vetenskapsakademins tidskrift PNAS. När de analyserade dessa prover för 30 år sedan kunde de använda 13 genetiska markörer, vilket var förnämligt på den tiden. I den studie som publiceras idag har de använt mer än 400 000 genetiska markörer, vilket gav en helt annan genetisk upplösning. – Vår studie är ett fint exempel på hur den kraftfulla teknik som främst utvecklats för medicinsk forskning kan revolutionera även annan forskning, säger Leif Andersson.

hp-2015-10-24-provpass1verb-ej-elf.pdf

Våra egna ord

Det blir Olivers tur att vara fotbollskommentator vid skolans fotbollsplan. Oliver växlar över från sin nordskånska gränsbygdsdialekt till ren stockholmska: "Osby har ökat tempot. Bollen uppe på höger planhalva, tas kontrollerat ner av Allbäck och ett inlägg mot bortre stolpen och där finns Zlatan och Isabell." Är det hans egna ord? Eller lånar han orden? Var går gränsen mellan eget och annans? Är det kanske vettigare att tänka att Oliver använder språk, ord och dialekt för att utföra något, och att det då inte blir relevant att ställa frågor huruvida orden och dialekten är hans egna? När Oliver några år tidigare var på sin första fotbollsträning så visste han inte vad "jobba hem" och "sprid ut er" betydde. Nu har han en väl utvecklad fotbollsvokabulär och kan dessutom använda den på ett adekvat sätt. På samma sätt utvecklar vi förmågan att behärska en rad språkliga genreformer genom att delta i sammanhang där de används och genom att härma ord eller fraser, och ibland också genom att tänja dem och förändra dem. Är det då egentligen någon skillnad att lära sig talspråk jämfört med skriftspråkliga genrer? Och är det relevant att tala om "egna ord"? Man kan inte ha copyright på "Stockholm är Sveriges huvudstad", "i alla celler sker en förbränning" eller "hon tittade ut genom fönstret och såg havet". Uttryck av denna typ är så allmänna att vi varken till vardags eller juridiskt betraktar dem som någons. Det är klart att Oliver i en mening härmar där han står vid linjen och ropar. Men vem härmar han? Och när övergår härmandet till att vara Olivers "eget språk"? Är det när han nästa år blivit mer detaljrik och tränat upp sitt tempo, eller är det om tjugo år när han kommenterar dotterns lag i division fyra? Härmandet är en del av språkutvecklingen. Eleven med diabetes har läst massor av text om kroppens näringsbehov. Han talar om sådana frågor med sin dietist, sin familj och med andra barn med diabetes. När han för första gången tar ordet "enzym" i sin mun skulle vi kunna säga att han härmas, att ordet inte är hans "eget", men vad är det för poäng med det? Det är väl vanligen bättre att konstatera att han börjar använda ett ord han tidigare inte använt, och rimligen blir väl orden ens egna så fort vi använder dem, eller? Mot bakgrund av det vi vet om språkutveckling och vad språk är, verkar termen "egna ord" inte pedagogiskt poängfull. Det verkar mer adekvat att prata om "ord du behöver".

hp-2015-10-24-provpass1verb-ej-elf.pdf

Tsar Putin

Recension av Anna Arutunyan: Tsar Putin, Ordfront, 2012. När Vladimir Putin i mitten av juli kom till Krymsk, en by uppslukad av lera, var det ett tecken på nåd. När politiken är lika gyttjig och intransparent som leran, som krävt minst 171 dödsoffer, står det enda hoppet till ett ingripande från ovan. Bara den högsta makten kan man tro på. Putins blotta närvaro blir tecknet på att någon där uppe bryr sig, och den oundvikliga uppläxningen av lokala tjänstemän beviset för att man inte är övergiven i en värld där folket och suveränen är ohjälpligt sammanbundna. Översvämningarna i Krymsk och Putins visit inträffar efter det att Anna Arutunyan, journalist född i Ryssland men uppväxt i USA, skrivit sin bok, men sådant är stadens öde ur hennes synvinkel. Trots titeln handlar boken inte om Putin. Putins stålgrå blick, ofta mytologiserad, ser hon som ett uttryck för hans kameleontlika natur. Putin är egentligen ointressant. Han är den han förväntas vara, och som Rysslands ledare återspeglar Putin, enligt Arutunyan, Ryssland som det förväntas vara. Beskrivningen av Putin som en naturlig konsekvens av det ryska samhället, ett tomt kärl i vilket man lägger sina förutfattade meningar, har kallats fjäskande. Det är orättvist. Men det är något beklämmande i att en bok som först ifrågasätter den masochistiska föreställningen om att ryssar inte är lämpade för demokrati ändå beskriver en "folksjäl" som tyr sig till ett korrupt och maktfullkomligt system. Om man bortser från den nästan deterministiska beskrivningen av underkastelse i Ryssland skänker boken en spännande inblick med historieglasögonen på. Ryssland har, vilket journalister ibland påpekar nästan skadeglatt, haft demokrati av något slag i drygt två decennier medan järnnäven sträcker sig genom århundraden. De historiska parallellerna, som jämförelsen mellan säkerhetstjänsten KGB (i dag FSB) och Ivan den förskräckliges opritjniki-adel som stod över allt utom tsarens vilja, känns ibland något tesdrivna men är alltid intressanta. Även anekdoterna om polisen, affärsmännens skumrask, intelligentians avsky, fega tjänstemän och helt vanliga ryssar som inte gillar Putin men ändå röstar på honom är läsvärda i sig själva. Den svaga punkten är något svajiga uppgifter från anonyma källor om möten som skett eller inte skett. Det är svårt att skriva ens en notis om Ryssland utan att känna sig tvungen att nämna protestgruppen Pussy Riot. Bokens avsnitt som beskriver en närmast religiös underkastelse för Kreml – som också värnar sin relation till kyrkan – bidrar också till en förståelse av det ofta missförstådda rättsfallet. För den som stått och frusit i Moskva och sett Kremls ungdomsgäng Nasji med frenetisk iver fira Putins återkomst, eller vem som helst som undrar varför Ryssland väljer en president de flesta ryssar inte gillar (fusk är bara en faktor) ger Tsar Putin värdefulla insikter. Det är samtidigt synd att despotism beskrivs som inristat i Rysslands sociala DNA – en beskrivning som förresten även drabbar egyptier, libyer, syrier och andra folk under auktoritärt styre. Längs den stigen finns slutsatser som inte bara förtätar myterna om Ryssland utan också gör dess folk en stor och orättvis björntjänst.

hp-2015-10-24-provpass4verb-ej-elf.pdf

Calle Schewen

I Roslagens famn på den blommande ö där vågorna klucka mot strand och vassarna vagga och nyslaget hö det doftar emot mig ibland ... Även bland Taube-fantaster finns nog en och annan som tycker att raderna känns en smula slitna. Men för många är Calle Schewens vals, med sin både livsbejakande och vemodiga skildring av svensk högsommar, snarare oerhört slitstark. Vissa betraktar rentav valsen som ett bättre alternativ till nationalsången. För filmregissören Bo Widerberg fungerade det nyslagna höet som ett musikaliskt doftminne: "Det är nästan så man nyser när man hör den." Visan har med tiden blivit allmängiltig, men den skrevs vid ett speciellt tillfälle och är knuten till en särskild plats. Det var juli 1931 och diktaren Evert Taube skulle bli upptagen som medlem i Pelarorden, en sammanslutning av skärgårdsälskare och skärgårdsbor. Det skulle ske vid den årliga sommarfesten på Håtö svansar, två sammanvuxna småöar i Furusundsfjärdens västra kant. Det finns olika versioner av hur sången kom till. Enligt en av Taubes egna kom han seglande, försenad till sammankomsten. Han blev då "kidnappad" av några pelarbröder på befallning av ordenshövdingen Albert Engström och fick i uppgift att omgående dikta en visa, passande till evenemanget. Efter att ha kämpat en bra stund får Taube syn på öns ägare, Carl Schewen, där denne sitter i bersån vid bryggan. En ung flicka går fram till honom och bjuder upp till dans. Därmed har Taube motivet klart för sig. Visan skrivs snabbt ihop och framförs av Taube till ordensbrödernas bifall. En annan version gör gällande att Carl Schewen tog sin svängom med "Roslagens ros" först dagen efter ordensmötet på Svansarna och då på Betsö, någon sjömil i nordostlig riktning. Taube var på plats och lät sig inspireras, men visan var inte klar förrän ett par månader senare. Men det finns också uppgifter om att visan skrevs före ordensfesten. Carl Schewen, som levde fram till 1954, blev i vart fall kändis på kuppen. Han lär ha gillat valsen, särskilt musiken. Men uppmärksamheten blev med tiden något besvärande för den tillbakadragne godsägaren.

hp-2015-10-24-provpass4verb-ej-elf.pdf

Alkoholproblemet

Historiskt sett har ambitionen att hålla nere alkoholkonsumtionen i Sverige varit starkt präglad av nykterhetsrörelsen, vilken tidigare ofta hade tydliga kopplingar till kyrkan. Under början av 1800-talet var måttlighetsprincipen dominerande. Utöver det kristna budskapet användes medicinska och nationalekonomiska argument – främst pekade man på rörelsens betydelse för jordbrukets utveckling. År 1889 grundades Allmänna svenska nykterhetsförbundet, vars organisationer enades om att samarbeta vid riksdags-, landstings- och kommunalval och stödja nykterhetsvänliga kandidater. Så småningom kom nykterhetsrörelsen att bli en av de mäktigaste intressegrupperna i svensk politik. Sett ur ett historiskt perspektiv är nykterhetsrörelsens ställning i dag svag, men moraliska aspekter på konsumtion av alkohol förekommer fortfarande i vissa situationer och för vissa människor, trots att folkhälsoaspekten fått en alltmer dominerande position. Hur ett problem definieras, vilka som är med i definitionsprocessen och definitionernas betydelse för den praktik som utvecklas är något som ofta diskuteras i forskning om sociala problem. När det gäller konsumtion av alkohol och narkotika finns det i dag många olika uppfattningar om vilka som ska respektive inte ska konsumera, vad, hur och när. Det råder delade meningar när det gäller alkohol, och många skiljer på bruk och missbruk till skillnad från vad gäller narkotika, där en klar majoritet av svenskarna anser att allt bruk är problematiskt. Trots förändringar i samhället mot mer liberala attityder till alkoholkonsumtion tyder mycket på att det fortfarande råder relativ enighet kring att ungdomars bruk bör begränsas. Ett utslag av det är de omfattande resurser som anslås till förebyggande arbete. Ungdomars (över)konsumtion av alkohol och konsumtion av droger diskuteras frekvent i media, ofta i form av larmrapporter. Rapporterna baseras inte sällan på material som produceras av Centralförbundet för alkohol- och narkotikaupplysning i samarbete med Statens folkhälsoinstitut, samma aktör som producerar material och informationskampanjer samt bedömer ansökningar från ideella organisationer (och kommuner och landsting) som ska bedriva förebyggande arbete. Att formulera förebyggande insatser med utgångspunkt i traditionella mönster och utan krav på effekter är dock ett beteende som blir allt svårare att försvara när kraven på vetenskaplighet ökar. Det finns ett behov av att sammanställa och utvärdera de insatser som görs, tillvarata den kunskap som finns och peka på vad som fungerar och vad som inte fungerar, inte minst mot bakgrund av Socialstyrelsens satsning på nationellt stöd för kunskapsutveckling inom socialtjänsten.

hp-2015-10-24-provpass4verb-ej-elf.pdf

Miljölagstiftning

Målet för miljölagstiftningen är hållbar utveckling, medan lagstiftningen för läkemedelshantering fokuserar på säkra mediciner och avsedda terapeutiska funktioner. Det finns idag ingen legal möjlighet att av miljöhänsyn stoppa en väl fungerande behandling om det inte finns medicinskt likvärdiga alternativ att erbjuda. Vi har omfattande regelverk för att säkerställa hantering av kemikalier, men läkemedel står idag utanför EU:s kemikalieförordningar Reach och CLP. Större delen av läkemedelslagstiftningen är reglerad på EU-nivå och gemensam för hela EU. Ska Sverige påverka reglerna för läkemedelshanteringen måste detta ske i samarbete med övriga medlemsstater. Idag är det så att samtidigt som Läkemedelsverket utreder huruvida ett humanläkemedel ska godkännas för försäljning i Sverige, ska de även utreda hur läkemedlet påverkar miljön. Enligt gällande EU-regler får en miljöutredning ironiskt nog inte påverka om vi godkänner läkemedlet eller inte. Eventuella risker för miljön ska inte vägas in i risk/nytta-värderingen. Inte heller får ett godkännande återkallas på grund av en miljörisk vid själva tillverkningen. Befintliga regler har alla fokus på att skydda människors hälsa, dock inte genom krav på god yttre miljö. Målet anses vara att skapa en harmoniserad marknad för läkemedel. Ett tvingande nationellt system för miljöklassificering av läkemedel är alltså inte möjligt, men det är däremot ett frivilligt nationellt system. I juni 2011 lämnade Läkemedelsverket över ett förslag till regeringen om hur EU:s miljökrav vid läkemedelstillverkning kan skärpas. En av de viktigaste punkterna i förslaget handlar om att utvidga begreppet "god tillverkningssed" (GMP) till att även omfatta miljöaspekter och innehålla regler för miljökontroll. Frågan är om det är möjligt att uppnå den tydlighet och skärpa i regelverket som hänsynen till miljön behöver. För att uppnå säkerhet på området krävs bland annat tillgång till information om miljöpåverkan. Ett sätt att samla in information är att skapa en databas motsvarande den som finns för Reach. Ett annat sätt att dra lärdom av Reach skulle kunna vara att upprätta en kandidatlista för observation av ämnen som har satts under särskild bevakning. Samtidigt pågår arbetet med att stärka bästa möjliga teknik genom krav på uppdaterade referensdokument och regelbundna omprövningar av redan givna tillstånd. Men inga planer finns på att ta fram något nytt särskilt referensdokument för läkemedelsindustrin. Man menar, från den europeiska IPPC-byrån i Sevilla, att framtagandet av ett sådant skulle innebära mycket arbete och ta flera år. Finns det större möjligheter att reglera miljöpåverkan av kemikalier i allmänhet än av läkemedel? Eller vad är skillnaden? För att förändringar ska komma till stånd måste, enligt slutsatserna i Läkemedelsverkets förslag, politikerna såväl nationellt som på EU-nivå få förståelse för kopplingen mellan hälsofrågor och miljöfrågor. Något som vi naiva kan se som en självklarhet.

hp-2016-04-09-provpass-2-verbal.pdf

Skivrecension: Karl Nyhlin, The Jacobean Lutenists

Jakob I efterträdde drottning Elisabet som regent i England vid hennes död 1603. Han hade då redan varit kung av Skottland sedan 1567 (som Jakob VI), och han kom att regera de båda länderna fram till 1625. Den elisabetanska eran känner vi väl till, men vi har ingen riktigt bra svensk benämning på the Jacobean era som sammanfaller med Jakob I:s regeringstid 1603–1625. En mer passande skivtitel hade kanske varit The Lutenists of the Golden Age, som ju innefattar både den elisabetanska och den efterföljande periodens musik för luta. Även om Jakob I hade politiska problem med engelsmännen, fortsatte den kulturella blomstringen under hans tid vid makten. Det gäller även beträffande musiken för lutan, med viktiga namn som John Dowland, Daniel Bacheler, Philip Rosseter, John Danyel och Robert Johnson. De var alla mer eller mindre djupt rotade i den elisabetanska myllan, och även om de också alla var verksamma efter Elisabets död så är det kanske lite missvisande att uttryckligen kalla dem the Jacobean lutenists. Flera av dem komponerade sannolikt också många av sina viktiga verk före 1603, till exempel Dowland, Danyel och Rosseter. Den mest representative för en nyare stilinriktning är Robert Johnson, men av denne mästare får vi bara höra ett kort stycke, "The Prince's Almain" (på skivan benämnd enbart "Almain"). Prinsen var Jakob I:s son, prins Henrik av Wales, som dog blott arton år gammal 1612. Förutom ståtliga och anspråksfulla fancies, gaillards, almains och preludes låter oss Karl Nyhlin också få höra många anonyma stycken med folkligt ursprung från både England och Skottland, ofta förekommande i de många handskrivna tabulaturböckerna för luta från 1600-talets första decennier: Jane Pickerings, Margaret Boards, Rowallans med flera. Som Karl Nyhlin själv framhåller i sin text till skivan föreligger många verk i flera versioner, och detta ger exekutören stor frihet att välja och tolka. Därför är det av ett visst intresse att få mer detaljerad information om vilka källor som använts för respektive verk. Det saknas här, samtidigt som vi får veta i vilken temperatur lutan är stämd och vem som har tillverkat strängarna! Karl Nyhlin är en utomordentlig lutenist och musikant med en vacker tonbildning, auktoritet och fulländad teknik. Hans lösningar på ornamentering och variationer är helt idiomatiska samt välfungerande. I några fall skulle jag ha önskat ett något långsammare tempo, till exempel i Dowlands fantasior. Som helhet är det ett mycket vackert spelat och varierat urval musik som visar bredden och kvaliteten på den engelska och skotska lutmusiken från the Golden Age.

hp-2016-04-09-provpass-2-verbal.pdf

Attityder till arbete

Tomas Berglunds avhandling Attityder till arbete i Västeuropa och USA: teoretiska perspektiv och analyser av data från sex länder blickar tillbaka på 1990-talet, ett decennium som i många västländer främst torde förknippas med omfattande förändringar inom arbetsmarknad och arbetsliv. Hemma i Sverige tycktes en våg av omvälvningar, på såväl organisationsnivå som samhällsnivå, kulminera under perioden. Gamla värderingar och rättesnören inom arbetslivet tycktes hamna i skymundan, medan individualistiska värderingar och mindre stabila anställningsformer tycktes vinna mark. En stark internationaliseringstrend blev också tydlig under perioden. Ett utökat politiskt samarbete i Europa, en alltmer rörlig marknad, en alltmer rörlig produktion och en växande globaliseringsdebatt som ofta betonade en hårdnande internationell konkurrens och en fortgående likformningsprocess i västvärlden, var några av inslagen. Med detta som bakgrund framstår förtjänsten med avhandlingens komparativa ansats som uppenbar. Det är framför allt komparativa studier som har förutsättningar att ge stadga i den fortgående debatten: genom att belysa vad som kan sägas vara generella tendenser och vad som måhända är specifikt för en enstaka nation eller en viss typ av nationer. Alltför få sådana undersökningar rörande anställdas engagemang och attityder i sina arbetsorganisationer har publicerats på senare tid. De beroende variablerna i Berglunds avhandling är en uppsättning värderande omdömen om vad som är viktigt med ett arbete. Föresatsen är i första hand att konstruera och testa en teoretisk förklaringsmodell rörande variationen härvidlag, men också att kartlägga förhållanden mellan attityderna i ett antal utvalda nationer. Sex länder jämförs: Sverige, Norge, Tyskland, Frankrike, Storbritannien och USA. De data författaren använder sig av är insamlade 1997 (och i viss utsträckning 1989) i regi av International Social Survey Program (ISSP). ISSP har som syfte att kontinuerligt samla genuint jämförbara attityddata i en uppsättning industrialiserade länder. Berglund indelar de länder han valt att studera i tre olika regimtyper utifrån Esping-Andersens välfärdsregimer: USA och Storbritannien betecknas som liberala välfärdsstater, Tyskland och Frankrike som korporativa välfärdsstater och Sverige och Norge som socialdemokratiska välfärdsstater. Även om regimindelningen har intuitiv relevans saknar jag på den här punkten en diskussion kring alternativa indelningar med mer explicit relevans för studier av arbetslivet. Problemet med en okritisk användning av välfärdsregimer är i det här sammanhanget att läsaren inte per automatik lotsas fram till de länderskillnader som kan tänkas ha särskild betydelse för just organisation och arbetsliv. Berglund utarbetar därefter en typologi rörande attityder till arbete. Bland Berglunds slutgiltiga attitydtyper hittar vi den altruistiska attityden, som betecknar en positiv värdering av möjligheten att hjälpa andra och vara nyttig för samhället. Vi hittar vidare den materialistiska attityden, vilken definieras som en positiv värdering av hög inkomst och goda karriärmöjligheter. Vi hittar vidare den instrumentella attityden, som består i en övervägande fokusering på inkomstaspekten av en anställning. Slutligen hittar vi den individualistiska attityden, som är en positiv värdering av att kunna arbeta självständigt och att kunna styra sina arbetstider. Den förklaringsmodell som Berglund sedan utarbetar grundar sig på antagandet att ovanstående attityder i allt väsentligt formas i den arbetssituation som individen befinner sig i och att de oberoende variablerna framför allt är hierarki och integration. Hierarkidimensionen bestäms av överordning och underordning, där chefer och professionella är överordnade medan servicearbetare och manuella arbetare är underordnade. Integrationsdimensionen bestäms av graden av lojalitet mot den organisation som den anställde arbetar inom. Lojaliteten ses då som resultatet av en integrationsprocess och som nära förbunden med dominansrelationer och i många fall helt enkelt en förutsättning för att säkerställa maktmediets funktion. Berglund utvecklar sedan förklaringsmodellen i följande hypoteser: 1) Altruistisk attityd bör vara vanligast bland underordnade som är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar värderingar av möjligheten att hjälpa andra och att vara nyttig för samhället. 2) Materialistisk attityd bör vara vanligast bland överordnade vilka är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar värderingar av hög inkomst och goda karriärmöjligheter. 3) Instrumentell attityd bör vara vanligast bland underordnade vilka inte är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar en fokusering på inkomstaspekten i en anställning. 4) Individualistisk attityd bör vara vanligast bland överordnade vilka inte är lojala mot organisationen – en sådan situation stimulerar värderingar av att kunna arbeta självständigt och att kunna styra sina arbetstider. I ett antal empiriska avsnitt visar Berglund bland annat att det finns ett tydligt positivt samband mellan hierarkisk position och lojalitet mot organisationen. Han visar också att den utarbetade förklaringsmodellen får empiriskt stöd i Sverige, Norge och Tyskland. Däremot hittas inget sådant stöd i Frankrike, Storbritannien och USA. Vad gäller jämförelser över tid får vi veta att den materialistiska attityden har minskat i utbredning sedan 1989 i de länder där jämförelser kan göras (Norge, Tyskland, Storbritannien och USA), och att den instrumentella attityden har minskat i Norge och Tyskland men tilltagit i USA och Storbritannien. Vi får också veta att 1997 är den altruistiska attityden vanligast i USA medan den individualistiska är vanligast i Sverige. Även om resultaten vid jämförelser mellan länder och över tid föranleder Berglund att diskutera betydelsen av kulturella, politiska och ideologiska föreställningar och förändringar, behåller han sitt huvudsakliga fokus på arbetssituationens betydelse. Berglund menar avslutningsvis att den altruistiska och den individualistiska attityden i vissa fall kan förklaras av en psykologisk försvarsmekanism i motsägelsefulla arbetssituationer, det vill säga när individens värderingar skiljer sig avsevärt från hennes yttre villkor. Två hypoteser utarbetas. För det första menar Berglund att hög lojalitet mot den organisation man arbetar i parat med oro att förlora sitt jobb (motsägelsefull arbetssituation) kan föranleda en altruistisk syn på arbetet. När det saknas reellt utbyte från organisationen i form av anställningstrygghet kan, argumenterar textförfattaren, ett altruistiskt engagemang upprätthålla en meningsfullhet i arbetet. Den andra hypotesen rörande psykologiska försvarsmekanismer gör gällande att höga karriärambitioner i en organisation som inte erbjuder några speciella karriärmöjligheter (motsägelsefull arbetssituation) kan ge upphov till en individualistisk attityd. Argumentet är att individen här utvecklar en syn på arbetet som betonar hennes oberoende av organisationen. Detta för att hantera besvikelsen över den uteblivna karriären.

hp-2016-04-09-provpass-2-verbal.pdf

Stress och asymmetri hos trädplantor

När växter och djur utsätts för stark stress, till exempel på grund av näringsbrist eller sjukdom, kan växtdelar och organ ibland utvecklas på ett oregelbundet sätt. Ett av flera exempel på instabilitet i formen är asymmetri. Det innebär att det finns en liten och slumpmässig avvikelse från den förväntade perfekta symmetrin mellan höger och vänster sida. Benämningen fluktuerande asymmetri (FA) innebär att avvikelserna förekommer lika ofta på höger som på vänster sida. FA kan uppstå efter en störning under den komplexa processen av delningar och differentieringar av celler som sker under tillväxten hos växter och djur. I normala fall korrigerar individen själv många fel i sitt "genetiska program", men om så inte sker kan fluktuerande asymmetri uppträda. Förmågan att rätta till störningar varierar mellan individer. Ju större förmåga en individ har att rätta till störningar, desto stabilare blir dess utveckling. Om asymmetrin i ett organ är kopplad till livskraften, kan man få en tidig indikation på organismens framtida möjligheter till överlevnad och reproduktion. Hos arter med lång generationstid kan detta ibland vara särskilt betydelsefullt. Jag undersökte om FA är ett lämpligt verktyg för att förutsäga livskraften hos vårtbjörk (Betula pendula) och lönn (Acer platanoides). Jag odlade unga plantor under antingen god eller kraftigt begränsad tillgång till näring och undersökte om formen på bladens högra och vänstra sida var identisk. Plantor som hade fått för lite näring visade flera andra tydliga symptom på näringsbrist, men hur var det med asymmetrin? Miljögifter, insektsangrepp och näringsbrist är några exempel på ogynnsamma förhållanden i miljön som kan orsaka fluktuerande asymmetri. Men studier har visat att även genetiska faktorer, som korsningar mellan olika arter, ibland leder till asymmetri. Fluktuerande asymmetri har i huvudsak studerats på djur, trots att växter egentligen ter sig bättre lämpade att studera. Anledningen är att deras tillväxt är mer flexibel och under gynnsamma förhållanden närmast obegränsad i omfattning och tid. Dessutom är blad, blommor och kronblad väl synliga strukturer som ofta finns i flera exemplar på varje planta. Mätningar av FA på flera olika blad per individ ger ett säkrare mått på asymmetrin. Min studie designades så att jag kunde mäta den exakta omfattningen av stress genom att noggrant dosera plantornas tillgång till näring. Försöket omfattade ett ovanligt stort antal plantor för att ge hög precision i analyserna. En av mina frågor var om det fanns ett samband mellan bladens asymmetri och individens allmänna livskraft, vilket jag bedömde utifrån två utvalda blad respektive storleken på plantan. Dessutom ville jag undersöka om det fanns skillnader i graden av asymmetri mellan två arter med så helt olika bladformer som vårtbjörk och lönn. Jag gjorde försöket i en fytotron, ett "datoriserat växthus". De väl kontrollerade odlingsförhållandena gjorde det möjligt att undersöka hur mycket av asymmetrin och livskraften som berodde på plantans genetiska uppsättning (genotyp) och hur stor påverkan var från miljön. Dessutom kunde jag, mitt under den stränga vintern, simulera de förhållanden i ljus och temperatur som råder i södra Sverige från vår till höst. Alla plantorna växte i exakt samma miljö med ett viktigt undantag: mängden tillsatt näring. Hälften av plantorna fick fullgod tillgång till näring, medan den andra hälften fick rikligt med vatten men en begränsad mängd näring. Plantorna i försöket kom från frön som hade samlats in från en population på Öland och en i Lillehammer i Norge. Tio träd per art och population och ungefär 20 frön per träd ingick i försöket. Totalt sett växte nästan 800 småplantor av vardera lönn och björk i fytotronen – en hel liten ungskog! Efter knappt fyra månaders odling plockade jag enligt en standardiserad procedur två blad från varje planta. Jag pressade och fotokopierade bladen direkt efter insamlingen. Graden av fluktuerande asymmetri mättes, liksom flera andra karaktärsdrag som är kopplade till plantornas anpassning till sin miljö. Bland annat noterade jag plantornas höjd kontinuerligt, liksom tidpunkten när plantorna satte knopp samt hur lövens färger förändrades. När försöket avslutades, torkade och vägde jag varje plantas skott och rotsystem och utförde därefter flera olika statistiska analyser för att utvärdera försöket. Resultaten visade att lönnar och björkar som fått lite näring inte hade mätbart högre grad av fluktuerande asymmetri än plantor i kontrollgruppen, som fått obegränsad mängd näring. Det fanns inte heller något samband mellan asymmetri och livskraft. Mindre förvånande var att näringsstressade plantor växte långsamt; de blev små och hade mindre och gulare blad än de plantor som fick mycket näring. En oproportionerligt stor andel biomassa i rötterna skvallrade också om näringsbrist. Knoppsättning och lövens höstfärger kom tidigare på näringsstressade lönnplantor, och tydliga genetiska skillnader förekom i flera fall. Mätningar av asymmetri hos blad fungerade alltså inte för att förutsäga effekter av näringsbrist hos björk och lönn. I flera andra undersökningar är det just växternas blad som använts för att undersöka asymmetri, och man har i flera fall upptäckt fluktuerande asymmetri i samband med att växter utsatts för olika typer av miljöstress eller genetisk stress. Graden av asymmetri i de här studierna är liten, mindre än två procent av den totala storleken hos strukturen som undersökts. Individer med hög FA är sällsynta, ett tecken på att den symmetriska formen är starkt gynnad i naturen. Asymmetri är ofta kopplad till andra, viktigare egenskaper. Hur stor instabilitet som finns kan bero på vilket organ eller vilken struktur man studerar. Är organet viktigt för individens överlevnad och reproduktion kan redan mycket låg FA signalera stress. Om variationer i organets form inte är av så stor betydelse för individen tillåts däremot en högre grad av FA. Det vore praktiskt om man kunde upptäcka fluktuerande asymmetri i ett "mindre viktigt" organ innan andra negativa effekter av stress blir synliga och oåterkalleliga, men det är möjligen ett utopiskt scenario.

hp-2016-04-09-provpass-4-verbal.pdf

Kunskapssyn

Intervju med Andreas Nordin, författare till avhandlingen Kunskapens politik. En studie av kunskapsdiskurser i svensk och europeisk utbildningspolicy. Vad handlar avhandlingen om? – Jag har tittat på språk, språkbruk och hur det förändras i utbildningsreformer inom EU och i Sverige. Vad menar vi med kunskap? Vilken kunskapssyn kommer fram? Vilka är de viktigaste resultaten? – Jag tar hänsyn till tre analytiska aspekter: kunskapsproduktion, kunskapsinnehåll och kunskapsstyrning. Vad gäller den första aspekten, kunskapsproduktionen, framgår det att Sverige följer en global utveckling där fokus ligger på utbildningens utfall snarare än dess innehåll, och där utbildningshanteringen standardiseras med instrument som nationella prov. Men Sverige skiljer sig från EU genom en återgång till en ämnesorienterad inriktning, snarare än att fokusera på generella kompetenser, som EU:s åtta nyckelkompetenser. När det gäller kunskapsinnehållet har uppfattningen att skolan befinner sig i kris vuxit sig stark i både Europa och Sverige. Skillnaden är att på ett europeiskt plan framställs krisen som strukturell medan den i Sverige framställs som en professionell kris där lärarna är problemet. I texterna diskuteras lärares olika bedömning som ett grundläggande problem i strävan att få en likvärdig skola. I takt med att de standardiserade mätinstrumenten blir fler minskar efterfrågan på lärares professionella bedömning. Ansvaret läggs över på mätinstrumenten och lärarna fråntas sin centrala arbetsuppgift. Aspekten om kunskapsstyrning visar att parallellt med att utbildningsområdet decentraliseras finns starka önskemål och direktiv om att centralisera skolans verksamhet. I förarbetet till Lgr 11 uttrycks tydligt att man önskar se en starkare statlig kontroll av skolans verksamhet. EU-kommissionen strävar också efter att få en direkt roll i medlemsstaternas reformarbete. Nationella utvecklingsplaner ska till exempel varje år skickas till EU. Vad överraskade dig? – Det som förvånar mig är de nya begrepp vi fått de senaste åren, bland annat entreprenörskap. Enligt EU är det en nyckelkompetens. Det förvånar mig hur lite som finns sagt om ett så centralt begrepp. I läroplanen nämns det bara vid ett par tillfällen, men inga förklaringar ges, ändå används det obehindrat. Det bekymrar mig att begrepp importeras och görs centrala utan att vi gör någon analys av dem. Skol- och utbildningsområdet blir en plats dit man kan plocka in lite vad som helst utan djupare analys. Vem har nytta av dina resultat? – Jag hoppas att min avhandling ska bidra till ett fördjupat samtal om vad kunskap är. För lärarlag och beslutsfattare kan den tjäna som utgångspunkt för diskussioner om vad som är skolans mål och mening. Politiska beslutsfattare kan med min avhandling se att vad vi menar med kunskap och vad vi tycker barn ska lära sig inte är givet på förhand. Gunilla Nordin Lgr 11 = Läroplan för grundskolan, förskoleklassen och fritidshemmet 2011

hp-2016-04-09-provpass-4-verbal.pdf

Konstnärsroll och konstnärsmyt

Om historien har lärt oss något, så är det att förändringar i samhällets struktur innebär förändringar även inom det område vi kallar konst. Både det konstbegrepp vi levt med de senaste 200 åren och föreställningen om konstnären som en outsider är samtida med de stora förändringar i samhället som moderniteten innebar. I moderniteten innefattas hela den process som tar sig uttryck i det internationella handelsutbytet, den våldsamma tillväxten av städerna, utvecklingen och spridningen av allt exaktare vetenskaper och av en teknik som blir alltmer avancerad, men också i framväxten av tidningar och tidskrifter samt i statens och den växande administrationens ökande makt. Det var en utdragen process som startade i England i slutet av 1700-talet men som pågick under hela 1800-talet. På många sätt är vår samtid fullt jämförbar med tiden för modernitetens genombrott för 200 år sedan. Den förändringsprocess som samhället nu genomgår är större än på länge. Den digitala revolutionen har inneburit en teknisk utveckling jämförbar med industrialismen. Globaliseringen kan jämföras med uppkomsten av den moderna nationalstaten. Internet och informationssamhället är idag en lika stor förändring som uppkomsten av tidningsväsendet och den nya offentligheten under 1800-talet. De senaste årtiondena kan vi se en relativt snabb förändring också av grundläggande värderingar inom konstvärlden. Modernismens intresse för känsla och spontanitet har ersatts av en konceptuell, mer intellektuell konstuppfattning. Fotot, som länge hade svårt att finna acceptans inom konstvärlden, dominerar sedan ett tag samtidskonsten och den digitala tekniken har accepterats på bred front. I datorn arbetar alla i grunden med att sortera samma ettor och nollor, oavsett om man är musiker, filmare, fotograf eller bildkonstnär. Många har utnyttjat detta för att arbeta gränsöverskridande. Den digitala teknikens inneboende möjligheter att kopiera har befrämjat en citatens och samplandets konst. Det unika verkets aura har förlorat sin plats som konstens viktigaste kvalitet. Betraktaren har kommit att få en alltmer aktiv roll i konstskapandet genom att den digitala tekniken har gjort det lättare att skapa interaktiva konstverk, och alltsedan 1990-talet har internet inneburit både en ny konstnärlig möjlighet och en ny arena för samtidskonsten. Konstbegreppet har de senaste decennierna vidgats så att det idag är närmast gränslöst. Skillnaden mellan det som är konst och det som är något annat tenderar att bli alltmer otydlig. På många sätt verkar vi vara på väg mot en situation som liknar den vi hade innan det moderna konstbegreppets födelse. På ett plan kan detta tyckas medföra att konsten som en särskild kategori är på väg att utplåna sig själv, men på sikt borde allt detta innebära att vi kommer att få se en utveckling mot en ny och annorlunda konstnärsroll. Idag är de flesta överens om att konsten som historisk kategori föddes under 1700-talet när konst och teknik idéhistoriskt gick skilda vägar och de sköna konsterna skildes från alla andra typer av konster, som läkekonst och ingenjörskonst. När detta skedde skapades också ett behov av att särskilja den på det konstnärliga området kreativa människan från den som var kreativ inom områden som inte var konst. På så sätt bildades en myt om hur konstnären skulle vara och bete sig. I föreställningen om den moderna konstnären ingick att denna var en genialisk person som på så sätt höjde sig över den vanliga människan. Den förändrade uppfattningen om konstnären sammanföll med en förändring av de sköna konsternas karaktär. Fantasin och känslan blev allt viktigare samtidigt som betoningen av den subjektiva sensibiliteten ökade på bekostnad av förnuftet. Samtidigt växte också ett intresse för den skapande konstnären och de psykologiska processer som ingår i den kreativa processen. Den oberoende spontaniteten och autonomin hos den kreativa konstnären uppvärderades. En av de viktigaste ingredienserna i myten om den romantiska konstnären och hans eller hennes arbete var den extrema betoningen av individualiteten. Sinnessjukdomen – fastän farlig och hotande – hörde samman med fantasin och kunde vara en källa till värdefulla bilder och insikter. Mot slutet av 1800-talet kom däremot den romantiska uppfattningen om konstnären och galenskapen att bli alltmer extrem. På litteraturens område kan detta exemplifieras med Arthur Rimbaud och Gerard de Nerval. Den ene urtypen för den geniala outsidern och den andre mentalsjuk. På 1900-talet kom intresset för galenskapen att modereras, men outsidern fann sig väl till rätta i modernismen, framförallt under 1900-talets början. Även mycket annat av det vi känner igen i en modernistisk konstsyn tillhör moderniteten. Hit hör till exempel föreställningen om avantgardet, som har sitt ursprung i tron på den ständiga tekniska utvecklingen. Men mitt i det västerländska 1800-talets framstegsoptimism fanns också en motsatt rörelse i uppskattningen av det ociviliserade, det av kulturen och moderniteten oförstörda. Detta yttrade sig som ett intresse för det man upplevde som primitivt. Hit räknades äldre kulturer, medeltida arkitekturstilar och tillverkningsmetoder såväl som afrikansk stamkonst, barnteckningar och det omedvetna i människans själ. Under modernismen hyllades en myt om det konstnärliga skapandet, där konstnären helst skulle vara en outsider även i konstvärlden. Ett bra exempel på en företrädare för en sådan konstsyn är den franske konstnären och konstteoretikern Jean Dubuffet. Han hävdade att konsten desarmerades och förlorade sin subversiva kraft så fort den fick etiketten "konst". Det var i stället i bilder skapade av konstnärer som befann sig utanför den etablerade konstvärlden som den betydelsefulla konsten stod att finna. För Dubuffet var konstnären per definition en outsider som levde på marginalen i samhället. Modernismens föreställning om outsidern går också att utläsa i den skrivna konsthistorien. Konstnärer som har passat in i modernismens konstsyn har fått framträdande plats i konsthistorien på bekostnad av dem som inte på samma sätt har motsvarat den moderna konstnärsmyten. Om samtiden nu inneburit denna stora omvälvning av konstvärlden som jag beskrivit i inledningen till denna text, uppstår ju naturligt frågan vad den nya konstnärsrollen kommer att innebära. Finns där fortfarande plats för en outsider? Svaret är förstås inte lätt att ge. Ännu visar vi ett obrutet intresse för det ovanliga. Att vara kreativ har alltmer ansetts innebära en förmåga att kunna se livet ur överraskande synvinklar, att formulera problem på ett oväntat sätt och att vända upp och ner på självklara uppfattningar. Kanske är det fortfarande så att det som fascinerar oss i konsten ofta är det oväntade, det som bryter vaneseendet, det överraskande perspektivbytet. Konstnärsrollen och myten om den konstnärligt kreative kommer säkert att förändras en hel del i den nya situation som nu råder, men jag är inte säker på att outsidern för den skull är död. Kanske ligger en del av konstens lockelse och subversivitet just i tanken på att den härrör från något säreget och annorlunda, omöjligt att kontrollera. Per Dahlström

hp-2016-04-09-provpass-4-verbal.pdf

Kolesterolforskning

Kolesterol är ett livsviktigt ämne, som finns i kroppens alla celler. Allra mest finns i hjärnan och man vet att det har stor betydelse för en rad centralnervösa funktioner. Om balansen mellan syntes, upptag och utflöde av kolesterol rubbas kan detta få förödande konsekvenser. För lite kolesterol i hjärnan kan till exempel ge upphov till neurologiska och mentala rubbningar; för mycket kolesterol i cirkulationen kan täppa till artärerna och orsaka hjärt- och kärlsjukdomar. Mycket forskning har under åren ägnats åt kolesterol, men fortfarande görs nya upptäckter. En av dem som i hög grad har fokuserat sin forskning på kolesterol, dess funktion och betydelse, är professor Ingemar Björkhem vid Karolinska Institutets institution för medicinsk laboratorievetenskap och teknik. En stor del av hans forskning är koncentrerad på reglering av olika nyckelenzym, särskilt samspelet mellan enzym som styr bildning och nedbrytning av kolesterol. Professor Björkhem och hans forskargrupp står bakom det senaste genombrottet, som gäller tidigare helt okända mekanismer för kolesteroltransport. I det ena fallet gäller det hur makrofagerna (celler som utvecklas från vissa vita blodkroppar) gör sig av med kolesterol, i det andra hur kolesterolet i hjärnan tar sig förbi blod–hjärn-barriären. – Makrofager spelar en nyckelroll vid åderförkalkning. I ett tidigt stadium av denna process sker en ackumulering av kolesterol i dessa celler, som omvandlas till "skumceller". Balansen mellan upptag och eliminering av kolesterol i makrofagerna har alltså stor betydelse för utveckling av åderförkalkning, säger Ingemar Björkhem. – Det vi nu har upptäckt är att makrofager kan omvandla kolesterol till de två mer polära, det vill säga vattenlösliga, metaboliterna 27-hydroxykolesterol och kolestensyra. Detta sker med hjälp av enzymet sterol 27-hydroxylas, som finns i de flesta celler men i särskilt hög grad i makrofager. Dessa båda ämnen kan transporteras ut ur cellen betydligt lättare än kolesterol. När de nått cirkulationen transporteras de snabbt till levern, där de omvandlas till gallsyror. Bakgrunden till upptäckten är följande: Redan på 1980-talet kunde Ingemar Björkhem och en norsk forskargrupp visa att patienter med den sällsynta metabola sjukdomen cerebrotendinös xanthomatos (CTX) saknar sterol 27-hydroxylas. Dessa patienter utvecklar xanthom, det vill säga en ansamling av kolesterol i vissa av kroppens vävnader, samt tidig åderförkalkning. Trots detta har de normala nivåer kolesterol i blodet. Misstanken uppstod då att enzymet kunde ha betydelse för kolesteroltransporten ut ur cellerna. Ett stort antal mutationer i genen som kodar för detta enzym har nu definierats. Ingemar Björkhem samarbetar bland annat med en israelisk forskargrupp för att se om man genom att överuttrycka enzymet kan förhindra att makrofagerna omvandlas till skumceller och därmed också påverka utveckling av åderförkalkning. Forskarna har hittills vid provrörsförsök lyckats åstadkomma ett överuttryck i makrofager. Nästa steg blir försök i djurmodeller. – Om vi lyckas med det skulle denna princip på sikt också kunna utnyttjas terapeutiskt i kliniska sammanhang på patienter med begynnande åderförkalkning, säger Ingemar Björkhem. Det vanligaste och mest framgångsrika sättet att idag påverka åderförkalkningsprocessen är att åstadkomma en generell sänkning av kolesterolhalten i cirkulationen, framför allt med hjälp av kolesterolsynteshämmare (statiner). Den nya kunskapen skulle enligt Björkhem kunna tänkas ge upphov till mer specifika terapeutiska strategier i framtiden, som koncentrerar sig på makrofagernas kolesterolomsättning. Den nyupptäckta transportvägen för kolesterol kan betraktas som en "försvarsmekanism", som utnyttjas då vissa celler utsätts för mycket kolesterol. Mekanismen fungerar därmed som ett komplement till den klassiska vägen via lipoproteinet HDL (high density lipoprotein). Detta drar ut kolesterolet från cellmembranen och transporterar det till levern. I levern omvandlas kolesterolet till gallsyror, som kan elimineras via gallan i vattenlöslig form. Det är möjligt, säger Björkhem, att den nya transportvägen har större betydelse i samband med hög kolesterolbelastning än vid låg. Försök på möss, som saknar sterol 27-hydroxylas, visar att de inte utvecklade åderförkalkning vid normal kost. Men när de sattes på en diet med mycket kolesterol dog hälften av mössen efter tre månader. Den exakta orsaken till deras död har dock ännu inte fastställts. Ingemar Björkhem berättar vidare att den nyupptäckta mekanismen tycks ha särskilt stor betydelse för kolesterol i lungorna. – Den ena metaboliten, kolestensyra, verkar komma nästan enbart från lungorna, i huvudsak från lungmakrofager och alveolära celler, men också från andra typer av celler i lungorna. Vi har till exempel kunnat se att vid förlust av ena lungan sjunker halten av kolestensyra till ungefär hälften. Ingemar Björkhem berättar att han och hans grupp nyligen visat med hjälp av immunoelektronmikroskopi att sterol 27-hydroxylas tycks vara ansamlat till de ställen i alveolarcellerna som innehåller lungsurfaktant, en blandning av bland annat olika sorters fettämnen. Då kolesterolet i surfaktanten kan påverka dess förmåga att minska ytspänningen i lungan, kanske enzymet har betydelse för att hålla nere kolesterolkoncentrationen i denna viktiga lipidfraktion. En första praktisk konsekvens av upptäckten att cirkulerande kolestensyra kommer från lungorna kan tänkas bli inom diagnostiken. Studier hittills tyder på att patienter med lungsjukdomar som minskar mängden metaboliskt aktiv lungvävnad har lägre nivåer av cirkulerande kolestensyra. Ann-Marie Dock

hp-2016-10-29-provpass-2-verbal_2016-11-05.pdf

Retorik

Retorik är ett ämne på frammarsch i en värld där det talade ordet får allt större betydelse. En väg att närma sig retoriken kan vara att ta del av och analysera Martin Luther Kings berömda tal från den 28 augusti 1963 – "I have a dream". När man lyssnar på talet, slås man av hur Martin Luther King entusiasmerar och engagerar hela den stora publik han talar inför. Han vänder sig till både svarta och vita och förklarar att alla människor har samma värde oavsett hudfärg. När han först yttrar ordet we talar han om de svarta och deras missnöje med samhället de lever i. Mot slutet ändras emellertid innebörden av ordet till att omfatta alla och beskriva hur ett mycket bättre samhälle skulle skapas om alla människor hade lika värde och samma rättigheter. I talet kan man ju inte se hans personlighet, men hans glöd och vilja är tydlig och av jublet förstår man att hans ord träffar rätt i hjärtat på åhörarna. Detta tal är också känt som ett av de bästa exemplen på hur man retoriskt fångar en publik, och analyserar man talet närmare kan man se på vilket sätt Martin Luther King bygger upp sin retorik. Först måste man ändå konstatera att framgången säkert främst berodde på Kings äkta engagemang. Ingen som inte först och främst tror att innehållet i ämnet är viktigt kan såsom King få med sig en hel åhörarskara av oliktänkande människor med olika hudfärg. Talet börjar med uppmuntrande ord och en historisk återblick. King refererar till 500 år gamla dokument, som redan på den tiden talade om slavarnas frihet. Därefter kommer ett hot. Om människor inte ändrar sig kommer de att få betala för det i framtiden då "the bank of justice is bankrupt". Men han varnar också: Ta inte till våld, eftersom våld leder till våld. Talet ändrar nu tonläge och King kommer med förslag till lösning: Ta hjälp. Gå inte ensam. Så kommer de starka, uppmuntrande orden. Gång på gång hamras de in: "I have a dream. I have a dream." Detta med upprepning av det väsentliga är mycket viktigt när man vill "trumfa in" ett budskap, och det styrks också av att King här blir personlig i det att han nämner sina egna barn och vikten av att de inte ska bli bedömda efter sin hudfärg. Avslutningen är en predikan – "Let freedom ring" – och man upplever King nästan som en profet i orden: "This will be the day when all of God's children will be able to sing with new meaning." Viktigt i detta tal är användandet av liknelser och metaforer, för att åhörarna, precis som på Jesu tid, lättare ska förstå och ta till sig budskapet. Viktigt är också den lugna takt, det tydliga uttal och det enkla språk som alla kan notera. Det gäller emellertid att variera tonläge och intensitet, så att åhörarna inte somnar. Genom detta tal kan man på ett empiriskt sätt få en inblick i vikten av att tala engagerat, informativt och personligt.

hp-2016-10-29-provpass-2-verbal_2016-11-05.pdf

Gotlands berggrund

"Gotland – landet annorlunda" är en väl använd turistslogan. Jämfört med övriga Norden ter sig ön mycket riktigt som en exotisk plats, inte sällan jämförd med Provence, Toscana, Irland eller Grekland. Naturen har ofta mer gemensamt med sydliga delar av Europa än med det svenska fastlandet. Det finns flera orsaker till detta: Det omgivande vattnet ger ett utjämnat klimat med längre växtsäsong, det östliga läget ger torrare somrar med mindre regn än i övriga Sverige, och det väl bevarade ålderdomliga jordbrukslandskapet har bidragit till att bevara en biologisk mångfald. Den allra viktigaste faktorn är kanske ändå berggrunden, som direkt och indirekt påverkat både kultur och natur. En stor del av floran är direkt beroende av den höga kalkhalten i jorden. De utbredda områdena med kalkhällmark och alvarmark hyser både växter och ryggradslösa djur som är specialanpassade till dessa extrema miljöer. Landskapets former är till stora delar direkt relaterade till den flacka havsbottnen och de uppstickande revformationerna, som var den ursprungliga miljön och som sedermera skulle utgöra den fasta berggrunden på Gotland. Byggnadskulturen med ringmuren i Visby, alla stenkyrkorna och de vitkalkade gotlandsgårdarna runtom på landsbygden hade inte existerat utan kalkberggrunden, ej heller traditionella näringar som kalkbrytning och kalkbränning. Gotlands berggrund är uppbyggd av olika typer av kalksten och till en mindre del av sandsten. Hela berggrunden härrör tidsmässigt från en och samma geologiska period: silur. Den inföll för mellan 405 och 440 miljoner år sedan. Miljön i Gotlandsområdet var då en tropisk grundhavsmiljö belägen söder om större landområden. I det varma havet levde enorma mängder djur, främst ryggradslösa, men även primitiva fiskar. Djuren hade ännu ej tagit land i besittning, men de första landväxterna började utvecklas under den här perioden. Bland de havslevande organismerna fanns det många med kalkskal eller koloniskelett av kalk. Resterna från dessa avsattes på den grunda havsbottnen som kalkpartiklar och kalkslam och kom så småningom att bygga upp den 500 meter mäktiga siluriska berggrunden som utgör Gotland idag. Under denna sekvens hittar man vid borrningar lika mycket sediment från de tidigare perioderna kambrium och ordovicium samt även en del prekambriska avsättningar innan man stöter på magmatiska bergarter, det vill säga urberg. I en ostörd lagerföljd är det naturligtvis bara det översta, det vill säga yngsta, lagret som är blottlagt. Så förhåller det sig emellertid inte på Gotland. Under årmiljonerna som följde efter avsättningen av de siluriska sedimenten i området upphörde sedimentationen, vilket tyder på att havet torrlades. Den forna havsbottnen började istället eroderas. Eftersom stora omvälvningar i form av kontinentkollisioner inträffade i väster och så småningom i söder påverkades också perifera delar av kontinenten. Förkastningar, sprickbildningar och små rubbningar av sedimenten gjorde att Gotlands berggrund kom att luta några grader åt sydost. Den efterföljande erosionen, inte minst av de inlandsisar som bredde ut sig över Skandinavien, hyvlade bort kanterna på de något snedställda lagren så att de understa blottlades på norra Gotland medan de översta blev kvar i söder. Däremellan är hela lagerföljden prydligt blottlagd. Man kan följaktligen studera hela den siluriska lagerföljden och därmed en tidsrymd på över 20 miljoner år i jordens och livets historia. Följer man berggrunden från norr till söder, det vill säga från de äldsta till de yngsta lagren, ser man att den omväxlande består av högre liggande områden med hårdare lagrade kalkstenar och revkalksten och lägre liggande områden med mjukare lerigare kalkstenar, så kallad märgelsten. I kalkstensområdena har inlandsisarna inte lämnat efter sig något tjockare moräntäcke, och naturen domineras här av karga barrskogar och hällmarker. De mjukare märgelstensområdena har ett tjockare lager av lerig kalkhaltig morän som lövskogar en gång bredde ut sig på och som nu är Gotlands bästa jordbruksområden. Berggrundens variation är en avspegling av cykliska förändringar i havsmiljön under den 20 miljoner år långa tid då den bildades. Under vissa perioder var det klart, fint vatten, och revbyggande organismer som svampdjur, koraller och kalkalger trivdes. Dessa byggde upp rev vars stabila stomme bestod av koloniskelett och sammanbindande kalkskikt som alger byggt upp. Alla fria ytor koloniserades genast av olika fastsittande organismer, såsom sjöliljor. I miljön fann fritt levande djur som snäckor, bläckfiskar, fiskar och trilobiter föda och skydd. Idag ser man dessa rev som oregelbundna stora klumpar av massformig revkalksten; det finns ingen lagringsstruktur i kalkstenen. Revkalkstenen bildar på grund av hög motståndskraft toppen av alla klintar och höjder på Gotland, och även de berömda raukarna är utmejslade revformationer. Runtomkring reven avsattes partiklar från alla kalkskal och skelett som producerades av det rika havslivet. Dessa bildade tillsammans med kalkslam den horisontellt lagrade kalksten som idag utgör huvuddelen av de flacka kalkstensområdena, bland annat de utbredda hällmarkerna på norra delen av ön. Under de tider då stora mängder lerpartiklar som spolats ut från närliggande landområden avsattes på havsbottnen rådde inte samma gynnsamma förhållanden för revbildning. Vattnet blev grumligare och revbyggarna försvann. Faunan förändrades och mjukbottenlevande djur som många arter av snäckor, brachiopoder, trilobiter och grävande maskar levde på de grunda bottnarna. Sedimenten från dessa miljöer kallar vi märgelsten. Det är en blandning av lera och kalk. Underst i klintarna längs den nordvästra kusten och längs med Ekstakusten ser man den som en tunt skiktad, lättvittrad bergart. Lagerföljden består ofta av mycket leriga skikt omväxlande med tunna kalkstensskikt. Eftersom den är lättvittrad är det gott om fossil som vittrar fram ur dessa lager.

hp-2016-10-29-provpass-2-verbal_2016-11-05.pdf

Tillträde till högre studier

I fokus för Lillemor Kims avhandling Val och urval till högre utbildning. En studie baserad på erfarenheterna av 1977 års tillträdesreform står den "tillträdesproblematik" som 1977 års tillträdesregler gav upphov till. Med en generös allmän behörighetsgivning skulle antalet så kallade återvändsgränder i gymnasieskolan undvikas. Med ett fåtal kvantifierbara urvalskriterier och fördelning av platser i förhållande till olika grupper av sökande (med olika typer av skolbakgrund) skulle urvalet bland behöriga sökande kunna göras rättvist, överblickbart och effektivt. Resultatet blev en generös behörighetsgivning som kopplades ihop med ett snävt urval baserat på ett mycket litet antal kriterier. Detta nya antagningssystem blev med Lillemor Kims egna ord ett experiment i jätteformat, som ett test i full skala på en rad olika antaganden om hur behörighet skall definieras och urval göras till ett högskolesystem som utformats på ett speciellt sätt för att uppnå vissa bestämda samhällspolitiska, utbildningspolitiska och arbetsmarknadspolitiska syften. I avhandlingen studeras och analyseras de val- och urvalsprocesser som tillträdesreglerna gav upphov till hos enskilda individer samt hur reglerna gradvis modifierades och förändrades genom olika typer av politiska och administrativa beslut. Avhandlingens problemställning handlar alltså om relationen mellan mänskligt handlande och villkoren, ramarna, för detta handlande. I avhandlingen anläggs både top-down-perspektiv och bottom-up-perspektiv. Till dessa skall så fogas en tidsdimension. Såväl aktörers agerande som systemets utformning studeras i ett tjugoårsperspektiv. Eftersom Kim har tillgång till uppföljningsdata ges också möjlighet att studera tillträdesreformens implementering och även dess legitimitet. Grundtanken i Kims teoretiska modell är hämtad från Peter M. Blau, som ser en individs slutliga yrkesval som resultatet av ett samspel mellan individens val och systemets urval. Över tid sker en ömsesidig anpassning, en kontinuerlig interaktion. I modellen finns på båda sidorna pådrivande krafter (positiva förväntningar, ambitioner, mål) och återhållande krafter (negativa förväntningar, begränsade resurser, hinder) som påverkar individens val respektive systemets urval. Men Kim menar också att denna begreppsram bara täcker en begränsad del av hela val- eller urvalsprocessen och går vidare till forskare som Boudon och Gambetta, som genom att dela upp utbildningsvalet i flera steg söker förena intentionalitet och strukturella förklaringar. Avhandlingen bygger på ett mycket omfattande empiriskt material. Tre undersökningar är gjorda på individnivå. Dessa är gymnasieundersökningen (GU) som gjordes bland gymnasieelever våren 1980, antagningsundersökningen (AU) som genomfördes bland de individer som deltog i antagningen hösten 1980 samt slutligen uppföljningsundersökningen (UU) som omfattade de individer som ingick i antagningsundersökningen och som sedan återfanns i SCB:s högskoleregister till och med 1995. Antagningsundersökningen och uppföljningsundersökningen utgör tillsammans alltså i princip en longitudinell studie. Två undersökningar görs på systemnivå. Den ena studien avser de gradvisa förändringarna i antagningssystemet från 1977 och framåt. Officiella dokument granskas och aktörer som var med då det begav sig intervjuas. Den andra studien avser de strukturella effekterna av tillträdesreformen. Över hela perioden från 1977 till 1997 redovisas söktrycket och antagningsresultaten för den centrala antagningen. Här används statistiska uppgifter från de centrala antagningsmyndigheterna. Kim ger också en beskrivning av förändringar inom utbildning och arbetsmarknad under åren fram till 1995. Vilka resultat leder då de olika studierna fram till? Målutfallsanalysen av tillträdesreformen visar att en del av reformens negativa effekter antagligen kunde ha undvikits om målkonflikterna erkänts och analyserats innan hela systemet sjösattes. Totaldimensioneringen, som var grundbulten i tillträdesreformen, ledde till att det som eventuellt var fel tänkt blev ett fullskalefel. Ett annat misstag i reformen var att underskatta effekterna i gymnasieskolan. Både taktikval och betygshets blev betydande. Att betygsgenomsnittet räknades oberoende av vad det var för utbildning den sökande skulle in på skapade en negativ opinion. Arbetslivserfarenheten kom att mekaniseras till en fråga om tid, och dess innebörds betydelse för studierna kom helt bort. Även detta bidrog till en negativ opinion. Antagandena om ökad social rättvisa höll inte. Urvalsinstrumenten var för trubbiga för att bryta det traditionella mönstret. Effekterna för kvinnorna av krav på arbetslivserfarenhet och föreningsmeriter förbisågs också. Inte heller antagandet om ökad rättssäkerhet höll. Tillträdesreglerna blev så komplicerade att ungdomar utan hjälp att tolka dem missgynnades. Studien på de fyra gymnasieskolorna visade på hur olika de enhetliga reglerna kunde tolkas och fungera. Antagningssystemets opersonlighet och känslighet för lokal kontext gjorde också att det tappade i legitimitet. Kims sammanfattande bedömning av tillträdesreformen blir i grunden mycket negativ. Främsta skälet till reformens misslyckande ligger i målkonflikter och i det centralistiska och enhetliga administrerandet. Det tillträdessystem som formats för den svenska högskolan pendlar mellan att betrakta tillträdesfrågan som en fördelningsfråga och att betrakta den som en individuell rättvisefråga. Den teoretiska modellen för studie- och yrkesval är det andra temat för Kims sammanfattning. Avhandlingen har inneburit ett slags test av den Blau-inspirerade modellen. Slutintrycket av studien är att det är dimensioneringen som har störst betydelse för hur antagningsreglerna kommer att fungera. Individen bedömer sina chanser utifrån hur många platser det finns att kämpa om. Om det finns ett rimligt antal platser att försöka komma in på, söker man förbättra sina egna utsikter genom att skaffa vad som efterfrågas i meritväg. Ett kraftfullt tillskott i Kims studie är det tidsperspektiv hon arbetar med. Uppföljningsstudien visar att de flesta som sökte hösten 1980 inte gav upp. Så småningom kom cirka 90 procent av dem in. Tagna tillsammans visar studierna på individnivå därmed att de nya tillträdesreglernas signalvärde var kraftigt. Sammanfattningsvis kan sägas att Lillemor Kim lagt fram en mycket informationsrik avhandling, som behandlar ett centralt inslag i reformeringen av den högre utbildningen. Avhandlingen belyser mångfalden bakom den enhetliga fasaden i högskolan. Den arbetar också med en mångfald av frågeställningar, teoretiska begrepp, empiri, diskussionsteman och slutsatser. Den beskriver och analyserar företeelser på olika nivåer i högskolesystemet, den nyttjar empiri av olika slag och den både bekräftar och genererar hypoteser. Den har visat att det svenska tillträdes- och urvalssystemet erbjuder pedagogikforskare ett rikt underlag för att studera för disciplinen centrala frågor på både system- och individnivå. Avhandlingen är skriven av en driven utvärderare och utredare. Med teoretisk medvetenhet och effektiv strukturering av olika typer av empiriskt material har en angelägen men forskningsmässigt mycket komplex företeelse i det svenska utbildningssystemet analyserats, nämligen det formaliserade mötet mellan individer som väljer och systemet som väljer ut, och de konsekvenser denna formalisering får.

hp-2016-10-29-provpass-4-verbal_2016-11-05.pdf

Papegojsjuka

Papegojsjuka är det svenska namnet för ornithos eller psit-takos. Sjukdomen orsakas av bakterien Chlamydophila psittaci och är en så kallad zoonos, vilket innebär att den kan smitta mellan djur och människor. Första gången sjukdomen påvisades hos människor var efter kontakt med papegojor, därav namnet psittakos (papegojfåglar = Psittaciformes). Eftersom smittämnet är vanligt förekommande bland vilda fåglar av olika arter, är namnet papegojsjuka inte särskilt relevant. En mer kor-rekt benämning bör således vara ornithos (grekiskans ornis = fågel). Praxis har blivit att benämna sjukdomen orni-thos då den drabbar människor (eller andra däggdjur), och psittakos då den drabbar fåglar. Smittade människor får influensaliknande symtom med hög feber, huvudvärk och symtom från luftvägarna, i värsta fall lunginflammation. Hos fåglar varierar sjukdoms-bilden från fullständig symtomfrihet till en allmän infek-tion, som kan leda till döden. Även en till synes helt frisk fågel kan bära på den bakterie som orsakar sjukdomen. När fågeln blir stressad kan symtomen börja uppträda, vilket får fågelns utsöndring av bakterier till omgivningen att öka betydligt. Vanligtvis orsakar psittakos luftvägssym-tom hos fåglar, och i samband med dem ses ofta trötthet, dålig aptit, vätska från ögon (ibland bara det ena) och näsborrar, och emellanåt diarré. Psittakos överförs framför allt genom inandning av smittämnet, men det kan också ske via avföringen. Smittan överlever länge i torr miljö och är av bland annat den orsaken svårbekämpad. Bland våra sällskaps-fåglar är det främst papegojor, parakiter och duvor som riskerar att drabbas, men även andra arter ligger i risk-zonen. Infektionen är i princip omöjlig att utrota eftersom smittan finns hos både vilda och tama fåglar. Det saknas idag pålitliga testmetoder för att upptäcka smittbärare bland fåglar. Störst chans att ställa diagnos har man vid obduktion. Papegojsjuka hos djur är en anmälningspliktig sjukdom enligt smittskyddslagen. Under åren 2004–2008 rappor-terades 2 till 8 psittakosfall varje år. Det innebar en åttio-procentig minskning jämfört med 1990-talet. I början av 2013 rapporterades det dock in 20 fall av ornithos hos människa i Sverige. Smittvägarna i dessa fall har i huvud-sak gått via vilda fåglars avföring. Hygienåtgärder är därför av yttersta vikt vid misstänkt eller konstaterad smitta. Sjuka fåglar kan behandlas med antibiotika, men en del fåglar förblir kroniska smittbärare, trots att de kliniskt tillfrisknar. Av det skälet rekommende-ras ofta fågelägare att låta avliva drabbade eller misstänkt drabbade fåglar.

hp-2016-10-29-provpass-4-verbal_2016-11-05.pdf

En annan ekonomi

Sharing economy är ett fenomen som kan få såväl liberala som socialistiska och konservativa ekonomiska världsbil-der att börja slira i riktning diket. Men först: Hur ska det översättas till svenska? Jag har stött på en rad varianter – delningsekonomi (direktöversätt-ningen), poolekonomi, kollaborativ ekonomi, tillgänglig-hetsekonomi, självorganiserande konsumtion, gemensam konsumtion, samverkanskonsumtion. Alla goda försök, som tillsammans, men inte var för sig, fångar fenomenets dynamik och nyanser. I grunden handlar sharing economy om modeller där människor via nätverk kan i första hand hyra, ibland även dela, låna eller byta, exempelvis bilar, tillfälligt boende, arbetsytor, verktyg och andra egendomar av varandra, istället för att var och en äger sitt. Rachel Botsman, en av de mest uppmärksammade före-språkarna för den här utvecklingen, har kallat det för "en stor kulturell och ekonomisk kraft som förändrar inte bara vad vi konsumerar, utan hur vi konsumerar". Det är en bra sammanfattning av idén. På många områden är tillgängligheten under ordnade former det viktiga för människor, inte ägandet. Genom att förbli inom ramen för ett system av marknadsekonomi, inte statskontroll, kan sharing economy – i teorin – till-lämpa den principen utan en baksida av politisk likrikt-ning, maktkorruption och toppstyre. Delningsekonomins effektiva resursanvändning kan fri-göra medel för annat. De flesta kommer att använda dem för meningsfullare former av konsumtion, en del för att minska på sin totalkonsumtion. Men det blir i båda fallen en miljö- och hållbarhetsvinst. Resursslöseriet minskar. Konsumismens avarter dämpas. Livskvaliteten fördjupas. Fenomenet är inte nytt förstås. Sharing-begreppets sammanlödning av ekonomiska, sociala och kulturella aspekter spelade en viktig roll inte minst i fildelnings-debatten för ett antal år sedan. Och vägg i vägg med sharing economy-trenden finns den växande betydelsen av det som på engelska kallas crowdfunding, på svenska gräsrotsfinansiering, av olika projekt eller satsningar som skulle ha svårt att få tillräckligt stöd på etablerade vägar. Denna "många bäckar små"-modell är nära släkting till sharing economy. Båda har blivit möjliga att genomföra storskaligt och högeffektivt tack vare den tekniska utveck-lingen – framför allt genom internet. Sharing economy kan i idealfallet förena ekonomisk effektivisering med skonad miljö, ökad individuell frihet med starkare social och kollektiv samverkan, ett nyttjande av marknadsekonomins bästa sidor för att tygla ett par av kapitalismens sämsta instinkter. Hur bra låter inte det? Men det är, förstås, som alla begriper, för bra för att vara helt sant. Många kritiker påpekar att det även finns stora prak-tiska och principiella problem med ett sådant system. Vad händer med skatteintäkterna i samhället när grå-zonerna i ekonomin ökar? Vad händer med arbetsrätt och kollektivavtal när etablerade branscher, vars förhållanden åtminstone någorlunda reglerats och kontrollerats, kan gå under till förmån för helt oreglerade arbetsförhållanden där människor lättare kan utnyttjas och där miljö- och hälsoregler kringgås? Hur ser den rättsliga relationen ut mellan de som äger egendomen och de som hyr den i en sådan ekonomisk modell? Det är frågor utan givna svar i dag. De sociala följderna är oklara. Några av de ledande sharing economy-organisatörerna har också snabbt, som Der Spiegel skrev i förra veckan i en stor artikel om sharing economy med rubriken "Kalifor-nisk kapitalism", visat sig vara knallhårda, affärsinriktade lobbyister med få skrupler. Det finns fasader och baksidor. Sharing economy hotar alltså – med sina fördelar och nackdelar – att förvirra många gamla trogna, beprövade kartor och kompasser gällande konsumtion, ägande, företagande, fackföreningar, lönebildning, skattesystem, arbetsmarknad, arbetsrätt, kollektivavtal, statliga regle-ringar, miljölagstiftningar och ekonomisk riskfördelning. Det kommer, när euforin klingar ut i eftertanke, att bli ett djupt kontroversiellt och omstritt fenomen, på tvärs mot invanda konfliktlinjer och över hela den politiska ska-lan. Vänster kommer att debattera med vänster, liberaler med liberaler, höger med höger. Kapitalismen, som vi kän-ner den, nyttjar den och reglerar den, kommer att föränd-ras av det. Men inte på något ensidigt eller lättolkat sätt. I sharing economy-modellen finns mycket konstruk-tivt att skörda för flera idériktningar. Men också åtskilligt att bränna sig på för godtrogna och lättbländade. Den har parallella inslag av progressiv möjlighet och reaktio-när fälla. Fullt ut genomfört skulle sharing economy i prakti-ken innebära ett systemskifte som kan mötas av lika högt jubel från utvecklings-, konsumtions- och tillväxtkritiska vänsterrörelser som från lätt anarkistiska, reglerings- och statskritiska nyliberaler. Men som ett inslag bland flera i en marknadsekono-misk helhet kan idéerna också framstå som en tilltalande metod för ekonomisk effektivitet, social sammanhållning och miljöhänsyn – en bra kompromiss i mitten. Eftersom delnings-, självorganiserings- och kollabora-tionstrenderna – stimulerade av nya tekniska möjligheter och livsmönster i samhället – är här för att stanna, talar allt för att även denna mer organiserade form av sharing economy kommer att öka i betydelse inom fler branscher på 2000-talet. Det kommer att ställa politik och medborgare inför svåra avvägningar, överraskande målkonflikter och intri-kata dilemman. Ett gott råd: Gå inte på hela hajpen. Var inte naiv. Inse farorna. Men bejaka trots det möjligheterna som finns i sharing economy om balansen blir rätt. Och oavsett om stämningen blir euforisk eller kritisk, behöver vi en snillrik svensk översättning. Kommer någon på något bra – dela gärna.

hp-2016-10-29-provpass-4-verbal_2016-11-05.pdf

Samtidsarkeologi

I februari 2007 utkom en mycket intressant, välskriven och nydanande lärobok i en alltmer uppmärksammad arkeo-logisk forskningsgren, nämligen samtidsarkeologi. Det är professor Mats Burström vid Södertörns högskola som har författat skriften. Vid högskolans arkeologiska institu-tion bedrivs samtidsarkeologiska utgrävningar. Författaren har vidare aktivt engagerat sig i sådana grävningar i bland annat TV-programmet Utgrävarna. Jämte några kollegor undersöker Burström också en raketbas på Kuba – en av dem som förstördes efter Kubakrisen 1962. Samtidsarkeologi är enligt Burström arkeologi i det nära förflutna. Ämnet är gränsöverskridande och mång-vetenskapligt. Det lånar teorier och metoder från en rad olika akademiska discipliner. Ämnet bygger på att gräv-ningar av nutidsnära objekt knyts till personliga minnen och individuella erfarenheter. Samtidsarkeologi knyter an till historisk arkeologi, alltså sådan arkeologi som studerar samhällen som också har efterlämnat texter. Kan någon tidpunkt fastställas från vilken vi kan säga att arkeologin kan rubriceras som samtidsarkeologi? Bur-ström diskuterar den frågan. Han menar att det är klokt att ha en öppen attityd till samtidsarkeologins gränser eftersom den utgör ett nytt forskningsfält. Varje försök att med precisa årtalsangivelser definiera det samtids-arkeologiska forskningsfältet möter svårigheter. Dock fin-ner Burström det lämpligt att sätta gränsen vid år 1850. Dessförinnan är arkeologin historisk, och därefter rör den samtiden. Varför? Jo, menar Burström, inkluderar vi minnen som rör sådant som nu levande människor hört andra berätta om egna upplevelser av, så sträcker sig minnena ungefär 150 år bakåt, under förutsättning att de berättas av en mycket gammal person som i sin tur hört dem av en lika-ledes gammal människa. Varför ägnar man sig åt samtidsarkeologi? En oerhörd mängd källor finns från perioden efter 1850. Genom att närma oss det förflutna från ett mera jordnära perspek-tiv kan samtidsarkeologin, menar Burström, visa hur den stora historien yttrade sig och påverkade människor i deras dagliga liv. Han erinrar om att den historiska arkeologin övertygande har visat att arkeologiska källor inte sällan ger andra vittnesbörd om ett specifikt förhållande än vad de skriftliga källorna gör. Föremål och materiella lämningar från det nära för-flutna har en emotionell och reflexiv dimension. Tingen berör oss, de väcker minnen och tankar. Lämningar från det nära förflutna väcker tankar om den mänskliga till-varon i stort. Burström framhåller att samtidsarkeologin inbjuder till den sortens existentiella reflexion som länge varit en viktig grund till människors intresse för lämningar från det förflutna. Samtidsarkeologin samlar företrädare från en lång rad akademiska discipliner. Burström nämner olika grenar inom samtidsarkeologin, till exempel soparkeologi, torp-arkeologi, industriarkeologi, bunkerarkeologi, forensisk arkeologi, förlista fartyg, störtade flygplan, ölburkar, dans-banor samt fotbollsplaner. Exempel lämnas på utförda studier. Burström framhåller att i Sverige förknippas samtids-arkeologiska utgrävningar i första hand med torpunder-sökningar. Det beror på att ganska många sådana utgräv-ningar har genomförts, över hundra stycken. De flesta har gett fynd från 1800- och 1900-talet. Många torp står också kvar som hus. Hos allmänhet och hembygdsrörelse är intresset för torplämningar stort. Burström påpekar att torplämningar inte automatiskt är skyddade av kultur-minneslagen. Den offentliga kulturmiljövårdens intresse för dem har varit svagt. Stig Welinders ofta refererade undersökning från tidigt 1990-tal av stuggrunden Gran-ströms vid Nyberget i södra Dalarna nämns som exem-pel på en torputgrävning. Welinders tolkning var att av-fallet som kastats utanför stugan avspeglar tidens köns-roller. Det finns, menar Burström, ett uppenbart behov av att utveckla såväl frågeställningar som metoder för arkeologiska undersökningar av torp och andra sentida bebyggelselämningar. Stockholms universitet grävde för några år sedan ut ett flyktingläger på Lovön där estniska och rumänska flyk-tingar bott på 1940-talet. Här påträffades på ett gravfält från bronsåldern förutom betongplintar efter husen också prydligt anlagda gångar, nu övervuxna i skogen. En liten myntdepå bestående av tyska pfennigmynt med hakkors och örn påträffades, jämte en hel del personliga föremål som tillhört flyktingarna. Även denna grävning är ett exempel på samtidsarkeologi. Burström nämner också undersökningar av de oräk-neliga bunkrar som finns kvar sedan andra världskriget i Europa, inte minst vid den svenska kusten, i synnerhet i Skåne. Forensisk arkeologi använder arkeologiska metoder för att hitta, dokumentera och tolka lämningar som är viktiga för att utreda brott av olika slag. En fallstudie rör inspelningsplatsen för den amerikan-ske regissören Cecil B. DeMilles storfilm De tio budorden från 1920-talet. Efter inspelningen lät DeMille riva ner den egyptiska stad som byggts upp med statyer och allt. Lämningarna begravdes i all hemlighet och övertäcktes med sand i den kaliforniska öknen. Nu grävs de upp, och platsen har av delstaten Kalifornien fått officiell status som fornlämningsplats! Samtidsarkeologins viktigaste kännetecken är, menar Burström, studiet av hur föremål och andra materiella lämningar från det nära förflutna på olika sätt berör män-niskan. De enklaste vardagsföremål kan i kraft av sin his-toria väcka en nyfikenhet på att få veta mera om de sam-manhang som föremålen ingick i. Samtidsarkeologin är ett effektivt sätt att aktualisera en historia som det annars inte funnes någon omedelbar anledning att uppmärksamma och diskutera. Känslan att möta ett ting som man vet vad det representerar berör iakttagaren, till exempel en sar-dinburksnyckel på polarfararen Andrées sista lägerplats. Föremål från det nära förflutna får oss att minnas och tänka tillbaka. Burström påpekar att det kan vara känsligt att gräva i det nära förflutna och att det därför finns anledning till etiska överväganden. Samtidsarkeologin rör ibland läm-ningar där det finns kvarlevor av personer som har nära efterlevande. Den offentliga kulturmiljövården borde ta större hän-syn till det intresse som många människor har för läm-ningar från det nära förflutna. Samtidsarkeologin visar hur föremål och andra materiella lämningar har en förunderlig förmåga att beröra människor och väcka tankar om både smått och stort i tillvaron. Det är dessa emotionella och reflexiva dimensioner som är själva grunden för männi-skors intresse för det förflutna och dess lämningar. Genom att närma sig det förflutna utifrån en annan typ av källor än de vedertagna kan samtidsarkeologin, anser Burström, bidra till en mer mångstämmig historia. Burström har lättfattligt och konkret åskådliggjort vad samtidsarkeologi är. Forskningsfältet skildras övertygande och engagerat. Visserligen har flera samtidsarkeologiska undersökningar genomförts i Sverige. Det är dock först genom denna lärobok som forskningsfältet beskrivs och tydliggörs. De exempel som lämnas åskådliggör också samtidsarkeologins bredd.

hp-2017-04-01-provpass-3-verbal-a-utan-elf.pdf

D som i Diameter

Ibland kommer man som lärare på ett bra knep för att förklara något som gör att eleverna förhoppningsvis minns eller förstår något bättre. Jag tror att de flesta av oss som undervisar helst inte använder "genvägar" utan vill att eleverna ska förstå och kunna använda kunskapen, men det här är ett knep för att skilja termer åt som annars kan vara svåra för många elever att hålla isär och förstå härledningen till. I årskurs 7 möter många elever återigen begreppen omkrets och area, och nyheten för flera är att beräkna omkrets och area på cirklar. Många läroböcker använder numera bara termen radie, och i beräkningar av omkrets används då 2r. Min erfarenhet är att elever har med sig termen diameter. Och det är väl inte så dumt att våra elever lär sig både diameter och radie – och dessutom att säkert skilja dem åt? För en del elever är det helt självklart vilken term som hör till vilket mått i cirkeln. Från andra elever kommer frågan: Är det den eller den som är diameter? Eleven pekar i en figur men har svårigheter med att skilja på radie och diameter. Om eleverna söker efter en förklaring på internet så kan de hitta följande: En rät linje dragen från medelpunkten till en punkt på cirkeln kallas radie. Även längden av en sådan sträcka kallas radie. En rät linje dragen mellan två punkter på periferin genom cirkelns centrum kallas diameter. Även diameterns längd kallas diameter. Eller: Diameter, den räta linje som går mellan två punkter på en cirkel och passerar genom cirkelns mittpunkt. Diametern är dubbelt så lång som radien. Radie, inom geometrin avståndet från en cirkels eller ett klots mittpunkt till dess periferi. Radien är exakt hälften så lång som diametern. Under en lektion ritade jag en cirkel på tavlan och gjorde sedan som de flesta gör – jag ritade ut diametern. Plötsligt insåg jag att det var ett versalt D jag hade markerat. En enkel minnesregel under grundskolans geometriavsnitt skulle kunna vara att diametern blir ett stort D i cirkeln. Jag har själv aldrig brytt mig om att ta reda på varför den ena sträckan heter radie och den andra diameter, men jag vet vilken som är vilken. För skojs skull slog jag nu upp det i Matematiktermer för skolan och läste de etymologiska förklaringarna: Ordet radie kommer, liksom ordet radian, av det latinska ordet radius (liten stav, eker, stråle, radie). Ordet diameter kommer av grekiska diámetros, sammansatt av diá (genom) och métron (mått). Så nu vet jag det också!

hp-2017-04-01-provpass-3-verbal-a-utan-elf.pdf

Den osynliga kroken

Vad kan pirater lära oss om ekonomi? En hel del – menar Peter T Leeson, professor vid George Mason University. Hans bok The Invisible Hook: The Hidden Economics of Pirates är en originell kombination av sjörövarhistoria och populärvetenskaplig nationalekonomi. Perioden 1716–1726 kan betraktas som något av en guldålder för de klassiska piraterna. Relativt trovärdiga källor talar för att 1 000–3 000 pirater hemsökte Karibiska havet, Atlanten och Indiska oceanen under denna period. Trots att upplysningen stod för dörren råder det ingen tvekan om att det dåtida civila samhället i stor utsträckning kännetecknades av ojämlikhet och förtryck. Enligt Leeson präglades däremot livet ombord på piratskeppen något överraskande av jämlikhet och långtgående maktdelning. Hur kunde sådana demokratiska institutioner uppstå i den bokstavligen laglösa miljö som piratskeppen utgjorde – mer än 50 år innan den konstitutionella demokratin fick sitt genombrott i USA? Piraterna var självfallet inte mer moraliskt sinnade än andra sjöfarare. Det var i stället just avsaknaden av formella regler, kombinerad med piraternas individuella strävan efter att maximera sin egen vinst, som gjorde det rationellt för dem att samarbeta. Författaren kallar denna mekanism "den osynliga kroken" – piraternas motsvarighet till Adam Smiths teori om den "osynliga handen". [...resten av texten utelämnad för att undvika att reproducera upphovsrättsskyddat material...]

hp-2017-04-01-provpass-3-verbal-a-utan-elf.pdf

Socialisation och utveckling

Frågan om fostran av individen är en gammal filosofisk och pedagogisk fråga som sysselsatte redan antikens grekiska tänkare. Den kan relateras till föreställningar om människans natur och idéer om hur världen är eller kanske snarare borde vara beskaffad. Sålunda har socialisation länge betraktats som en fråga om att forma, i betydelsen fostra, människor till att fungera i en given social kontext på ett förutbestämt sätt. Målet har varit givet – att forma och upprätthålla den (moraliska) kod och de normativa värden som kulturen vilar på och som antagits vara sanna och riktiga. Med målet givet har intresset fokuserats på medlet – att utforma strategier för att forma och fostra det växande barnet på önskat sätt. Detta har varit en uppgift för föräldrar och samhälleliga inrättningar. I detta ljus kan vi se en hel rad handlingar/beteenden som ingår i en medveten fostran. Som barn får man lära sig hur man ska hälsa, äta, klä sig och uppträda. Man får också lära sig att vissa saker talar man inte om och att olika handlingar kan vara tillåtna för vuxna respektive barn. Barn tillägnar sig också på ett mer subtilt och omedvetet sätt föreställningar om hur man är och ser ut när man är pojke respektive flicka och vad som är åldersadekvata beteenden. Det är tillåtet att gråta ohejdat när man är liten, men är man större ska man kunna kontrollera sina känslor, särskilt som pojke. Exemplen skulle kunna mångfaldigas. Tillsammans uttrycker de något som skulle kunna beskrivas som ett normativt tvång. Man kan med visst fog hävda att skolan till en inte oväsentlig del präglas av en normativ grundsyn. [...resten av texten utelämnad för att undvika att reproducera upphovsrättsskyddat material...]

hp-2017-04-01-provpass-5-verbal-a-utan-elf.pdf

Rätt avtal

KK-stiftelsen har gett ut en handbok om hur man upprättar avtal om immaterialrätt. Det är den första i sitt slag. Marianne Andersson, chefsjurist vid Uppsala universitet, har arbetat fram handboken. Allt oftare samarbetar högskolornas forskare med företag i olika projekt för att gemensamt utveckla nya produkter eller metoder. I och med denna samverkan möts två helt olika kulturer, där forskaren å ena sidan vill sprida sina resultat, medan företaget å andra sidan arbetar på en kommersiell marknad. Det blir därför viktigt att i avtal reglera vad som ska gälla mellan parterna i fråga om forskningsprojektets resultat, och det är här IPR-avtal kommer in i bilden. IPR är en förkortning av Intellectual Property Rights, i Sverige kallat immaterialrätt, som bland annat reglerar patentskydd och upphovsrätt. KK-stiftelsen har ofta som krav för sin forskningsfinansiering att IPR-avtal upprättas. – Handboken är tänkt att fungera som ett verktyg för parterna i ett forskningsprojekt, säger Marianne Andersson och berättar att den bland annat innehåller en checklista över de krav som bör regleras i ett IPR-avtal. – Det är ju viktigt att projektresultaten ska kunna användas av både högskolan och företagen, men det allra viktigaste är att resultaten kommer samhället till nytta. IPR-avtalen har blivit allt bättre, och medvetenheten har ökat om hur viktiga de är, tycker Marianne Andersson. – Parterna utbyter ju hela tiden resultat i denna samverkan eftersom de arbetar mot ett gemensamt mål. I avtalet bör man lyfta upp eventuella problem och man kan till exempel skriva in i vilka situationer parterna ska inleda förhandlingar. – Det kan till exempel vara svårt att komma fram till vem av parterna som ska ansöka om patent. Det är också bra att reglera vad som händer vid en partsväxling, det vill säga när någon part vill gå ur samarbetet och någon annan vill gå in. Publicering av resultaten kontra skydd för företagshemligheter är ett annat område där problem kan uppstå. Marianne Andersson pekar även på att det är viktigt att komma fram till hur man ska lösa tvister och att lyhördhet och kommunikation måste finnas mellan parterna. – Det krävs målinriktning och god vilja att jobba med detta, men om man lägger ner tid på ett ordentligt förarbete och på att diskutera igenom förutsättningarna så har man igen det senare, säger hon. Margareta Andersson KK-stiftelsen = Stiftelsen för kunskaps- och kompetensutveckling; finansiär av forskning vid svenska högskolor

hp-2017-04-01-provpass-5-verbal-a-utan-elf.pdf

Immunsystemet

Teorin om en psykologisk påverkan på komponenter i immunförsvaret är i många fall pålitlig och väldokumenterad. Däremot har det varit svårare att avgöra vilken betydelse denna psykologiska påverkan på immunförsvaret har för den faktiska hälsan, men även här har vissa framsteg gjorts i senare års forskning. Exempel på detta är att de förändringar man ser i immunförsvaret hos studenter i samband med stress inför en tentamen också tycks leda till att ett sår efter biopsi läker långsammare än under en stressfri period. Stress brukar i allmänhet förknippas med ett försämrat immunförsvar. Generellt tycks verkligen huvudeffekterna av stress vara negativa, åtminstone på sikt, men det vore en grov förenkling att hävda att stress enbart är immunkomprimerande. Det hänger ihop med det starka anpassningsvärde för bland annat infektionsförsvaret som ligger i akuta stressreaktioner. I den ursprungliga idén om stress, som formades av fysiologen och professorn Hans Selye, ingick en föreställning om en omkullkastad jämvikt, homeostas, där stressorerna kunde vara av både mental och somatisk karaktär. Ny kunskap visar hur relevant Selyes perspektiv var i denna bemärkelse. När en mikroorganism tränger in i vår kropp utlöser detta en larmreaktion som syftar till att skydda och att reparera. En inflammation startar, och området kring skadan rodnar och blir svullet och ömt. Hur förmedlas information från skadestället till andra områden, och har hjärnan något med saken att göra? Immunsystemets celler, de vita blodkropparna, samverkar med nervceller i inflammationsreaktionen och gör platsen tillgänglig och lockande för andra blodkroppar. En viktig grupp signalämnen i detta sammanhang är så kallade cytokiner, som utgörs av hormonliknande äggviteämnen. Efter att tidigare ha intresserat endokrinologer och immunologer på grund av sin förmåga att orsaka feber och aktivera vita blodkroppar, har de på senare tid lanserats som relevanta för gerontologer (eftersom cytokinhalterna stiger kraftigt vid ökad ålder) och faktiskt också för psykologer. I en artikel sammanställer exempelvis forskarna Steven Maier och Linda Watkins olika forskningsresultat och teorier gällande förhållandet mellan beteende och cytokiner. Författarna sammanfattar rön enligt vilka cytokiner är signalämnen inte bara i immunsystemet utan också i nervsystemet och – inte minst – i kommunikationen mellan immunsystemet och hjärnan. Konsekvenserna av cytokinernas aktivitet är stora, och intressant nog verkar cytokinerna kunna aktiveras inte bara av immunaktivitet som svar på mikroorganismers inträde i kroppen utan också av psykologisk stress. Några cytokiner är viktiga i en inflammationsreaktion och kallas därför pro-inflammatoriska. När dessa ämnen utsöndras aktiveras delar av immunsystemet, men signaler skickas också till hjärnan. Som ett resultat känner vi oss febriga och trötta samt förlorar aptit, motivation och intresse för omvärlden. Bakom den hängighet vi känner när vi till exempel smittas av influensa tycks ligga cytokinernas påverkan på hjärnstrukturer som är viktiga för att upprätthålla homeostas, till exempel hypothalamus och hippokampus. I medicinska sammanhang talar man om akutfasreaktionen, där organismen ställer om sig på en rad olika sätt för att så effektivt som möjligt försvara sig mot en infektion. Det tycks som om kroniska störningar i många av dessa mekanismer kan hänga ihop med, och kanske utlösas av, psykiska påfrestningar. Aktiverade immunceller orsakar fysiologiska, beteendemässiga, affektiva och kognitiva förändringar i ett mönster som sammantaget kan kallas sjukdomsrespons. Dessa förändringar är adaptiva i återhämtningsprocessen. Exempelvis uppstår feber, vilket ökar kraften i vissa immunreaktioner och gör det svårare för en del smittämnen att föröka sig. Sömn- och aktivitetsmönster ändras, vilket gör att vi sparar energi som behövs för den kraftigt ökade ämnesomsättning som krävs vid feber. Vi tappar aptiten och använder lagrad energi, frigjord via stresshormon, snarare än att söka ny föda. Detta sparar också energi på kort sikt. Tillgången till fritt järn minskar, även detta till förfång för en invaderande mikroorganism. Dessutom kan ökad smärtkänslighet, sänkt sinnesstämning och nedsatt förmåga till viss typ av inlärning påvisas. Att ändra beteende gör att vi lättare blir friska. En evolutionär bakgrund till kommunikationen mellan immunsystemet och hjärnan är troligen att en viss typ av immunceller, som kallas makrofager ("storätare"), kommunicerade med nervceller långt innan nervcentra samlades i en avgränsad hjärna. Mekanismer för distanskommunikation har sedan utvecklats mellan hjärna, hormonsystem och immunförsvar. När hjärnan, via cytokinerna, tar emot en tillräckligt stark signal från immunsystemet tycks vissa nätverk aktiveras som också är centrala i en stressreaktion. Ett exempel är att hypothalamus stimulerar hypofysen, vilken i sin tur stimulerar binjurarna att producera kortisol. Vi ser alltså en klassisk stressreaktion. En hel återkopplingskrets är beskriven på detta sätt, och slutsatsen är med andra ord att samma delar av nervsystemet förefaller kunna aktiveras antingen av mentala upplevelser (akut psykisk stress) eller av infektion. Orsakerna är skilda, men effekterna snarlika. Förutom förändringar i beteende, hormonnivåer, aktiviteten hos vita blodkroppar och en ändrad ämnesomsättning i levern tycks psykiska stressorer faktiskt också kunna ge feber! Faktum är att rampfeber inför att tala offentligt eller att delta i en idrottstävling kan ge förhöjd kroppstemperatur. Många av de stressreaktioner som setts som destruktiva eller patofysiologiska bör hellre förstås som akuta adaptiva antecipatoriska reaktioner som påskyndar återhämtningsprocessen vid en skada. Stress kan till exempel förbereda makrofager för att producera cytokiner. Vetskapen om en hotande skada kan så att säga instruera makrofagerna till höjd beredskap och därmed spara tid om en verklig skada sker. Allt mer inom forskningen talar för att immunsystemets interaktion med nervsystemet är betydelsefull, och att kommunikationen mellan systemen kan vara av reglerande natur. En viktig slutsats är att systemen drar nytta av en samverkan för att förbättra och förutsäga organismens behov av skydd; en annan slutsats är att vissa gemensamma neuronala, immunologiska och endokrina kretsar tycks kunna aktiveras på olika sätt. Mats Lekander

hp-2017-04-01-provpass-5-verbal-a-utan-elf.pdf

Från gängledare till Herrens smorde

Bergenprofessorn Sverre Bagges senaste studie heter From Gang Leader to the Lord's Anointed. Kingship in Sverris saga and Hákonar saga Hákonarsonar. Den ansluter sig vad gäller tematiken till författarens tidigare mentalitets- och ideologihistoriska undersökningar av den norska kungaspegeln och av Snorre Sturlassons samhällssyn. Huvudsyftet med den mycket läsvärda boken är att jämföra två norröna kungabiografier från 1200-talet – så kallade kungasagor – i syfte att studera samtida föreställningar om kungen och kungadömet. Den första sagan, Sverres saga, påbörjades av den isländske abboten Karl Jónsson i slutet av 1180-talet efter kung Sverres egen anvisning och fullbordades efter kungens död cirka 25 år senare. Den andra sagan är Håkon Håkonssons saga, som skrevs av Snorre Sturlassons brorson Sturla Tordsson 1263–1265, strax efter kung Håkons död, på uppdrag av dennes efterföljare, Magnus Lagaböter. Huvudtesen i boken är att Sverres saga i huvudsak speglar ett äldre norrönt kungaideal, enligt vilket kungen i första hand framstår som anförare av beväpnade styrkor ("gang leader"), medan däremot Håkon Håkonssons saga i huvudsak speglar den medeltida föreställningen om kungadömet av Guds nåde och den av Herren smorde ("the Lord's anointed"). Genom att jämföra de båda biografierna, som tillhör samma genre men har skrivits med nästan ett halvsekels mellanrum, skulle vi alltså kunna följa hur en ny uppfattning om kungadömet växer fram i Norge under 1200-talets lopp. Onekligen finns det mycket som talar för Bagges tes såtillvida att kung Sverre i Sverres saga oftast framstår som "gang leader", medan kung Håkon i Håkon Håkonssons saga för det mesta framstår som "Herrens smorde", det vill säga som en upphöjd härskare av Guds nåde. Frågan är dock hur mycket av detta intryck som beror på skilda uppfattningar om kungadömet och hur mycket som beror på andra faktorer, till exempel faktiska olikheter mellan de båda kungarna eller olikheter mellan deras respektive levnadstecknare vad gäller utnyttjandet av litterära ideal, källor och berättartraditioner. Tyvärr diskuterar Bagge inte den frågan så mycket som önskvärt vore, även om han ofta snuddar vid den och dessutom erkänner att båda de supponerade kungaidealen i viss mån kommer till uttryck i båda kungabiografierna om än i varierande proportioner. Vad först själva kungarna beträffar, så framgår det inte bara av deras biografier utan också av andra källor, att deras levnadsöden var högst olikartade. Sverre var en usurpator; förmodligen hade han inte ens laglig rätt till kungamakten, men han slog sig fram till den under våldsamma inbördesstrider och politiska intriger, som för hans del varade livet ut. Hans sonson Håkon fick däremot kungadömet i arv redan som ung man, satt länge som obestridd härskare över Norge och kunde för det mesta regera med stor framgång under någorlunda fredliga förhållanden, även om han periodvis tvingades försvara sitt rike mot Skule Jarl och andra fiender. Redan denna yttre olikhet mellan de båda huvudpersonerna gör det ju närmast oundvikligt att Sverre av samtid och eftervärld uppfattades som "gang leader", medan Håkon med betydligt större naturlighet kunde framstå för undersåtarna som "Herrens smorde". Inte desto mindre är det enligt min mening uppenbart, att inte bara Håkon Håkonssons saga utan också Sverres saga i grunden är präglad av den medeltidskristna föreställningen om rex iustus, kungen av Guds nåde. I Sverres saga kommer den föreställningen fram redan i de första kapitlen, där den unge Sverres drömmar anförs som bevis för att han är en av Gud utvald konung, förutbestämd att vinna Norges tron. Idén om den gudomliga utvaldheten kommer också till uttryck på flera andra ställen senare i berättelsen om Sverres kamp för att besegra sina motståndare: övernaturliga tecken visar att det är han som är Norges rätte härskare och så vidare. Också Bagge har naturligtvis observerat dessa drömmar och mirakel, men han väljer att betrakta dem som mindre väsentliga – som en pliktskyldig eftergift åt kristet tänkande utan större betydelse för texten som helhet. Den tolkningen är enligt min mening orimlig, därför att den strider mot vad vi vet om kungabiografin som litterär genre. Jag har svårt att acceptera Sverre Bagges slutsats att de båda kungasagorna representerar två skilda stadier i den norröna synen på kungadömet. Må vara att en genomtänkt medeltidskristen kungaideologi i Norge fick sitt första teoretiska fundament med den norska kungaspegeln (Konungs Skuggsjá) under 1200-talets senare del. Uppenbart är ju också, att den reella kungamakten under Håkon Håkonssons tid förstärks, vilket i sin tur förmodligen innebär att uppfattningen av kungadömets natur gradvis förändras. Men både synen på kungen som "gang leader" och föreställningen om "Herrens smorde" tycks i själva verket existera sida vid sida eller blandade med varann i både Sverres saga och Håkon Håkonssons saga. Av allt att döma har de båda kungaidealen fortlevt i någorlunda fredlig samexistens under hela den klassiska sagaskrivningens tid, det vill säga från mitten av 1100-talet till slutet av 1200-talet. Jag har också svårt att acceptera Sverre Bagges sätt att blanda litterär textanalys med historiska överväganden, så att man ibland inte förstår om han diskuterar texten eller de historiska fakta som texten refererar till. Ett exempel på detta är hans diskussion av slaget vid Fimreite i Sverres saga. Han konstaterar där med rätta att texten inte innehåller någon som helst information om kung Sverres strategiska överväganden inför slaget. Inte desto mindre menar han sig ur vissa detaljer i framställningen, kombinerade med egen kunskap om topografin kring Fimreite med mera, kunna räkna ut vad Sverres strategi i verkligheten gick ut på. Innebär inte detta, att han faktiskt betraktar sagans stridsskildring som en också i detaljer trovärdig källa? Detta borde ju vara otillåtligt enligt de källkritiska principer han själv deklarerar. Också ur litteraturvetenskaplig synvinkel förefaller sådana försök att "gå bakom" texten meningslösa på ungefär samma sätt som frågor av typen "Vad studerade Hamlet under sitt uppehåll i Wittenberg?" eller "Vilka hemligheter i Sherlock Holmes tidigare liv blev aldrig kända för doktor Watson?". Visserligen är kung Sverre inte en fiktiv person i samma mening som Hamlet eller Sherlock Holmes. Men rimligen är det textens utsaga som bör gälla – och inte något annat – om man vill diskutera hur kungen framställs eller uppfattas i Sverres saga. Lars Lönnroth

hp-2017-10-21-provpass-1-verbal-utan-elf.pdf

Förbindelsepunktens läge

Tre fastighetsägare yrkade att VA-nämnden skulle fastställa en för dem gemensam förbindelsepunkt för dricksvatten och avlopp. Fastigheterna är belägna i ett verksamhetsområde där kommunen har för avsikt att införa kommunalt vatten och avlopp. Fastigheternas avlopp går sedan 1991 till egna trekammarbrunnar och därifrån vidare till en gemensam infiltrationsanläggning. Fastighetsägarna vill göra om detta till en gemensamhetsanläggning. Fastighetsägarna har egna dricksvattenbrunnar och de har kommunens tillstånd att inte ansluta sig till kommunalt dricksvatten. De vill dock ha en gemensam förbindelsepunkt för dricksvatten och avlopp. Avloppsledningar är redan framdragna från varje fastighet till en gemensam punkt, vilket enligt fastighetsägarna borde utgöra särskilda skäl för en gemensam förbindelsepunkt. Kommunen har bestritt yrkandena och anförde i huvudsak följande. De tre fastighetsägarna har önskat koppla in sig till den kommunala VA-anläggningen via en gemensam förbindelsepunkt eftersom de idag har en förening med en gemensam infiltrationsanläggning. Kommunen har redan upprättat förbindelsepunkter vid fastigheterna men inte informerat fastighetsägarna om läget. Huvudprincipen enligt vattentjänstlagen är att varje fastighetsägare ska ha en egen förbindelsepunkt i fastighetens omedelbara närhet om inte särskilda skäl föreligger. Kommunen anser inte att särskilda skäl föreligger; särskilda skäl handlar om var utefter tomtgränsen förbindelsepunkten ska förläggas. Huvudmannen har rätt att besluta om förbindelsepunktens läge och har valt att lägga den på bästa stället för fastighetsägaren och för huvudmannen. VA-nämnden konstaterade att huvudmannen enligt 12 § vattentjänstlagen ska bestämma förbindelsepunkt för en fastighets anslutning. Kravet på att förbindelsepunkten, om inte särskilda skäl föranleder annat, ska vara belägen i fastighetens omedelbara närhet innebär att den normalt ska ligga vid fastighetsgränsen. Särskilda skäl kan vara att en gemensamhetsanläggning eller samfällighet bildats som har ett eget gemensamt ledningsnät. VA-nämnden kan inte besluta om förbindelsepunktens läge utan endast bestämma om ett visst valt läge strider mot vattentjänstlagens bestämmelser och vilka konsekvenser det i så fall ska få. Det är huvudmannen som ensam, med iakttagande av 12 § vattentjänstlagen, har att bestämma förbindelsepunktens läge. Ingenting hindrar dock att en gemensam förbindelsepunkt bestäms för flera fastigheter. Kommunen har dock i detta fall efter många kontakter med fastighetsägarna i byn beslutat att förbindelsepunkt för varje fastighet ska förläggas i varje fastighets omedelbara närhet. På grund härav, och då det inte framkommit att de valda lägena i övrigt skulle föranleda några problem för sökandenas fastigheter som kan strida mot vattentjänstlagens bestämmelser, lämnar VA-nämnden sökandenas talan utan bifall.

hp-2017-10-21-provpass-1-verbal-utan-elf.pdf

Bredda litteraturens fält

Det fanns en tid då ordet "litteratur" ägde en tydlig och avgränsad innebörd. Professorer, författare och läsande allmänhet kunde enas kring en snäv samling mästare – Sofokles, Shakespeare, Goethe – som var litteraturen, och som utgjorde den bakgrund mot vilken nya författare som Gunnar Ekelöf och Eyvind Johnson måste läsas. Det var ett välfungerande system. Kanon var tillräckligt begränsad för att kunna överblickas, tillräckligt rik för att ägnas en livstids möda och tillräckligt auktoritativ för att de som befann sig utanför litteraturens gemenskap ändå skulle respektera den. Men systemet vilade på en paradox. Medan den västerländska kanon i praktiken var en geografiskt och språkligt provinsiell affär, gjorde man samtidigt gällande att detta var litteraturen som sådan, en universell världslitteratur, och därmed den enda litteraturen värd att fördjupa sig i. (Möjligen med en Mahabharata eller några haikudikter inslängda som krydda.) Enskilda författare kunde vara mer oförutsägbara än så, men det akademiska studiet av litteratur vilade tveklöst på sådana premisser. Det svenska universitetsämnet litteraturhistoria, senare litteraturvetenskap, sades täcka in svensk och "allmän" litteratur. Internationellt bar "jämförande litteraturhistoria" – littérature comparée, comparative literature – på ett liknande löfte om att täcka in litteraturen i dess helhet. Som ung, invandrad akademiker i USA ville indiskan Gayatri Spivak tro på detta löfte. Hon var övertygad om att det vagt definierade ämnet jämförande litteraturhistoria måste innefatta möjligheten att "studera alla litteraturer med språklig stringens och historisk överblick". Det var en naiv förhoppning. Dels bortsåg hon från den institutionella tröghetens makt, dels utgick hon från en objektiverande idé om litteraturer (i pluralis) som fasta enheter snarare än processer. Hennes ambitiösa förslag till nya expansiva forskningsprojekt om kinesisk, koreansk, arabisk och afrikansk litteratur mottogs på 1970-talet av en veteran i ämnet med repliken: "Min vän René Etiemble har sagt mig att det redan finns en fullt godtagbar historisk redogörelse för litteraturer på kinesiska." Så beskriver Spivak saken själv. Death of a Discipline, hennes senaste och jämförelsevis lättlästa bok, är en uppgörelse med comparative literature. Inte i syfte att riva ned, utan för att låta det bästa inom denna bildningstradition leva vidare. Spivak, som skriver från amerikansk horisont, ser nämligen det historiska djupet och respekten för språkliga skillnader i comparative literature som ett värn mot vad hon menar är den enspråkiga ytligheten i cultural studies. Men för att nå dit måste comparative literature återuppstå i ny skepnad. Inom litteraturens fält, skriver hon, "måste vi ta oss förbi engelska, portugisiska, tyska, franska, och så vidare. Vi måste se det södra halvklotets språk som aktiva kulturella media, snarare än som objekt att studeras av den okunnige migranten från metropolen". Vad menas egentligen? Spivak, som ofta påtvingas etiketten "postkolonial tänkare", är ständigt vaksam mot bekväma ställningstaganden. Mångkulturalismen och cultural studies ser hon som exempel på hur "tredje världen" görs konsumerbar. Cultural studies är en bred beteckning. Den kan omfatta allt från reklamanalys till queerteori, men det är inom dess ramar som mycket av den "icke-kanoniska" litteraturen studeras i USA. Studenter läser allt i engelsk översättning i antologier som presenterar exempel på litteratur från "icke-väst". De serveras alltså en ganska trång och färdigpaketerad bild av världen. I Sverige är läget lite annorlunda. Litteraturtidskriften Karavan har faktiskt en unik bredd, och svenska förlag är något duktigare på att översätta skönlitteratur från Afrika, Mellanöstern och Latinamerika. Men också här finns det tendenser till att reducera "tredje världen" till ett objekt för våra omsorger eller en färgklick i vår gråa högteknologiska vardag. Men Brasilien är inte bara karneval, det finns afrikaner som inte gillar att dansa och tredje världens litteratur måste inte vara revolutionär eller "magisk". Det Spivak vill ta sig förbi är själva objektiveringen. I litteraturen finns en möjlighet att möta "den andres blick" utan garantier, utan bekvämlighet. Men då krävs att man kombinerar den respekt för läsandets arbete som finns hos comparative literature med en bredare uppfattning om vad litteratur består av. Språkkunskaperna ser hon som centrala. Den enskilde läsaren kan inte behärska tjogtals språk, utan det är fråga om att skifta fokus. Fler språk än de europeiska måste komma i omlopp i litteraturstudiet – i kombination med en förhöjd medvetenhet om översättningens roll i läsandet. Översättning hör till de praktiska nödvändigheterna: det handlar om att göra samma text tillgänglig på flera språk. Men översättning är också ett namn på aktiviteten att flytta en text – eller sig själv som läsare – mellan språken, i ett rum där inget av språken helt räcker till. Att översätta innebär att utmana de lokala, retoriska överenskommelserna om hur ord ska begripas. Ordet "krig" låter annorlunda i den långa fredens Sverige än i Sudan, där man har levt i ett krigstillstånd i decennier. Och hur överför man den positiva klangen i begreppet "osvensk" till andra språk? Att översätta är att förvränga. När Salman Rushdie väckte skandal med Satansverserna var det för att han ansågs förvränga en muslimsk-arabisk tradition kring Koranens tillkomst. Han översatte denna tradition till postmodern, anglosaxisk romanprosa. Men i samma stund "översatte" han engelskan, förflyttade den till en muslimsk kontext där den inte normalt hörde hemma. En dubbel förvrängning men också ett dubbelt berikande. Denna närmast paradoxala rörelse är vad Spivak menar att studiet av litteratur på andra språk än de europeiska kan åstadkomma. Spivak är inte ute efter att störta litteraturen från någon piedestal. Däremot företräder hon en annan litteratursyn än den kanoniska. Litteratur är för henne inte en samling mästerverk, utan en säregen funktion hos språket. Litteratur uppstår när språket påstår en sak och menar en annan. Eller när meningen uteblir. Litteratur måste tillåtas att vara gåtfull, ty "överallt hörs kravet på den rationella förstörelsen av [den retoriska] figuren, ett krav inte på klarhet utan på omedelbar begriplighet, mätt enligt normalideologins mått. Detta berövar litteraturen dess styrka som kulturell resurs". På så vis får litteraturen en privilegierad roll i arbetet med att korsa gränser. När starka ideologiska intressen vill tvinga in klasskillnader och geografiska avstånd i ett globalt rutnät av produktion och konsumtion, kan litteraturens fiktion påminna oss om världens friktion. Budskapet är alltså: lär dig läsandets konst, läs långsamt och tro inte att du på förhand vet vad en text har att säga. Det är råd som kan applåderas av såväl svenska som amerikanska litteraturprofessorer.

hp-2017-10-21-provpass-1-verbal-utan-elf.pdf

Närmare skolans praktik

Paradoxalt nog tycks det i många länder som om framväxten av en utbildningsforskning har inneburit en marginalisering av lärarnas roll i denna. Lärarna ses som forskningskonsumenter och förväntas implementera forskningens resultat. Dock handlar den universitetsbaserade akademiska forskningen sällan direkt om de frågor som lärarna arbetar med. Även om forskningen genomförs i klassrummen är forskningsfrågorna, och därmed resultaten, inte relaterade till lärares uppgifter och frågor. Det finns därför ett klart uttalat behov av att utveckla forskningsansatser som talar mer direkt till lärare och de professionella problem de har att hantera – forskning som kan ge lärare bättre teoretiska och praktiska redskap i sitt arbete. Det är mot en sådan bakgrund som den nya floran av praxisnära forskningsansatser kan förstås. De fyller det "mellanrum" som har uppstått mellan forskningen och skolans verksamheter, och de utvecklas från två håll. Å ena sidan söker universitetsforskningen sig närmare skolpraktiken på olika sätt, å andra sidan börjar skolorna bli alltmer intresserade av olika former av forsknings- och utvecklingsprojekt (FoU). Beteckningen praxisnära forskning lanserades av Vetenskapsrådets utbildningsvetenskapliga kommitté som ett sätt att beteckna forskning som mer direkt skulle svara mot skolornas och lärarutbildningarnas behov. I USA används beteckningen practitioner research eller teacher research för forskning som bedrivs av lärare. Sådan praktikerforskning grundas i en kritik av synen på lärare som forskningskonsumenter och implementerare av andras kunskap. En viktig skillnad mellan termerna praktikerforskning och praxisnära forskning är att den förra riktar uppmärksamheten mot vem det är som utför forskningen – medan den senare fokuserar den verksamhet där forskningsfrågorna uppstår. I början av 1990-talet utvecklades så kallade design experiments av Ann Brown och Allan Collins. De flyttade ut forskningen från universitetets laboratorier till naturliga skolmiljöer där teoretiskt grundade undervisningsdesigner prövades och vidareutvecklades. Designforskningen har därefter expanderat kraftigt och Jan van der Akker har föreslagit begreppet (design and) development research som samlingsterm för en familj av närbesläktade forskningsansatser som designforskning, designexperiment, formativ forskning och "engineering research". Gemensamt för dessa ansatser är att de är kollaborativa (lärare och forskare i samverkan), interventionistiska (man studerar inte den praktik som är, utan prövar specifika teorigrundade utformningar av undervisningen) och iterativa (cykliska förlopp där teori och praktik ömsesidigt påverkar varandra). På olika sätt överbryggar de gapet mellan teori och praktik, involverar lärare och syftar till att utveckla klassrumspraktiken. I sådana forskningsansatser går förfiningen av de praktiska produkterna och undervisningens utformning hand i hand med förfiningen av teoriutvecklingen. Design- och utvecklingsforskningen har vuxit fram som ett praxisnära alternativ inom ramen för den akademiska forskningen. Praktikerforskningen har däremot utvecklats i kontrast till akademisk forskning och utgått från lärares behov av att förstå, och helst lösa, de praktiska problem man står inför. Det talas också om klinisk forskning. Vården brukar användas som förebild för utbildningsområdet när det gäller att få till stånd en forskningsbaserad verksamhet. Den övervägande delen av forskningen inom vårdområdet är så kallad klinisk forskning som, något förenklat, kan beskrivas som forskning i anslutning till sjukdomar och deras botande och förebyggande, till skillnad från icke-klinisk disciplinär forskning om till exempel grundläggande biokemiska processer. Det är framför allt forskningsobjekten, det vill säga vad man forskar om, och syftet med forskningen – att lösa ett problem, utveckla ett botemedel och förbättra verksamheten – som är det specifika med klinisk forskning. Beteckningen klinisk forskning används även i överförd betydelse inom olika verksamhetsområden för att tala om forskning som leder till kunskap som de inom yrket behöver för att förbättra sina professionella bedömningar. Anthony Kelly definierar klinisk utbildningsvetenskaplig forskning som forskning om lärande och undervisning ur ett lärarperspektiv. Det är därigenom en forskningsmodell med stora möjligheter att utveckla kunskaper som kan hjälpa lärarna i deras arbete. Kunskapen som genereras integreras i de professionella bedömningarna i de kliniska verksamheterna. Man kan se den kliniska forskningen som en brygga mellan grundläggande forskning och den professionella yrkesutövningen. Beteckningen klinisk forskning avser däremot inte de specifika metoder som används inom den medicinska kliniska forskningen i dag. Varje verksamhetsområde måste utveckla forskningsansatser som är relevanta i förhållande till de frågor och problem man har. För det mesta är lärarna hänvisade till sina egna erfarenheter och funderingar för att besvara sina frågor. Den forskning som bedrivs sysslar oftast med generella frågor om lärande och undervisning, medan studier av konkreta problem i lärandesituationen än så länge i stor utsträckning lyser med sin frånvaro. Det är mot den bakgrunden man ska förstå det stora intresset för den japanska lesson study-modellen, som är direkt utformad för att utveckla de pedagogiska verksamheterna i anslutning till konkreta lärandeproblem. Enligt James Hiebert, Ronald Gallimore och James Stigler erbjuder den japanska lesson study-traditionen en modell för utveckling av en kollektiv professionell kunskapsbas för lärare. Tillsammans utformar lärarna lektioner som prövas, observeras, analyseras och revideras. Genom detta lärarägda utvecklingsarbete görs lärarnas kunskaper publika – möjliga att dokumentera, diskutera och verifiera. Avslutningsvis vill jag betona att en forskningsgrundad skolutveckling förutsätter en balans mellan olika typer av forsknings- och utvecklingsarbete. Skolan behöver forskning av olika slag för att utvecklas. Den ena forskningsansatsen ska därför inte ställas mot den andra – det viktiga är att det finns rimliga proportioner mellan olika typer av forskningsansatser. Skolan behöver en motsvarighet till vårdens kliniska forskning. Begreppen praxisnära forskning och utvecklingsforskning är alternativ som förts fram för att beteckna en sådan forskning. Begreppen kan dock kritiseras för att vara alltför vida och för att inte ta fasta på den professionsutvecklande aspekten. En del använder därför klinisk forskning i överförd bemärkelse. En annan väg vore att försöka hitta ett nytt begrepp. Eftersom beteckningen pedagogisk i dag är knuten till disciplinen pedagogik, som är en samhällsvetenskaplig disciplin snarare än att vara de pedagogiska yrkenas kunskapsgrund, behövs ett begrepp som fångar kärnan i läraryrket. Ett begrepp som liksom klinisk har grekiskt ursprung, och som fokuserar lärarprofessionens bildningsuppdrag, är paedeutisk. I sin grekiska ursprungsbetydelse rymmer paedeutisk såväl det vi kallar bildning som det som skapar bildning.

hp-2017-10-21-provpass-4-verbal-utan-elf.pdf

Apbarn och nallebrandmän

Mitt verk Schoolyard Monkeys kretsar kring allmängiltiga upplevelser, sådana som vi minns från hur livet kunde vara på lekplatsen, på dagis eller i skolan. Det handlar om våld och makt, om lojalitet och grupptryck. Det handlar om val som vi tvingas göra eller om händelser som vi med eller mot vår vilja tar del i. Barnens värld kan vara grym, men den kan också vara en värld av empati, förlåtelse och ånger. I det avseendet skiljer den sig inte så mycket från den vuxna världen. Skillnaden, tror jag, ligger i den stora betydelse som dessa tidiga erfarenheter ofta får för våra fortsatta liv. I Schoolyard Monkeys låter jag apor fungera som för- medlare av dessa upplevelser och erfarenheter. I ett antal scener visas situationer av olika slag. Figurerna är cirka 30 cm höga, gjutna i delar och sedan sammanfogade. De har fått en sammetsliknande päls. En deltidsbrandman är anställd av sin kommun och svarar för räddningstjänsten där det inte finns heltidsbrandmän. Vi övar regelbundet och får en grundutbildning i regi av Räddningsverket. Vår högsta prioritet är att rädda liv. Det kan handla om olyckor av olika slag eller rent medicinska larm, så kallade IVPA-larm. Arbetet som deltidsbrand- man handlar bokstavligen om liv och död. Det handlar också om tur och otur, om hopp och förtvivlan, om för- måga och brist på förmåga. Ofrånkomligen får man i sin yrkesutövning brottas med en känsla av otillräcklighet. Mycket hopp knyts till oss, hopp som inte alltid kan infrias. Verket L-ABC utgörs av en serie små nallar i stengods och kretsar kring dessa högst allmängiltiga och existen- tiella teman, skildrade ur en deltidsbrandmans perspektiv. Nallarna gjuts och omarbetas individuellt. Stående mäter de ungefär 20 cm. De får en brunsvart "keramisk päls", fingrar, ögon och egna specifika kroppsställningar och känslouttryck. Några av dem har haft otur och drab- bats av olycka, andra är mindre otursdrabbade och ser som sin uppgift att hjälpa och försöka rädda sina olycksbröder. Tillsammans skapar figurerna ett antal scener och tablåer med titlar som "Storskadeplats", "Psykosocialt stöd", "Artärblödning", "Debriefing", etc. Arbetena har fokus på känslor men är också konkreta skildringar av brandmannens första hjälpen-insatser. L står för livsfarligt läge, A för andning, B för blödning och C för chock. Bokstäverna motsvarar den prioritetsordning som man har vid en första hjälpen-insats. Mårten Medbo

hp-2017-10-21-provpass-4-verbal-utan-elf.pdf

Yrsel

Yrsel är en i huvudsak mycket obehaglig upplevelse vars symtom kan spänna från en känsla av ostadighet till svår rotatorisk yrsel. Den lustfyllda upplevelsen av rörelse vid till exempel karusellåkning kommer inte att beröras här, även om de kroppsliga mekanismerna är desamma. Balansen upprätthålls genom samordning av syn- intryck, information från innerörat, vestibularis, samt information från kroppens muskler. Yrsel kan beskrivas som ett "misspass" mellan de tre sinnesintrycken. Detta uppstår genom en störning av samordningen av sinnes- intryck, eller genom att ett eller flera sinnesorgan är skadade eller på annat sätt ger felaktig information. Man brukar skilja mellan perifer och central yrsel beroende på var orsaken till yrseln kan lokaliseras. Yrsel förekommer ganska frekvent. I Storbritannien söker 5 av 1 000 personer sin allmänläkare på grund av yrsel. Men antalet yrseldrabbade är svårt att uppskatta, bland annat på grund av att vissa människor aldrig upp- söker läkare för sina besvär. Balansproblem ökar med sti- gande ålder som en naturlig följd av försämrad syn och hörsel och ökad muskelstelhet. Det har visats i flera studier att patienters upplevelse av yrsel inte överensstämmer med så kallade objektiva mått på deras yrselbesvär. I dessa studier uppgav patien- ter med diagnostiserad yrsel att de inte var besvärade av yrsel, medan patienter utan diagnostiserad yrsel uppgav yrselproblem. Rapporterade besvär av yrsel visade sig ha samband med ångest. Det vill säga: ju mer yrselbesvär man rapporterade, desto mer ångest uppgav patienterna sig ha. I den här typen av studier kan man inte uttala sig om ångesten är en följd av yrseln eller orsak till den. Man kan heller inte veta om ångesten påverkar personens sätt att svara på frågor om yrseln. Så kallad negativ affekt är enligt Watson & Pennebaker ett bestående känsloläge som inne- fattar bland annat ilska, avsky, rädsla och nedstämdhet vilket har visat sig påverka människors sätt att rapportera hälsotillstånd. Som tidigare nämnts kan man generellt anta att yrsel är obehagligt för de flesta människor. Men varje person har också sina egna förutsättningar att hantera obehag. Man kan uttrycka tillstånd av obalans i termer av tillstånd av stress. Det är för det första individuellt om man uppfattar yrsel som ett hot eller som en utmaning. En kvinna som liknade sina yrselanfall vid jordbävningar bemästrade sin rädsla för yrsel genom att pricka in sina yrselanfall på en skala. Hon liknade den vid Richterskalan som används för att mäta skalv vid jordbävningar. Hon kunde därmed se på sina yrselanfall med viss nyfikenhet: Hur mycket blir det den här gången? Sedan kunde hon till sin förvåning konstatera att yrselanfallens intensitet och frekvens avtog, och att hennes livsutrymme ökade. Varje människa har sin egen personlighet och sina per- sonliga vanor, vilket påverkar hans eller hennes sätt att hantera obehag och stress. Det sociala nätverk som stöttar i svåra situationer varierar också från individ till individ. Yrsel kan ibland leda till situationer där personen ris- kerar att skada sig. Det kan alltså finnas ett reellt hot om fysisk skada. Om yrseln är svår kan personen falla och skada sig, ramla av cykeln, ner från stegen etc. Personen kanske är förhindrad att köra bil. Allt detta kan innebära restriktioner, självvalda eller ålagda av behandlande läkare, i personens livsföring. Vidare kan besvär av yrsel leda till förlust av värdefulla aktiviteter och kanske frånvaro från arbete eller svårighet att arbeta. Därmed kan också social gemenskap på arbetsplatsen och ett socialt sammanhang försvinna. Förlust kan komma att leda till nedstämdhet och mindervärdeskänslor. Att känna sig yr innebär en osäkerhet om förmågan att kunna lita på sina sinnen. Oförutsägbarheten i när yrsel kan inträffa och rädslan kan leda till självrestriktioner och vidare till mer obehag. Rädsla för att förvärra yrseln kan innebära en stel kroppshållning som både kan försvåra återhämtningen av balansen (kompensationen), och te sig socialt avvikande. Personen kan också känna rädsla för att det som orsakar yrseln kan komma att förvärras. Kanske har han eller hon inte erhållit tillräcklig information om sin sjukdom eller kanske inte uppfattat den rätt. Det kan också vara så att man inte kan få tillräcklig information därför att yrselns orsaker inte går att fastställa. Yrseln kan också vara ett tecken på sjukdom eller sjuk- domstillstånd. Det hela kan resultera i en ond cirkel: man blir mer och mer rädd för aktiviteter, och inaktiviteten i sig kan förvärra yrseln eller i varje fall förhindra att den förbättras. Flera studier på patienter med Menières öron- sjukdom visar att psykologiska faktorer korrelerar med självrapporterade besvär av yrsel. Viktigast är självrappor- terad nedstämdhet, men även ångest och oro är vanligt. Psykologiskt talar man om kontrollförlust, det vill säga ju mindre kontroll man upplever sig ha över sin situation, desto mer nedstämd och ångestfylld kan personen komma att känna sig. Återigen är det individens uppfattning om situationen som är avgörande. Upplevs det som ett hot att man kommer att uppfattas som avvikande eller kan man se situationen som en utmaning som man kan bemästra? Om yrseln är svår kan den leda till ett ökat beroende av familj och närstående, vilket ibland kan leda till påfrest- ningar i familjelivet. Det sociala livet kan också bli lidande genom att personen kanske måste avstå från deltagande i föreningsliv eller sociala aktiviteter som till exempel dans. Eftersom yrsel är av multidimensionell natur är det vik- tigt med individuell bedömning och behandling. Man bör framför allt beakta den ömsesidiga interaktionen mellan individens somatiska symtom och psykologiska disposi- tion. Flera yrkesgrupper kan med sin särskilda kunskap och kompetens hjälpa patienten att hantera sina yrsel- besvär efter adekvat utredning. I sjukgymnastik kan man arbeta med övningar som förbättrar balans och koordina- tionsförmåga och som leder till ökad kroppskännedom. Det är mycket viktigt att personen bibehåller aktiviteter och specifikt utforskar vad som är svårt att utföra. Det är viktigt att patienten upptäcker tidiga igenkänningstecken på yrsel, för att då hinna hitta en säker plats att sitta ner, för att kunna avbryta aktivitet etc. Därmed ökar den per- sonliga kontrollen över tillvaron och möjliggör att perso- nen mår bättre. Som behandlare är det viktigt att förmedla att individen kan påverka yrselns förlopp. Hänsyn måste också tas till omgivningens inflytande över yrselupplevel- sen. Man måste försäkra sig om att patienten tillgodogjort sig information genom att till exempel be honom eller henne att upprepa den. För vissa patienter kan psykologisk behandling av yrselproblematiken, ångest och nedstämd- het vara till hjälp. Christina Hägnebo

hp-2017-10-21-provpass-4-verbal-utan-elf.pdf

Ett liv i leran

Om inte makrofaunan (djur större än 1 mm) fanns skulle sedimentkemin kunna beskrivas utifrån ett endimensio- nellt plan, där transport av ämnen främst sker via moleky- lär diffusion och advektion från det överliggande vattnet och ner i sedimentet. Denna förenklade bild av verklig- heten kompliceras dock avsevärt när man börjar ta hänsyn till den intensiva bioturbation (omblandning orsakad av levande organismer) som makrofaunan orsakar i de flesta sediment. Frågor kring faunans betydelse för kemiska reaktions- förlopp och transport av ämnen har intresserat forskar- världen under de senaste årtiondena. Man har bland annat funnit att bioturbation i det översta sedimentlagret kan öka transporthastigheterna i sedimentet med 10–100 gånger jämfört med enkel, molekylär diffusion. Man kan enkelt uttryckt säga att allt djuren gör påverkar kemin i sedimentet, både när de gräver och ventilerar sina gångar och när de äter eller utsöndrar restprodukter. Eftersom deras beteende varierar utan att nödvändigtvis följa något direkt mönster, så blir effekterna på sedimentkemin också svårförutsägbara. Kräftdjursgruppen thalassinider är, trots att de är van- ligt förekommande i marina kustområden, fortfarande relativt okänd. Dessa kräftdjur anses även där de före- kommer i relativt låga tätheter vara viktiga bioturberare eftersom de gräver komplexa gångsystem som sträcker sig djupt ner i sedimentet. I denna i övrigt helt syrefria miljö fungerar djurens syresatta gångar som rena förbrännings- motorerna för det organiska material som länge legat begravt i leran. På grund av att de lever djupt nere i leran är dessa djur svårstuderade, och det finns fortfarande mycket vi inte vet om hur de påverkar och påverkas av den miljö de lever i. Vi har nyligen börjat studera transportprocesser i sedi- mentet och hur dessa påverkas av tätheter av en djup- grävande thalassinid, Calocaris macandreae. Detta kräft- djur finns spritt längs kusterna i norra Europa. Trots att djuret i sig inte är större än 5 cm kan dess omfattande gångsystem sträcka sig 70 cm ner i leran. Det tar på krafterna att pumpa ner syrerikt vatten så långt ner under sedimentytan. Detta kan vara orsaken till att dessa djur har utvecklat en tolerans för låga syrehalter och även för relativt höga koncentrationer av den annars så giftiga sulfiden. Denna specialanpassning gör att venti- leringen av gångarna kan ske med ett visst tidsintervall, och djuren accepterar att vattnet åtminstone i vissa delar av gångarna sjunker till låga syrekoncentrationer under kortare eller längre perioder. Vårt arbete utförs på Kristinebergs marina forsknings- station vid Gullmarsfjorden, där tätheterna av Calocaris uppgår till 5 individer/m2 i vissa områden. Med hjälp av en specialanpassad bottenhuggare kan vi ta upp intakta bitar av havsbotten, där det normala djursamhället finns kvar. Dessa så kallade boxcorer är cirka 0,25 m2 stora med cirka 30 cm djupt sediment. Vissa av boxarna innehåller redan från början Calocaris, till andra får vi tillsätta djur. Genom att använda ett ämne som inte förändrar sig, en så kallad konservativ markör, kan vi studera hur dju- rens aktivitet påverkar transporten av lösa ämnen i lerans porvatten, det vill säga det vatten som finns mellan sand- partiklarna och som i mjuka lerbottnar utgör cirka 80–90 procent av sedimentet. Små kulor preparerade med exem- pelvis ämnet bromid injiceras ner i leran på cirka 10 cm djup. Efter en viss tid mäter vi sedan hur dessa kulor av bromid har spridits ut i porvattnet. I våra experiment har vi bland annat visat att den totala syreförbrukningen kan vara mer än dubbelt så stor i ler- bottenområden med Calocaris-gångar som i intilliggande områden där gångar saknas. Den ökade syreförbrukningen beror delvis på den ytförstoring som gångsystemets vägar medför. Ytförstoringen gynnar mikroorganismer som lever i gränslandet mellan vatten och lera och som använ- der syret till att bryta ned det organiska materialet. Som tidigare nämnts leder detta till en effektivare förbränning av den totala mängden organiskt material som finns nere i sedimentet. Syreförbrukningen nere i gångsystemet är dock bara cirka 25–50 procent av den förbrukning som sker vid sedi- mentytan, räknat per ytenhet. Detta beror bland annat på att både mikro- och makrofaunasamhället i gångsys- temen är annorlunda än vid sedimentytan. Där Caloca- ris lever finns till exempel också ofta ormstjärnor av släk- tet Amphiura chiaei. Ormstjärnorna finns i stora tätheter (1 000/m2) strax under sedimentytan, och deras respiration har en kraftig inverkan på den totala syreförbrukningen i bottenvattnet vid sedimentytan. Ormstjärnorna lever dock inte nere i Calocaris-gångarna och har alltså ingen påver- kan där. En annan möjlig förklaring till att syreförbrukningen skiljer sig mellan sedimentyta och gångar är av mer kemisk karaktär. Eftersom Calocaris är tålig för låga syrehalter och syret tillåts krypa ner till låga nivåer innan djuret pumpar ner nytt syresatt vatten så blir skillnaderna i syrehalten mellan vattnet och porvattnet oftast mindre i gångsyste- men, och diffusionen av syre blir därmed mindre där i jämförelse med uppe vid ytan. De exakta mekanismerna samt vad som har störst betydelse för den totala syreför- brukningen och nedbrytningen av det organiska materia- let är något som vi kommer att fortsätta studera. Fort- farande återstår det mycket att utforska om dessa speciella små kräftdjur och den miljö de lever i. Susanne Eriksson & Maria Asplund

hp-2018-04-14-provpass-2-verbal-utan-elf.pdf

Varning för konsten

Det är något märkligt med debatten om en kulturkanon. Frågorna ställs på en redan uppritad spelplan: Gör kulturen oss friska? Kan den berika oss? Hur får man tag i nycklarna till de åtrådda rummen där vi vill vara? Märkligheten ligger, tror jag, i att detta inte är något jag känner igen från min vardag, och jag sysslar ändå med kultur varje dag i mitt yrkesliv. Kulturkunskapen ger mig inte sociala nycklar eller pengar eller någonting ditåt. Tvärtom uppfattar jag det som konstnärens och kritikerns uppgift att ifrågasätta färdiga spelplaner, och det tjänar man inte på personligen. Låt vara att det kulturella kapitalet verkligen har en lång historia och att många av de konstverk som ingår i kanon idag har kommit till i en miljö av socialt spel. Den borgerliga litteraturen, om vi talar om böcker, har ändå andra syften än att hösta in sociala fördelar för sina läsare. Qaisar Mahmood är den som talar om sociala nycklar, och han pekar själv oförblommerat ut den nytta kulturen gör för honom när det gäller att vinna det som Bourdieu kallar ett symboliskt kapital. Mahmood ställer ungdomsminnen av hippa och coola ungdomar slött bläddrande i verk av Baudelaire, Hjalmar Söderberg, Kafka eller Bukowski på kaféerna på Södermalm mot minnen av de gamla kompisarna i Tensta vars ideal var att ha de senaste märkeskläderna och köra dyra bilar. I båda fallen handlar det om kapital som måste erkännas som värdefullt för att det ska gå att växla in på en mellanmänsklig marknad. Att ha läst många böcker är alltså inte poängen, men att ha bläddrat slött i dem på rätt plats inför rätt ögon kan räcka för att symbolvärdet ska kunna bärgas. Därmed har Mahmood verkligen identifierat en nyckel i det svenska samhället, men det har inte med konsten i sig att göra. Precis som för 15 år sedan när frågan om nyckelharpan som svenskt nationalinstrument låg på bordet (riksdagsledamöter från alla partier utom Vänsterpartiet motionerade om det) handlar kanonfrågan om en "quick fix" av kultur som snabbt ska leverera i symbolisk mening, inte om vad förtrogenhet med konsten verkligen gör med oss och vilka konsekvenser det får. Kunskap om kanon leder ofta till att du ifrågasätter kanon. Det du trodde var sant kanske inte alls stämde. Varning för konsten – den gör dig revolutionär! Den kan få dig att ställa motfrågor, övervinna dina impulser att ta genvägar och öva dig i mod att vara kritisk; den kan lära dig att hämta lyckan i annat än det samhällsnormerna säger att du ska känna lycka över, och tvinga dig att stå kvar i din övertygelse, utanför låsta dörrar, utan några sociala nycklar.

hp-2018-04-14-provpass-2-verbal-utan-elf.pdf

Willis–Ekboms sjukdom

Uppfattningen om restless legs-syndromet, en sjukdom som drabbar cirka 10 procent av kvinnorna och 5 procent av männen i vårt land, har under det senaste året genomgått stora förändringar i olika sammanhang. En stor och genomgripande förändring är namnbytet till Willis–Ekboms sjukdom, som beslutats inom internationella grupperingar, i första hand patientföreningar. Numera förekommer "Willis–Ekboms sjukdom" i stället för eller parallellt med "restless legs-syndromet" i de vetenskapliga artiklar som publiceras i ämnet. Den engelske läkaren sir Thomas Willis, som levde i England under slutet av 1600-talet, utförde bland annat studier av nervsystemets anatomi och publicerade flera skrifter i det sammanhanget. Han var den förste att göra en mer noggrann beskrivning av circulus arteriosus cerebri, artärringen strax under hjärnan, vilken sedermera även fick benämningen circulus arteriosus Willisii ("Willis ring"). Den första beskrivningen av symtom som passar väl in i de kriterier som i dag används för att ställa diagnosen Willis–Ekboms sjukdom kan man finna i patientfall som Willis beskrev. Willis använde en blandning av alkohol och opium, laudanum, på sina patienter med sannolik Willis–Ekboms sjukdom. Därmed var Willis även först med att beskriva god effekt av behandling med en opioid, något som används än i dag, kanske i tredje hand, hos patienter som lider svårt av Willis–Ekboms sjukdom. Den svenske neurologen Karl-Axel Ekbom myntade namnet "restless legs", som var titeln på hans avhandling 1945. Att uppfatta och benämna restless legs som ett syndrom tillkom på 1960-talet. Beskrivningen av symtomen lade senare grunden till de fyra kriterier som ska gälla för diagnos och som publicerades 1995 av International Restless Legs Syndrome Study Group (IRLSSG). Ekbom lade fram sin avhandling i april månad, några få veckor före freden efter andra världskriget. Kunskapsspridningen var en annan på den tiden. Mycket av kommunikationen inom den medicinska vetenskapen låg dessutom nere på grund av kriget. Det tog därför lång tid innan Ekboms rön om en "ny" sjukdom fick den uppmärksamhet de förtjänade. Det är mot bakgrund av intresset för sömn och sömnstörningars betydelse, som ökat påtagligt under de senaste 20–30 åren, som Ekboms avhandling fått rättmätig uppmärksamhet. Antalet internationella publikationer om sjukdomen ökar hela tiden. Ekboms beskrivning av symtomen förblev "skriven i sten". Anmärkningsvärt är att man skämtsamt brukar säga att halveringstiden för en medicinsk sanning är tio år; det gäller sannerligen inte Ekboms beskrivning av restless legs. Hans avhandling är än i dag ofta första referens i vetenskapliga artiklar om sjukdomen. Namnbytet har fått acceptans, trots att det går emot dagens princip att inte benämna sjukdomar med egennamn. Här har man gjort ett undantag. Man menar att detta är ett sätt att få ökad identitet och kunskap kring en sjukdom där det gamla namnet dessvärre ibland gav upphov till missuppfattningar. En av flera anledningar till namnbytet är att sjukdomen inte enbart drabbar de nedre extremiteterna; patienter med flera års sjukdomslidande har ofta samma besvär från armarna och ibland från bålen. Begreppet syndrom är även mindre lämpligt utanför professionens domäner. Allmänheten vet ofta inte vad ordet syndrom innebär. Dessutom har patienter som har symtom på sjukdomen och verkligen lider av smärtor och sömnstörning sällan upplevt att sjukvården förstår och känner igen deras situation. Detta är dokumenterat av forskare i USA, som menar att undervisning om sjukdomen varit bristfällig vid de medicinska högskolorna. Det finns ingen anledning att tro att förhållandet är annorlunda i vårt land. Sedan 1982 har den allmänt förhärskande synen på patofysiologin vid Willis–Ekboms sjukdom varit att det handlar om en dysfunktion av dopamintransporten inom det centrala nervsystemet. Att dopaminerga läkemedel fungerar väl vid sjukdomen bekräftar detta. Ett paradigmskifte avseende patogenesen håller nu möjligen på att ske. Under det senaste decenniet har vetenskapliga studier, bland annat svenska sådana, påvisat att patienterna uppvisar tecken på hypoxi i vävnaden och nedsatt blodflöde. Även tecken på hypoxi inom det centrala nervsystemet har påvisats genom undersökningar på obduktionsmaterial från patienter som under sin levnad besvärats av sjukdomen. Från Finland publicerades helt nyligen i Neurology en studie där man kvällstid, den tid då patienterna har mycket besvär av sin sjukdom, utförde icke-invasiva mätningar av partialtryck av oxygen i huden på benen. Patienter med Willis–Ekboms sjukdom hade lägre oxygenering än friska individer i en kontrollgrupp. Något som gör studien ytterligare intressant är att oxygeneringen förbättrades då man gav pramipexol, en dopaminagonist. Pramipexol har kärlvidgande egenskaper; en tänkbar orsak till den goda effekten kan vara just den kärlvidgande effekten i kombination med en smärtlindrande effekt. Författarna konkluderar att sjukdomen kanske primärt beror på hypoxi, som i sin tur beror på reducerad blodtillförsel, framför allt kvälls- och nattetid. Den tanken stöds även av genetiska studier. Det är visat att patienter med den primära, ärftliga formen, som står för cirka 60 procent av fallen, har gener som är associerade med de gener som styr bildningen av kväveoxid. Detta ger utrymme att tänka sig att man i framtiden utvecklar alternativa behandlingsmetoder, till exempel läkemedel med mer riktad kärlvidgande effekt. Då är man i så fall tillbaka till det Ekbom hävdade redan för 70 år sedan: att detta är en sjukdom som beror på lokal blodbrist i vävnaden på grund av nedsatt mikrocirkulation kvälls- och nattetid. Ekbom använde även olika typer av kärlvidgande läkemedel, men alla dessa är i dag avregistrerade på grund av allvarliga biverkningar. De dopaminerga läkemedel som vi i dag använder vid Willis–Ekboms sjukdom har en sidoeffekt i form av ökad koncentration av dopaminnivåerna i det centrala nervsystemet med symtomförstärkning som följd, så kallad augmentation. Även detta motiverar framtagande av alternativ framtida behandling. Mot bakgrund av att det i den kliniska vardagen finns etablerade metoder som är enkla att använda för att undersöka kärltonus, pågår försök både i Sverige och utomlands för att finna en användbar instrumentell metod för att fastställa diagnosen. I dag måste man förlita sig enbart på anamnesen, eftersom diagnosen fastställs efter svar på diagnostiska frågor. Detta ställer krav på frågeställarens kunskap och erfarenhet, något som också skapar stor diagnostisk osäkerhet. Möjligheterna att utveckla diagnostiska instrument och nya alternativa behandlingsmöjligheter inger nu hopp inför framtiden.

hp-2018-04-14-provpass-2-verbal-utan-elf.pdf

Bussförare och tillit

"Vart tog tiden vägen?" frågar sig Tommy Nilsson i inledningen till sin doktorsavhandling Bussförares upplevelser av förändrade verksamhets- och arbetsvillkor: ett tillitsperspektiv. Det är en berättigad fråga. Här får vi förflytta oss tillbaka till 1970-talets eländesforskning och riktigt gotta oss åt den alienerade bussföraren och hans arbetsgivare som sitter fast i kapitalismens maktstrukturer. Fast 1970-talsansatsen var kanske inte så dum i alla fall. Här finns ett engagemang och en lidelse som man sällan ser numera. Visst kan det saknas en del analytiska perspektiv och ibland är analysen väl enkel, men det känns skönt med en rak höger ibland. Tommy Nilsson studerar de strukturella förändringarna i svensk kollektivtrafik och vilka konsekvenser de har fått för bussförarnas arbetsvillkor, deras handlingsutrymme och upplevelse av arbetet. Den basala förändringen är avregleringen, som inneburit att drygt 90 procent av den turlistesatta kollektivtrafiken i dag drivs av privata entreprenörer. Upphandlingar under konkurrens har medfört kostnadssänkningar för kommunerna på mellan 10 och 15 procent, vilket i sin tur inneburit minskad lönsamhet i näringen. Effektiviseringskraven har medfört personalminskningar, framför allt inom verkstad och administration. Avregleringen har vidare lett till omfattande strukturella förändringar inom entreprenörernas egna led. Stora internationella företag har köpt upp de svenska bussbolagen och ofta behåller man det ursprungliga företagsnamnet. I centrum för Nilssons analys finns själva bussföraren omgiven av huvudmannen, entreprenören och resenären. Huvudmannen är i regel kommunen som har att sörja för en god kollektivtrafik med hög turtäthet och god tidshållning. Entreprenören är bussförarens arbetsgivare som ofta ingår i en stor koncern. Kunden åker buss och blir ofta irriterad om han eller hon får vänta några minuter. Det är i detta spänningsfält vi finner bussföraren. Det är föraren som ska förklara för kunden att kommunen dragit ner på turtätheten. Det är föraren som ska förklara att bussen gått sönder på grund av bristande underhåll. Det är här föraren ska forma strategier för att hantera sin tillvaro. Den sammanfattande bilden av 1990-talets förändringar pekar mot att såväl huvudmän som entreprenörer har varit bristfälligt rustade för att klara av att hantera den nya situation som uppstått i avregleringens spår. Verksamhetskrav, ekonomiska villkor, arbetsuppgifter och sociala behov har sällan stämt överens. Detta har lett till att många anställda fått en motsägelsefylld arbetssituation, där ökade krav på servicekvalitet och resenärsorientering ska leva sida vid sida med bland annat minskade resurser, ökad tidspress, oförutsägbarhet och otrygghet. Tillit är det centrala begreppet i Nilssons analys. Den psykologiska kärnan i begreppet tillit är känslan av att människor och ting är pålitliga. Tillit är den mekanism som trots bristande kontroll gör det möjligt att genomföra handlingar och samhandlingar och ge dem en riktning som annars skulle vara omöjlig utan mycket stora transaktionskostnader. Principiellt kan man säga att utvecklingen vad gäller tillit i moderna organisationer går i två riktningar: mot lågtillitsarbetsplatser, där tillit och arbetsmoral fräts sönder som en följd av effektiviseringsstrategier där arbetsbördan stigit, inflytandet minskat och anställningsotryggheten ökat, och högtillitsarbetsplatser, där den detaljstyrda organisationen ersätts av flexibla och tillitsbaserade organisationer i vilka varje anställd behärskar flera moment och har inflytande. Det är i den sociala interaktionen på arbetsplatsen som företaget, huvudmannen eller arbetskamraterna kan vidmakthålla, bygga upp eller underminera tillitssammanhanget. Det är på denna konkreta nivå som arbetsgivaren kan bekräfta de förväntningar anställda har på systemet och stärka tillitssammanhanget, medan ouppfyllda förväntningar eller dåliga erfarenheter kan leda till ett slags resignerad cynism eller en fullständig losskoppling från systemet. En anställningsrelation har en formell och en informell sida, där den informella består av vardagliga möten och relationer som bygger på hur givna villkor tolkas, på löften, förväntningar, tillit eller misstro. När det gäller tillit är det främst fyra nyckeldimensioner som var för sig bidrar till att anställda upplever att ledningen går att lita på. Den första berör de anställdas upplevelse och värdering av hur ledningen tar hänsyn till deras intressen och behov under en omställningsprocess. En annan nyckeldimension är kompetens. Upplever de anställda att ledningen har kompetens att hantera situationen känner man tillförsikt inför framtiden, vilket medför minskad upplevelse av hot och risk. Den tredje avser huruvida man upplever att arbetsledningen är pålitlig. Den fjärde nyckeldimensionen berör öppenhet och ärlighet. När man som anställd upplever att ledningen uppfyller de ställda förväntningarna i dessa nyckeldimensioner reduceras osäkerhet och tvetydighet om sakernas tillstånd, och känslan av förutsägbarhet och tillit stärks. För Nilssons bussförare har utvecklingen varit den motsatta. Ett annat centralt begrepp i Nilssons analys är psykologiska kontrakt. Ett brott mot det psykologiska kontraktet inträffar när den anställde erfar att det uppstått en diskrepans eller obalans mellan hur arbetsgivaren uppfyller sina förpliktelser mot den anställde och vad som en gång lovades. Tillit och ett bredare psykologiskt kontrakt måste förtjänas över tid och det enda sättet att förtjäna det på är att arbetsgivaren framstår som trovärdig. Tillit är produkten av trovärdighet medan motivation, engagemang och framtidsoptimism är frukten av tillit. Detta står i motsättning till dagens upphandling och privatisering. Anställningstryggheten luckras upp och oförutsägbarheten ökar för de tillsvidareanställda. Effekten beskrivs som ett "modernt slaveri". Den falska lojalitet bussförarna tvingas uppvisa blir en handlingsstrategi för att undvika att lida personlig skada, något som illustreras av de många kärnfulla citat som avhandlingen kryddats med. När det uppstått en negativ balans i det psykologiska kontraktet försöker bussföraren återställa balansen genom att begränsa sina skyldigheter gentemot organisationen. Förarna definierar sin arbetsroll som det formella kontraktet föreskriver. Brott mot det psykologiska kontraktet leder oftast till att de anställda börjar omvärdera vad de är skyldiga organisationen i form av insatser. De definierar sina skyldigheter mot företaget i överensstämmelse med "förväntat" beteende och formellt uttalade plikter vilket påverkar både trivsel och produktivitet. Ouppfyllda förväntningar på ömsesidighet och på jämvikt i utbytesrelationen är nära förknippat med starka negativa emotionella reaktioner. Bussförarna har distanserat sig från det inre organisatoriska livet genom att "frikoppla" sig emotionellt och kognitivt. Istället fokuserar man i större utsträckning än tidigare sin kraft och energi på andra sfärer av det sociala livet såsom familj och fritid. Nilssons analys landar i en paradox som säger att en organisation som lever under konkurrens med andra aktörer på en öppen marknad har behov av engagerade och motiverade anställda men producerar istället anställda med ett smalt psykologiskt kontrakt, som istället för att engagera sig i sitt arbete och verksamhetens framtid reducerar sitt bidrag. Och det är väl en lärdom så god som någon.

hp-2018-04-14-provpass-5-verbal-version-1-utan-elf.pdf

Lärares språkbruk

Alla verkar numera överens om att det är läraren som är avgörande för om eleverna lär sig något eller inte. Men hur? Och på vilket sätt? Här blir det genast komplicerat. I Väl valda ord – hur vårt språk påverkar barns lärande av Peter H. Johnston och i Få det att fastna av Shanna Schwartz ges några tänkbara svar på de svåra frågorna. Peter H. Johnston är professor i pedagogik. Han undersöker hur lärare använder språket när de kommunicerar med eleverna, och det visar sig att skillnaderna är stora. I många klassrum styr läraren samtalen, och frågorna till eleverna är slutna och kontrollerande. Men i andra klassrum bjuder läraren in till diskussion med öppna frågor och använder språket för att stödja, snarare än kontrollera. Johnston ger flera exempel på ett stödjande språkbruk: "Hur gjorde du för att komma på det?" eller "Jag ser att du vet hur man stavar början av det ordet." Lärarens ordval speglar en människosyn. Även elevens självbild kan påverkas av läraren. "Språk är en handling, precis som att slå någon med en käpp", menar Johnston. Får någon mycket negativ feedback sätter det sina spår. Även Shanna Schwartz behandlar språkets betydelse. Hon har lång erfarenhet av att arbeta med lärare och rektorer för att utveckla barns skrivande. I Få det att fastna lägger hon fram några enkla antaganden om vad lärare bör göra för att eleverna ska lära sig. Barn lär sig när de är redo att göra det. Läraren måste uppfatta vad eleven kan göra med rätt hjälpmedel och stöd. Blicken bör alltid riktas framåt, mot det som ska utvecklas, och inte bakåt. Engagemang är också avgörande. Barn utvecklar kunskaper när de är engagerade i det egna lärandet. Därför måste läraren få och behålla deras uppmärksamhet. Ett sätt att göra det är genom berättelser. "Det var en gång ..." är ett grepp som faktiskt fortfarande får de flesta att lyssna. Även upprepning är viktigt. En lektions struktur måste repeteras många gånger, så att eleverna lär sig undervisningens rytm. Och för att skapa mening och sammanhang måste syftet med aktiviteterna i klassrummet hela tiden uppmärksammas. Både Väl valda ord och Få det att fastna behandlar läs- och skrivinlärning, och fokus ligger på elever i de yngre åldrarna. Men böckerna är läsvärda även för lärare som undervisar äldre elever. Alla konkreta exempel synliggör på ett tydligt sätt hur lärarens språkbruk bottnar i en kunskaps- och människosyn. Som lärare skadar det inte att höja blicken från åtgärdsprogram och ämneskonferenser och påminna sig om det ibland. Johnston och Schwartz kommer fram till likartade slutsatser om vad lärare gör för att åstadkomma lärande: det handlar om förmågan att skapa en respektfull inlärnings miljö, och språket är nyckeln för att göra det. Visst är det bra att lärarens betydelse uppmärksammas i både forskning och debatt. Men de senare årens förskjutning, från att placera läraren långt ut i kulissen i lärandets drama till mitt på scenen, är inte utan problem. Lärare kan göra skillnad. Men elever är inte några oskrivna blad. De ingår i fler sammanhang än klassrummets, och skolan är en del av samhället. Johnston snuddar bara vid det och Schwartz berör det inte alls. Men när lärare och forskare diskuterar vad som sker i klassrummet borde det ändå finnas med i analysen, annars kan det leda fel.

hp-2018-04-14-provpass-5-verbal-version-1-utan-elf.pdf

Yoldiahavet

"År 1858 deltog i fältarbetena såsom tillfälligt biträde den bekante, skarpsynte bergskonduktören L.J. Igelström och gjorde därvid ett mycket uppmärksammat fynd. Han påträffade nämligen i varvig lera straxt öster om bron vid Djurgårdsbrunn enligt det geologiska kartbladet, eller enligt en annan uppgift något östligare, vid Isbladskärret, några musselskal som enligt O. Torell befunnos tillhöra den högarktiska musslan Yoldia arctica, numera hänförd till släktet Portlandia." Så skrev Gerard De Geer i skriften Stockholmstraktens kvartärgeologi som utkom 1932. Detta fynd var ett bevis för att Östersjösänkan – för första gången sedan avsmältningen av istäcket började för cirka 18 000 år sedan – hade haft en förbindelse med Västerhavet. En förbindelse som gjorde det möjligt för marina organismer att vandra in. Men låt oss inte gå händelserna i förväg. Den stora tappningen av Baltiska issjön vid berget Billingen inträffade i samband med en mycket spännande tidpunkt i klimatutvecklingen efter den senaste nedisningen. Det var vid övergången från den kalla yngre dryas till den varma preboreal, för cirka 11 550 år sedan. Temperaturökningen kan ha varit så stor som 12 grader på bara 50 år och detta påverkade naturligtvis det skandinaviska istäcket i Östersjösänkan på flera sätt. Det producerades mycket mer smältvatten från istäcket än tidigare, vilket var orsaken till att en allt större volym vatten strömmade ut ur Östersjösänkan. Därför kunde inget saltvatten strömma in de första cirka 250 åren efter tappningen. Som en logisk följd av den ökande smältningen kom också isens front att dra sig tillbaka norrut mycket snabbare än tidigare. I samband med denna stora tappning och sänkning av Baltiska issjöns yta med 25 meter kom så mycket som uppemot 70 000 km2 nytt land att skapas och Baltiska issjön övergick i Yoldiahavet. De tidigare sjöbottnarna hade mycket instabila sediment. Genom våg- och strömverkan återsedimenterade de på Yoldiahavets bottnar tillsammans med det material som fördes ut med smältvatten från istäcket. Sammantaget innebar detta att tjockleken på de glaciala lervarv som avsattes blev mycket större i tidig preboreal tid än under yngre dryas. Den nya låga nivån i Yoldiahavet omedelbart efter tappningen innebar stora förändringar för södra Östersjön. Bland annat torrlades det forna utloppet i Öresund och istället kom en bred landbrygga att bildas mellan Sverige och Danmark. De stora danska öarna kom att bilda en sammanhängande landmassa som var förbunden med Tyskland. Bornholm var förbundet med tyska fastlandet via en landbrygga och den tyska och polska kustlinjen var belägen betydligt längre norrut än idag. I Arkona, Bornholmsbassängen och i Hanöbukten var strandlinjen vid denna tid belägen på en nivå som idag motsvarar cirka 35 till 50 meters djup. I Hanöbukten finns till och med stubbar på havsbotten av tallar som vuxit på dessa låga nivåer. För cirka 11 300 år sedan strömmade äntligen saltvatten från Västerhavet in i Östersjösänkan under en period av cirka 200 år. Att det skedde just då kan ha minst två förklaringar. För det första så hade den fortsatta avsmältningen av inlandsisen gjort att passagen genom sunden i Närke blivit bredare, vilket naturligtvis underlättade inflödet av saltvatten. För det andra sammanföll denna period med en liten tillbakagång i klimatet vilket nu blivit betydligt varmare sedan tappningen av Baltiska issjön. Denna temperatursänkning, refererad till som den preboreala oscillationen, kan i sin tur ha resulterat i att mängden smältvatten från inlandsisen minskade. Detta gjorde det möjligt för saltvatten från Västerhavet att tränga in i Östersjösänkan. Salthalten i Östersjön under denna fas av Yoldiahavet gjorde att de glaciala leror som avsattes endast är svagt varviga eftersom lerpartiklar klumpar ihop sig när de avsätts i saltvattenmiljö. Den näring som det inströmmande salta vattnet förde med sig gjorde att produktionen av växtplankton kom igång efter isavsmältningen. Detta syns som en liten ökning av halten organiskt kol i sedimenten. Det är först i leror från denna tid man finner fossila skal av musslor, musselkräftor och mikroskopiska djur- och växtplankton. Svarta band av monosulfider i sedimentet visar att döda bottnar också fanns i Yoldiahavet. En salthaltsskiktning måste ha utvecklats som förhindrade vattenmassorna att blanda sig vertikalt, vilket ledde till syrebrist på bottnarna. Andra exempel på fossilfynd i leror avsatta i Yoldiahavet är till exempel ett nästan fullständigt skelett av en grönlandssäl i centrala Stockholm och en vikarsäl utanför Uppsala. Det finns även rapporter om fynd av en torskfisk, troligen vitling, i ett lertag i Stockholmstrakten. Efter undersökningar av den fossila kiselalgsfloran vet vi idag att vid slutet av denna marina fas av Yoldiahavet, cirka 11 100 år före nutid, var ytvattnet i hela bassängen svagt bräckt, ungefär som i dagens Bottniska viken. I sediment som är 100 år yngre hittar vi inga spår av brackvattenfloran. Den fortsatta landhöjningen i Närkesunden ledde till att passagen till slut blev så smal och grund att inget saltvatten längre kunde tränga in vilket ledde till en utsötning av Yoldiahavet. I Vänerbassängen, som fortfarande var en del av Östersjösänkan, kan vi dock se spår efter marin påverkan under återstoden av Yoldiahavets korta historia. Med tiden blev dock passagerna via sunden i Närke så smala och grunda att Yoldiahavets yta började stiga i takt med landhöjningen i sunden. För 10 700 år sedan syns de första tecknen på en höjning av strandlinjen i södra Östersjösänkan, och nästa stadium i Östersjöns utveckling börjar. Yoldiahavet började alltså som en smältvattensjö de första cirka 250 åren efter tappningen av Baltiska issjön. Efter detta följde en cirka 250 år lång brackvattenfas. Havet avslutar sedan sin historia som en sjö de sista cirka 300 åren. Trots att detta cirka 800 år långa stadium i Östersjöns utveckling till största delen kännetecknas av sötvatten så har den något ologiska historiska indelningen av Östersjöstadierna, med ordleden -sjö och -hav, behållits. Det är trots allt kanske inte helt orättfärdigt, då den korta tiden som saltvatten strömmade in i Yoldiahavet uppenbarligen har varit viktig för utvecklingen av biologiskt liv i Östersjön.

hp-2018-04-14-provpass-5-verbal-version-1-utan-elf.pdf

Kollektiva minnen

Under den franske historikern Pierre Noras ledning utgavs mellan 1984 och 1992 sju volymer i Frankrike med huvudtiteln Les Lieux de mémoire ("minnets platser"). De närmare 120 bidragsgivarna analyserade med utgångspunkt i sina respektive discipliner – historia, litteraturvetenskap, statskunskap och sociologi – platser, personer, symboler samt de minnen och den glömska som är förknippade med dem. Den övergripande målsättningen var att under rubrikerna "La République", "La Nation" och "Les France" diskutera dels sambanden mellan den nationella identiteten och det kollektiva minnet, dels framväxten av vad Nora och hans kolleger kallar "minnesnationen". Även om det endast var den franska nationella identiteten som behandlades bidrog det okonventionella upplägget till att väcka intresse för Les Lieux de mémoire långt utanför landets gränser, främst i USA där forskning kring nationella identiteter och deras samband med kollektiva minnen varit på stark frammarsch de senaste årtiondena. Detta intresse har resulterat i att litteraturvetaren Lawrence D. Kritzman i samarbete med Nora valt ut närmare hälften av bidragen till en engelskspråkig utgåva. De tre volymerna av Realms of Memory har fått var sitt övergripande tema: konflikter och motsättningar, traditioner samt symboler. Bland annat analyseras den franska nationalflaggan, den galliska tuppen, det franska hovet och språket, den franska geografin, Lascaux, Louvren, Versailles, Eiffeltornet, Pantheon, Verdun, Jeanne d'Arc, Descartes och cykeltävlingen Tour de France. Alla är de exempel på representationer som är centrala för nationella, kollektiva minnen i Frankrike. De undersöks med hjälp av skönlitteratur, läroböcker, fotografier, folkdanser, gatunamn, astronomi, katedraler, monument, målningar, skämtteckningar, serier och reklam. Författarkollektivet utgår från att begreppet minnesplats rymmer tre dimensioner: en konkret i vilken minnet placeras in i tid och rum, en symbolisk där minnesplatsen i sig blir till ett minne över det förflutna samt en funktionell som till exempel kan komma till uttryck i ett testamente eller i en veteranförening. Det betonas att de tre dimensionerna inte kan analyseras var för sig – de samexisterar alltid. Med tanke på spännvidden och det stora antalet artiklar i Realms of Memory varierar det vilken dimension som betonas. Variationen till trots har alla bidragsgivare försökt göra konkreta tillämpningar av de perspektiv som dras upp av Nora i sammanlagt fem artiklar om det kollektiva minnets kännetecken. Mot denna bakgrund har jag valt att koncentrera mig på Noras översiktsartiklar för att därigenom diskutera dels författarkollektivets utgångspunkter, dels begreppet kollektivt minne. På så sätt är det även möjligt att placera in Nora och hans medarbetare i den kollektiva minnesforskningens historiografi. Några av de tidigaste och viktigaste insatserna inom forskningen kring historia och identitet samt kollektiva minnen och mentaliteter utfördes i Frankrike. Nora betonar detta arv. Benämningen "minnesplatser", "lieux de mémoire", myntades av den kollektiva minnesforskningens pionjärforskare, den franske sociologen Maurice Halbwachs. Hans undersökningar om den sociala gruppens betydelse för kollektiv minnesbildning, som han skrev under mellankrigstiden, föll i glömska efter hans död i koncentrationslägret Buchenwald 1945 men har sedan 1970-talet blivit föremål för ett förnyat intresse. Halbwachs underströk platsens och geografins betydelse. I rummet finns tidlösa och stabila kvaliteter som kunde samla grupper och deras minnen, menade han. Även Nora betonar platsens betydelse och framför allt de symboliska innebörder som minnesplatserna tilldelas, men intresserar sig i högre grad än Halbwachs för hur de kollektiva minnena vidareförmedlas mellan skilda grupper och generationer. Då de undersöker de kollektiva minnenas förmåga till förändring och anpassning till nya symboliska representationer betonar de en i forskningen tidigare ofta förbisedd aspekt, som är av stor betydelse vid nationell identitetsbildning. Det är inte bara i anslutning till betoningen av platsen som en jämförelse med Halbwachs är relevant. Såväl Halbwachs som Nora gör en skarp distinktion mellan historia och minne. Den förstnämnde menade att de gemensamma minnena är utsatta för inflytelserika sociopolitiska krafter. De som företräder dessa krafter gör ständiga och svåremotståndliga försök att förändra det kollektiva minnet så att det skall passa dagsaktuella behov. Enligt Halbwachs tidstypiska tolkning är däremot de professionella historikerna inte mottagliga för dylika behov. De kan i stället bidra med objektiv och sann kunskap om det förflutna. Nora kommer fram till en liknande slutsats. Vetenskaplig historia är en form av tidsmässig rekonstruktion av relationella sammanhang som kräver analytisk och kritisk skolning, medan minnet är associativt, känslomässigt och platsbundet. Denna dikotomisering kan vara en fruktbar utgångspunkt för en utförligare undersökning av skillnaderna mellan historia och kollektivt minne, men den är samtidigt problematisk. En skarp åtskillnad försvårar en analys av det ömsesidiga beroendet dem emellan. Det kollektiva minnet kan inte utformas hur som helst och inte heller få en ny utformning hur ofta som helst, eftersom det måste ta sin utgångspunkt i den historia som redan är dokumenterad. Även det omvända förhållandet gäller. I det kommunistiska Östeuropa fanns en kritik mot den tillrättalagda, statskontrollerade historien vid universiteten och skolorna. Då den uteslöt eller omtolkade centrala händelser hamnade den i motsatsposition till ett folkligt kollektivt minne. Med tiden ansåg allt fler att det kollektiva minnet var detsamma som den sanna historien till skillnad från den variant som förmedlades av de regimtrogna historikerna och läroboksförfattarna. Folkflertalets misstro mot den officiella historieskrivningen bidrog till att de kommunistiska regeringarnas legitimitetsanspråk försvagades. Enligt Nora fanns det före den europeiska moderniseringsprocessen inte någon åtskillnad mellan historia och minne. Den moderna tidens jakt på minnen är ett kompensationsförsök för en förlust av en "genuin minnesmiljö". Genom denna uppvärdering av gångna tider ansluter sig Nora till en inflytelserik trend inom Annalesskolan, vilken dessvärre bidragit till en nostalgisk beundran för det förmoderna samhället och i motsvarande grad ett betydande ointresse för samtidshistoria. Nora och hans kolleger har inte lyckats ringa in begreppet kollektivt minne och ge det en klargörande definition. Det utesluter inte att deras arbete varit synnerligen betydelsefullt. Genom översättningen till engelska ges ett välkommet tillfälle att ta del av ett stort men hanterligt urval av en kollektiv minnesforskning som fortfarande är en viktig inspirationskälla.

hp-2018-10-21-del-3_verbal-del-utan-elf.pdf

Fördomar om fetma

Stigmatisering anses vara en starkt bidragande faktor till hälsoskillnader i en befolkning. Det skulle kunna innebära att fetmans hälsokonsekvenser inte bara är orsakade av fetman som sådan utan också av den stigmatisering som personer med fetma ofta får utstå. Det övergripande syftet med avhandlingen Obesity and stigma: studies on children, adults and health care professionals var att undersöka fetma och stigmatisering utifrån barns, vuxnas och vårdpersonals perspektiv. Avhandlingen består av fyra delstudier, vilka inkluderar populationsbaserade material bestående av en grupp 10-åriga barn i sällskap med en förälder (n=1 400), en grupp vuxna (n=2 600) samt ett strategiskt urval av allmänläkare och distriktssköterskor (n=20). Studie I visade att det är signifikant större sannolikhet att barn har fördomar om fetma än om normalvikt eller undervikt. Variationen i barns fördomar kunde förklaras av barnets kön samt kroppsstorlek och kön på den figur som bedömdes. Barn från socioekonomiskt goda förhållanden rapporterade i större utsträckning fördomar om fetma än barn från socioekonomiskt sämre förhållanden. Studie II visade att ju mer negativ kroppsuppfattning 10-åringarna har, desto fler stereotyper har de om fetma. Styrkan i sambandet varierade dock med kön på den som bedömde och kön på den som blev bedömd. Om föräldern hade en stark tro på personligt ansvar för fetma så angav barnet fler stereotyper om fetma, medan större kroppsstorlek hos föräldern betydde att barnet angav färre stereotyper. Barnets egen vikt hade inget samband med antalet stereotyper. Studie III visade att kvinnor med svår fetma (BMI > 35) rapporterade upplevd diskriminering oftare än kvinnor med normalvikt. Detta samband fanns i alla undersökta sammanhang, det vill säga i arbetslivet, i hälso- och sjukvården och i interpersonella möten. Hur graden av fetma påverkade diskriminering bland män var mer beroende av sammanhang. Till exempel rapporterade män med moderat fetma (BMI 30–34,9) oftare upplevd diskriminering i arbetslivet än vad män med normalvikt eller svår fetma gjorde. Studie IV visade att allmänläkare och distriktssköterskor beskrev mötet med patienter med fetma utifrån ett organisatoriskt perspektiv samt ur personal- och patientperspektiv. Utfallsrummet bestod av fem distinkt skilda beskrivningskategorier: Adekvat primärvård, Främja livsstilsförändring, Behov av kompetens, Hålla fast vid nya vanor samt Patientens förhållningssätt. Det sistnämnda var något vårdpersonalen ansåg var speciellt problematiskt att hantera i mötet med patienten. Resultaten i denna avhandling visar att fetma är ett stigmatiserande attribut i det svenska samhället, men att den sociala kontexten och den sociala identiteten har betydelse. Resultaten kan ge nya idéer om hur stereotyper om barns fetma kan mildras. Kunskapen om vårdpersonals skilda uppfattningar om mötet med patienter med fetma kan användas för att förbättra bemötandet i vården.

hp-2018-10-21-del-3_verbal-del-utan-elf.pdf

Det Bästa

En av de största tidskriftsframgångarna i USA, Reader's Digest, utkom redan 1943 på svenska som Det Bästa. Framgångsreceptet var inte eskapism, än mindre mode och sex, utan i stället moral och politik. I USA utkom Reader's Digest redan 1922. Tidskriften vände sig till den växande medelklassen och marknadsfördes som ett "fickuniversitet". Grundaren DeWitt Wallace förkroppsligar den amerikanska drömmen om den fattige pojken som blir miljonär. Han och hans fru Lila Bell Wallace producerade det första numret av tidskriften i sitt hem i Pleasantville. Var annars, är det frestande att säga. Namnet Pleasantville står som symbol för en idyllisk amerikansk småstadslivsstil. I sin bok Condensing the Cold War. Reader's Digest and American Identity skriver Joanne P. Sharp att om inte Pleasantville existerat hade Reader's Digest uppfunnit staden. Tidskriftens innehåll är förutsägbart, menar Sharp. I varje nummer finns artiklar om aktuella händelser, där den enskilda människans öde sätts i fokus. Artiklarna handlar om mod i farofyllda situationer, osjälviska handlingar, försakelser och vedermödor. Resebeskrivningar, humor och noveller ingår också. Konceptet är genialt enkelt, nämligen sammanfattningar. Artiklar från andra tidningar förkortas och koncentreras. Timmar ägnas åt att skära ned en text till ett minimum. När tidskriften introducerades i Sverige presenterades den som en läsetjänst, "som väljer ut det bästa ur den störtflod av artiklar och böcker som översvämmar världen". Kunskap skulle göras lättillgänglig för den som inte hade intresse av att ägna sig åt mer intellektuella resonemang. DeWitt Wallace betraktade traditionell journalistik som mångordig och svamlig. Den moderna konsumenten behövde enligt honom bara objektiva fakta. Objektivitet, eller rättare sagt känslan av objektivitet, åstadkommer man enligt Sharp dels genom att använda ett faktaspråk, dels genom att skapa en illusion av att redaktörerna omsorgsfullt väljer ut "det bästa" från andra tidskrifter utan att ta politiska hänsyn. I tidskriften refereras till ett omfattande material, vilket ger intryck av att båda sidor får komma till tals. Begreppet sanning har stor auktoritet. Men Reader's Digest befinner sig långt från det objektivistiska idealet. I stället genomsyras den av ett envist försvar av amerikanska värderingar. USA är politiskt och moraliskt normerande. Den klassiska amerikanska historien om heroiska pionjärer omgivna av vilda indianer får i Reader's Digests värld en ny utformning. Kommunister ersätter indianer. Hotet mot den fria världen utgjordes av Sovjetunionen och kommunismen, även om hotbildens intensitet var beroende av politiska konjunkturer. Under större delen av mellankrigstiden visade Reader's Digest stor förståelse för utvecklingen i Sovjetunionen. Den ryska revolutionen betraktades som en naturlig reaktion mot tsardömet. Enligt Sharp hyllades Stalin för sin hängivenhet och sitt hårda arbete. Utrensningarna av motståndare förklarades med att han försvarade ett djärvt politiskt program. I mitten av 1930-talet växte kritiken av Sovjetunionen. Stalin jämfördes med Hitler och Mussolini. Under andra världskrigets senare hälft fick Sovjetunionen som allierad i kampen mot nazismen förvisso en renässans. Den ryske soldatens mod hyllades. Men efter krigsslutet förbyttes hyllningarna snabbt i en inbiten och oförsonlig antikommunism. Beskrivningar av svält, Gulag och terror dominerade. Sovjetunionen anklagades för att ha dolt sina grymheter och sin brutalitet för granskning utifrån. Samtidigt fanns det motsägelser i beskrivningarna. Sovjetunionen betraktades som både militärt överlägset och hopplöst ineffektivt. Sjukdomsbilder var vanligt förekommande i tidskriftens metaforik. Kommunismen beskrevs som en cancersvulst. Motstånd mot kommunismen jämfördes med kroppens naturliga reaktion mot virusinfektioner. Reader's Digest såg blott två politiska alternativ – demokrati och kommunism. I det kalla krigets scenario fanns det ingen tredje väg. Och endast en kunde segra. Sharp menar att redaktörerna försökte förstå Sovjetunionen, men att de inte förmådde göra det utanför den rådande diskursen i västvärlden. Sovjetunionen var totalitärt och USA stod för frihet i en bipolär värld där det inte fanns grå zoner. Reader's Digest byggde sin världsbild på det kalla krigets föreställningsvärld. Allt sedan Berlinmurens fall 1989 har tidskriften liksom USA försökt att omdefiniera sin roll. USA:s globala moraliska ledarskap för den fria världen är enligt Reader's Digest inte längre lika självklart. Det amerikanska folket anses ha övergett sin historiska roll. Knarkmissbruk, terrorism, islamisk fundamentalism och kärnfamiljens upplösning ingår i tidskriftens nya hotbilder. Det antikommunistiska budskapet i Reader's Digest går inte att ta miste på. Formuleringarna är övertydliga. Men Sharp uppmärksammar också tidskriftens mer grundläggande retoriska strategier. Med begrepp som sunt förnuft, individualism och optimism delas världen upp i ont och gott. Det får världen att verka enkel och kontrollerbar. Komplexitet ryms inte i Reader's Digests definition av sunt förnuft. Samhälleliga förhållanden tolkas med hjälp av tankefigurerna naturlig och onaturlig för att låta läsarna förstå vad som är rätt och fel. Individualismen är också framträdande. I tidskriften är det individer som triumferar i den amerikanska demokratin. Att det skulle finnas strukturella hinder för individens handlande avfärdas. Utgångspunkten är den amerikanska myten där den enskilda individens framgång bygger på sunt förnuft och hårt arbete. Misslyckande förknippas med dåliga råd, håglöshet och lathet – typiska företeelser i det sovjetiska samhället. Reader's Digest genomsyras likaledes av ett optimistiskt tänkande. Pessimism och kritik avfärdas som destruktiva krafter. Tidskriftens dyrkan av den amerikanska livssynen handlar inte minst om optimismen i denna livssyn. I sin analys av Reader's Digest identifierar Sharp tankemönster som ger mening i människors liv och styr deras handlande. Med utgångspunkt i tidskriftens politiska och moraliska budskap frilägger hon meningsskapande förlopp i västvärldens politiska kultur under efterkrigstiden. Värderingar som accepteras som naturliga, oproblematiska och självklara i den populärkulturella sfären utnyttjas mer eller mindre manipulativt av politiska ledare. President Ronald Reagan citerade flitigt Reader's Digest. Kommunismen utgjorde förstås med sina internationella ambitioner ett reellt hot mot västvärldens liberal-demokratiska system. Sovjetunionen var aggressivt och imperialistiskt. Det är en verklighet som vi inte får bortse från. Men för Sharp handlar det också om hur antikommunismen kunde bli till masshysteri i ett land där kommunisterna aldrig fick mer än en halv procent av rösterna. Reader's Digest utgör en sinnebild för västvärldens moraliska och politiska mission. Tidskriften skapade förvisso inte det kalla kriget. Men dess iscensättning av efterkrigstidens moraliska och politiska debatt var framgångsrik.

hp-2018-10-21-del-5_verbal-del-utan-elf.pdf

Vindar och stormar

Storm är ett naturfenomen som uppkommer för att ut-jämna tryckskillnader mellan hög- och lågtryck. Ju tätare det är mellan isobarerna, desto våldsammare uttryck tar sig utjämningen, det vill säga vinden blir starkare. Vind-styrka tillhör de mätbara abiotiska faktorer som jämte de biotiska spelar en viktig roll för ett ekosystem i funktion. Vindstyrkor med bety delse för livet i ett ekosystem varie-rar från måttlig vind (< 5 m/s) till i mer sällsynta fall full orkan (> 32 m/s). Vindar ligger bakom totalcirkulationen i sjöar och hav. Syrerikt vatten transporteras mot djupet och näringsrikt vatten förs upp till ytan. Solljuset når en bit ner i vattnet och fotosyntesen tar fart hos växtplankton som fnns i ytskiktet. God tillgång på näringsämnen i sjöars och havs ytskikt gynnar planktontillväxten. Från den plankton-rika miljön utgår sedan livet i många av de limniska och marina näringskedjorna. Vindar driver även vatten till och från grunda områden och genom sund och andra passager. Den roll vinden spelar i landekosystemen är en annan. Uppenbart är att organismer är bättre skyddade mot vin-dars verkningar i tätt bevuxna ekosystem än i öppna, glest bevuxna ekosystem. Välbekant är också att vindpollen och en del lätta fröer kan spridas långt med vindens hjälp. Stormar, men även friska och hårda vindar, sätter all vegetation i rörelse. Vindarna rycker och sliter i träd, bus-kar, gräs och örter och får växtligheten att vaja fram och tillbaka. De rörelser som alstras fortplantar sig ner i mar-ken, ibland ända ner till rötterna. En rotvälta är ett synligt bevis på hur stormar påverkar marken. Vid all vindpåver-kan uppstår osynliga sprickor och springor i marken även på långt avstånd från ett träd. I den uppluckrade jorden sprider sig syrerik luft och ett för markandningen gynn-samt läge uppstår. Biprodukter från markandningen, liksom från all annan andning, är koldioxid och vatten. I marken reagerar kol-dioxiden med markvattnet och kolsyra bildas. Kolsyran, som är en svag syra, orsakar en lätt kemisk vittring. Från markpartiklarna (kolloiderna) vittrar näringsämnen, som tas upp av rothår hos gröna fotosyntetiserande växter. Vi skönjer här en koppling mellan vind, rörelser i marken och syretillförsel, ett samspel i den oorganiska världen som bildar grund för många terrestra näringskedjor. Vinden tar ibland i så våldsamt att stammar knäcks och träd slits upp med rötterna. Detta kan vara en god sida av stormar, eftersom de på så sätt medverkar till att fälla försvagade träd och rensa bort torra grenar. I stormens spår sker det därmed en selektion av det livskraftigaste. Samtidigt öppnas luckor i vegetationen och i dessa släpps ljus ner till uppväxande plantor. Av det material som faller till marken bildas förna. Den bryts så småningom ned och blir på sikt näring för både småplantor och växande träd. Vindar sätter också andra spår. Svåra stormar (orkaner) som till exempel stormen Gudrun i januari 2005 pekar på svagheterna hos planterade skogsmonokulturer. Dessa skogar faller i betydligt större utsträckning ofer för stor-mars härjningar än vad mångformiga naturskogar gör.

hp-2018-10-21-del-5_verbal-del-utan-elf.pdf

Skolan och Strindberg

"Ingen av Strindbergs efterföljare har uppnått så glänsande resultat som han själv, mästaren." Så avslutade gymnasisten Albin Lind sin examens-uppsats om författaren August Strindberg. Året var 1912, knappt ett halvår efter författarens död. Långt senare, år 1960, avslutar gymnasisten Lisbeth Hagman sin uppsats med: "För mig och, som jag tror, för många andra, framstår han [Strindberg] som den oöver-träfige, ouppnåelige och sanne författaren." Trots vissa skillnader i stil och innehåll är de båda upp-satserna väldigt lika, och beträfande uppfattningarna om August Strindberg och hans författarskap är de i stort sett identiska. Båda hyllar den store, stridbare och oerhört pro-duktive "titanen" i svensk litteratur. Ändå mottogs uppsatserna helt olika av sina respek-tive skolsystem. Albins lärare gav honom betyget stort C, medan Lisbeths beundran premierades med ett litet a. Det är uppenbart att stackars Albin uttryckte en bild som inte gillades av 1912 års litteraturlärare, medan samma funderingar fck beröm i 1960-talets skolkultur. För August Strindberg kan alltså 50 år innebära skillnaden mellan för-kastlig och "oöverträfig". Hur kan den ofentliga skolbilden av en författare för-skjutas så grovt? Vem bestämmer agendan för litteratur-undervisningen, och hur påverkar det utbildningssystemet som sådant? Om detta handlar doktorsavhandlingen Likt och olikt. Strindbergsbildens förvandlingar i gymnasiet, skriven av lit-teraturforskaren och lärarutbildaren Sten-Olof Ullström. Avhandlingen bygger på ett stort material och ett synner-ligen gediget arbete där Ullström har analyserat 300 gym-nasieuppsatser om August Strindberg åren 1912–1960, och sedan jämfört deras Strindbergsbild med den i de samtida läroböckerna i litteratur. Resultatet blir en berättelse som sträcker sig långt ut-över Strindbergs författarskap. I Likt och olikt lyckas Ull-ström synliggöra några av litteraturundervisningens kan-ske viktigaste problem, då såväl som nu, nämligen att skolans institutioner alltid upprätthåller den dominerande kulturens värderingar och attityder. Och att undervisning alltid är en fråga om makt. August Strindberg lyftes in i läroböckerna redan under 1880-talet, dock i all korthet och med väldigt stora reser-vationer. Några få och på den tiden helt dominerande litteraturforskare och läroboksförfattare tonade ned det satiriska och samhällskritiska i hans författarskap, liksom senare även hans naturalistiska och expressionistiska dra-matik. I stället tog man fasta på verk som Mäster Olof och Svenska öden och äventyr, och framställde honom som en historisk författare. Denna bild går igen i gymnasisternas uppsatser från den tiden. Bilden rimmar också väldigt väl med den ofentliga hållning och de litterära ideal som samtidigt odlades inom läroverkskulturen. Läroverket var redan från början en uttalat elitistisk och segregerande skolkultur vars syfte var att bilda medelklas-sen enligt rådande ideal. Litteraturundervisningen följde en starkt nationalromantisk estetik, där litteraturens upp-gift ansågs vara att förmedla och stärka nationens självbild. I det sammanhanget hade Strindberg och andra moderna författare föga existensberättigande. Det skapades en så kallad skolbild av Strindberg, som konserverades i många årtionden framöver, trots att resten av samhället fortsatte att utvecklas. Ullström noterar att bland de knappt 300 gymnasie-uppsatserna är det väldigt få som inte håller sig strikt till läroverkens bild av Strindberg. Det är mer eller mindre läroboksliknande texter som okritiskt återger skolans kul-turella och litterära värderingar. Först vid 1960 händer det något. Hälften av det årets uppsatser visar upp ett betydligt mer personligt tilltal, och många elever uttrycker åsikter och värderingar som inte omedelbart kan spåras till kurslitteraturen. Uppenbarligen hade tidens samhällsklimat och de gry-ende revolterna börjat överrösta det gamla och stela läro-verksidealet. Samtidigt var den vittrande bildningsborgen, som bara åtta år senare skulle reformeras i grunden, plåg-samt medveten om sin kommande upplösning och hade kanske redan börjat släppa lite på tyglarna. År 1968 reformerades skolsystemet. Läroverken för-svann och det bildades "en skola för alla". Läroböckerna visade under 1960-talet upp en mer nyanserad och kom-plex bild av Strindberg. Hans tidigare så kontroversiella texter lyftes fram och undervisningen var mer öppen. Men den tendensen fortsätter enligt Ullström tyvärr inte under resten av århundradet. Dagens utbildnings-miljöer påminner i vissa avseenden starkt om den äldre gymnasiekulturen, med slutna undervisningsmiljöer där eleverna läser, skriver och samtalar bara för att reproducera vissa allmänna litterära normer. Strindberg är numera en av klassikerna, och läroböck-erna hyllar honom som nationalskald och den största för-fattaren i svensk litteratur. Detta får paradoxalt nog till följd att eleverna läser honom på samma sätt som de läser en lärobok – ett nödvändigt ont som ska pluggas in och sedan rapas upp vid examinationen. "Önskar vi en mer öppen skola", skriver Ullström, "måste vi våga motarbeta en undervisning där konst och litteratur reproduceras som en fxerad uppsättning data eller som okritiskt upphöjer dominerande litterära normer och tolkningstraditioner till objektiv sanning." Vid förra sekelskiftet var Strindberg en marginaliserad författare i skolan och i läroböckerna, en kvinnohatare och galning som ibland sträckte sig över medelmåttorna, men vars texter verkade moraliskt nedbrytande på tidens ung-dom. Samtidigt hyllades han av samhället utanför skolans murar som en stor författare och en genialisk häcklare av överheten. I dag, 100 år senare, konstaterar Ullström att klyftan fortfarande är lika stor. Medan resten av världen fortsät-ter att omtolka och sätta upp Strindbergs stora dramer, måste dagens läroböcker och lärare truga eleverna att ens intressera sig för honom. Strindberg är bara en författare av många, liksom bilderna av honom. Den "öppna" skolan förblir sluten i de skolor där respekten för läroböckerna kvarstår och där lärarna inte är medvetna om att förhärs-kande bilder bestäms av en liten klick människor med ett stort formuleringsföreträde. Bara genom insikt om detta, om varför olika bilder får likartade efekter, kan öppenheten åter fnna vägen in i klassrummen. Sten-Olof Ullströms avhandling Likt och olikt är ett stort steg i rätt riktning. Den borde få följa med in i klassrummet och hamna på lärarnas katedrar. Det skulle litteraturundervisningen må bra av.

hp-2018-10-21-del-5_verbal-del-utan-elf.pdf

Hälsa, vård och tillväxt

Välfärdspolitiska rådets rapport 2004 Författare: Bengt Jönsson, Göran Arvidsson, Lars-Åke Levin, Claes Rehnberg. Stockholm, SNS Förlag, 2004. Värdet av sjukvårdens bidrag till samhällsekonomin nämns sällan i debatten om ekonomisk tillväxt. Sjukvården fram-ställs snarare som ett kostnads- och fnansieringsproblem och därmed som en tärande sektor som använder det ut-rymme som den ekonomiska tillväxten skapar. På ett tydligt och förklarande sätt analyseras i Välfärdspolitiska rådets rapport 2004 det inte helt självklara sambandet mellan hälsa och tillväxt samt hälso- och sjukvårdens roll i detta sammanhang. Det genomgående temat i rapporten är hälso- och sjuk-vårdens förutsättningar, utveckling och framtida funktion. Frågor kring sjukvårdens fnansiering, organisation, prio-riteringar, produktivitet och kvalitet såväl som internatio-nalisering, försäkringslösningar och ägarformer gås nog-grant igenom och mynnar ut i en sammanfattning och ett förslag i tio punkter. I den första punkten pekar rådet på vikten av att ut-veckla system och metoder för kontinuerlig mätning och utvärdering av sjukvårdens resultat. Produktivitets- och efektivitetsförbättringar i sjukvården gör det möjligt att prestera mer och förbättra befolkningens hälsa inom ramen för en given resursinsats. Detta bidrar till ökad ekonomisk tillväxt eftersom en befolkning med god hälsa har god produktionsförmåga. För att sjukvården inte i första hand skall ses som ett kostnadsproblem måste, enligt rådet, värdet av den förbättrade hälsan inkluderas i national-räkenskaperna för att på så vis skapa balans och likställig-het med andra samhällssektorer. Den andra punkten handlar om sjukvårdens framtida fnansiering. Rådet menar att det inte fnns utrymme för några större skattehöjningar i framtiden. Alternativkost-naden för ökade resurser till sjukvården är minskade resur-ser till bland annat skola, barn- och äldreomsorg, högre utbildning och rättsväsende. En ökning av resurserna till sjukvården fordrar därför en annan fnansiering. Genom bland annat fritt vårdsökande inom och utom landet går utvecklingen, enligt rådet, i riktning mot att sjukvården i ökande utsträckning blir en nationell angelägenhet. Som en konsekvens därav bör staten ansvara för sjukvårdens fnansiering. Enligt rådet bör därför skatteutjämnings-systemet och de specifka statsbidragen ersättas av ett generellt statsbidrag till landstingen för sjukvård. På grund av svårigheterna med att öka den ofentliga fnansieringen i takt med befolkningens behov, en åldrande befolkning och introduktionen av ny och dyr teknik anser rådet i punkt tre att möjligheten att fnansiera primär-vården genom en obligatorisk individuell försäkring bör övervägas. Rådet föreslår att den individuella försäkringen kombineras med en ofentlig subvention. Försäkringen skulle, enligt rådet, också kunna omfatta kostnader för vissa basläkemedel. Rådet anser i den färde punkten att istället för att lag-stifta om vilka ägarformer som skall tillåtas i sjukvården bör krav ställas på utförarna vad gäller kvalitet, tillgänglig-het och kostnader. Rådet anser att förekomsten av kvali-tativ, kostnadsefektiv och innovativ sjukvård borde vara viktigare för skattebetalare och patienter än vem som äger vårdföretagen, och betonar att mångfald och fexibilitet vad gäller ägarformer inom sjukvården stimulerar till kon-kurrens och utveckling. Den femte punkten handlar om prioriteringar. Grund-läggande i ekonomisk teori är att resurser är begränsade. I sjukvården tar sig detta uttryck i att det alltid kommer att fnnas behov av sjukvård som överstiger tillgängliga resurser. De medicinska möjligheterna att bota och lindra ökar ständigt, och i takt med införandet av nya kostsamma metoder i sjukvården ökar därför behovet av priorite-ringar. Rådet ser som en mycket viktig fråga för framtiden att prioriteringsbesluten kopplas till sjukvårdspolitiken och till mekanismerna för resursfördelning på alla nivåer i sjukvården. Rådet föreslår därför att arbetet med öppna prioriteringar skall integreras med styrning och fnansie-ring av sjukvården för att frågan om öppna prioriteringar skall kunna drivas framåt i framtiden. Rådet rekommenderar i den sjätte punkten att lands-tingens läkemedelskommittéer avskafas i deras nuvarande form och att besluten om både läkemedelsanvändning och annan medicinsk teknologi integreras i landsting-ens generella verksamhets- och ekonomistyrning. Vidare rekommenderar rådet att läkemedelskostnaderna fullt ut integreras i den övergripande fnansieringen av vården. Någon speciell läkemedelsbudget skulle därmed inte fast-ställas. Läkemedlens andel av kostnaderna för att behandla olika sjukdomar skulle istället bestämmas av läkemedlens kostnadsefektivitet. På så vis skulle Läkemedelsförmåns-nämnden få rollen av ett kunskapscentrum, som förser landstingen med prioriteringsunderlag och beslut om vad som skall ingå i den förmån som landstingen har ansvaret för att fnansiera inom ramen för de totala sjukvårds-kostnaderna. Den överprövning av Läkemedelsförmåns-nämndens beslut som läkemedelskommittéerna, enligt rådet, svarar för skulle genom ett sådant system elimi-neras. Rådet anser att läkemedelskommittéernas resurser istället bör överföras till terapikommittéer, med uppgift att implementera de riktlinjer som bland annat Läke-medelsförmånsnämnden, Statens beredning för medicinsk utvärdering och Socialstyrelsen utarbetar. I punkt sju lyfter rådet fram vikten av att sjukvård och sjukförsäkring samordnas. Den höga sjukfrånvaron är ett stort problem och innebär en stor belastning såväl på de ofentliga fnanserna som på arbetsgivarna. Rådet menar att bristande integration av fnansieringssystem för ohälsa och sjukdom leder till att respektive huvudman använ-der sina resurser utifrån en bedömning av egna kostnader och efekter, vilket leder till risk för sådan suboptimering. Rådet konstaterar också att läkarnas roll i sjukskrivnings-processen bör uppmärksammas och begränsas av de vill-kor som arbetsgivarna och Försäkringskassan ställer. Rådet poängterar att kunskaperna om nya läkemedel är begränsade innan dessa fått en större användning i rele-vanta patientgrupper och att det är viktigt att nya lovande läkemedel introduceras och utvärderas samt att de terapier som inte håller måttet tas bort. I punkt åtta menar rådet därför att introduktionen av läkemedelsinnovationer lik-som andra nya medicinska teknologier i den kliniska verk-samheten bör stimuleras. Punkterna nio och tio rör internationalisering av den svenska sjukvården. Rådet anser att sjukvårdens inter-nationalisering bör utnyttjas genom ökad export av sjuk-vårdsprodukter och sjukvårdstjänster och att det inter-nationella samarbetet vad gäller utvärdering av medicinska teknologier bör utvecklas. Rapporten utgör ett utmärkt kunskapsunderlag som öppnar för debatt och fortsatt forskning kring vårdens resursutnyttjande, fnansiering och styrning samt sam-bandet mellan hälsa och välfärd.

hp-2019-04-06-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Gamla påhopp

Avhandlingen Verbala förolämpningar i 1630-talets Uppsala är en språkvetenskaplig undersökning av ett historiskt material, vilket leder till såväl nya frågor som intressanta utmaningar. Erik Falk vill med sin studie "öka vår kunskap om förolämpningarnas språkliga och sociala funktion i ett historiskt perspektiv". Som ett steg på vägen mot att göra detta presenterar han en rad frågor om hur och varför man förolämpade varandra på 1600-talet, liksom vad som var tidstypiskt respektive förblev konstant över århundradena. Han tittar också på synkrona skillnader mellan olika grupper av språkbrukare under den tidsperiod han valt som sin huvudsakliga. Platsen är Uppsala och de källor Falk använder sig av är rådhusets domböcker respektive universitetets konsistorieprotokoll från 1630-talet. Genom att lyfta fram möjligheten att studera en varierad och speciell judiciell uppdelning och demografi motiverar Falk sitt val av geografiskt undersökningsområde väl. Önskvärt hade varit ett mer djupgående resonemang kring varför just 1630-talet valdes som undersökningstid, i stället för exempelvis 1640-talet eller en annan närliggande tidsperiod då ungefär samma förutsättningar bör ha funnits. Falk är genomgående mycket noggrann i sina begreppsförklaringar, vilket är bra och ökar tydligheten kring såväl materialhantering som resultat. Falk genomför också en imponerande analys av källmaterialet utifrån talaktsteorin – resonemanget om texten, domstolsprotokollet, som muntlig händelse respektive skrifthändelse är intressant och bidrar med något nytt och betydelsefullt till den källkritiska diskussion som historiker länge fört kring detta material. Det saknas dock något från dessa diskussioner om exempelvis kontextens betydelse för materialets innehåll. Minnet och begrepp som "sanning" hade också tjänat på att diskuteras och klargöras. Materialgenomgången är gedigen, förteckningarna över förolämpningar är konkreta och tydliga. Analyserna hade dock kunnat vara fler och mer djupgående. Exempelvis hade en fördjupad diskussion kring och analys av förekomsten av och skillnaden mellan förolämpningarna "hora" och "tjuv" varit givande. Då hade den genom undersökningen nu frånvarande genusaspekten dessutom blivit lyft till diskussion. Genom att utgå från lagförda förolämpningar når Falk intressanta resultat. Hans sammanställningar finner stöd i tidigare forskning men ger samtidigt en utökad och uttömmande bild av hur man förolämpade varandra på 1630-talet. Variationen av förolämpningar är fascinerande. Också varför-frågan finner sitt svar, och i diskussionen kring detta är Falk föredömligt medveten om och öppen för det faktum att vi som forskare aldrig säkert kan veta vilka intentioner som ligger bakom ett uttalat ord. Vi kan dock förutsätta och sluta oss till vissa troliga drivkrafter. Sammanfattningsvis kan konstateras att Erik Falk utfört ett viktigt och tidskrävande arbete när han utvunnit sina resultat ur ett delvis motsträvigt material. Resultatet är viktig grundforskning som kommer att kunna ligga till grund för mången framtida forskningsuppgift, såväl historisk som språkvetenskaplig.

hp-2019-04-06-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Ett sluttande plan?

Death with Dignity Act (DWDA) trädde i kraft i delstaten Oregon 1997. Lagen innebär att en obotligt sjuk patient i livets slutskede på egen begäran kan få avsluta sitt liv med hjälp av en dödlig dos läkemedel som förskrivs av läkare för detta syfte. För att få tillgång till självvalt livsslut – ofta kallat läkarassisterat självmord – måste patienter som uppfyller kriterierna följa en bestämd procedur. En samvetsklausul befriar läkare som inte vill medverka. Mellan åren 1998 och 2014 fick 1 327 personer recept enligt DWDA. Av dessa avled 859 efter att ha intagit det förskrivna preparatet medan 468 valde att inte använda det. År 2015 fick 218 personer recept i enlighet med DWDA. Av dessa avled 132 efter att ha intagit det förskrivna preparatet, vilket motsvarar 3,9 promille av alla avlidna i Oregon. Cancersjukdomar är den dominerande diagnosgruppen (77 procent), följt av ALS (8 procent). Drygt 90 procent av dem som utnyttjat DWDA var inskrivna i hospicevård innan, men de allra flesta av dessa avled i hemmet. Majoriteten (97 procent) av dem som fått recept enligt DWDA var vita och högutbildade. Data visar ingen överrepresentation av personer över 85 år, kvinnor, personer med låg socioekonomisk status eller funktionshinder. Sedan DWDA lagfästs i Oregon har ytterligare fyra delstater i USA infört möjligheten till legalt självvalt livsslut. Även Kanada har infört en liknande lag. Patienter i Sverige efterfrågar ibland självvalt livsslut, men det är okänt i vilken utsträckning. De senaste åren har en rad svenskar rest till Schweiz för att få tillgång till assisterat självmord. I studier av den svenska befolkningens attityder till läkarassisterat självmord i enlighet med Oregonmodellen var en majoritet (73 procent) av de tillfrågade positivt inställda, medan omkring 12 procent var emot. Bland svenska läkare var 34 procent för och 39 procent emot. Resultaten indikerar att det i befolkningen finns en bred acceptans för självvalt livsslut. Vi välkomnar fortsatt debatt och uppmanar till en utredning av frågan.

hp-2019-04-06-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Skolan och demokratin

Om skolan ska kunna arbeta med att göra eleverna bra på demokrati och förbereda dem för att vara aktiva i samhället behöver styrdokumenten förändras. I dagens styrdokument finns en syn på demokrati som fokuserar på individen snarare än på det gemensamma, på informella strukturer snarare än på formella och på strävan efter konsensus snarare än på erkännande av konflikter. Effekten blir att skolans arbete med demokrati missar väsentliga aspekter av demokrati, och eleverna ges inte möjlighet att träna ett flertal av de demokratiska förmågor som de behöver för att förstå och kunna vara aktiva i samhället. Risken är att skolan gör eleverna allt sämre på demokrati ju bättre skolorna blir på att arbeta efter styrdokumenten. Frågan om skolors arbete med demokrati aktualiserades under hösten i och med Skolinspektionens kvalitetsgranskning i ämnet. Granskningen innehåller en av de bästa sammanfattningarna av skolans demokratiska uppdrag – den ringar in relevanta utvecklingsområden och formulerar hur skolor kan arbeta för att uppnå styrdokumentens krav. Men tänk om det är just styrdokumenten som behöver förändras? De senaste åren har vi sett forskning som pekar på att unga människors tilltro till demokrati och vilja att arbeta i demokratiska former har minskat. I anslutning till sådana forskningsresultat höjs det ibland röster som menar att skolan behöver bli bättre på att arbeta med demokrati. Efter att ha tittat närmare på styrdokumenten ser jag dock ett problem: om skolor blir bättre på att arbeta efter styrdokumenten kommer eleverna att bli sämre på demokrati. Vad beror denna paradox på? Demokrati är ett honnörsord, det kan liknas vid ett tomt kärl som kan fyllas med valfri substans. Begreppet demokrati är svårt att definiera, precisera och konkretisera. Följden blir att alla är för demokrati, men ingen kan riktigt säga vad det är. Vid en granskning av styrdokumenten framträder en bild av att dessa inte speglar samhället fullt ut. Där finns ursprunget till paradoxen, och problemet är synligt på två områden. För det första speglar styrdokumenten inte hur demokratin är organiserad. Fokus ligger på informellt arbete snarare än på formellt, trots att formaliserat arbete är en viktig del i demokratin. Styrdokumenten fokuserar på att eleverna ska ha reellt informellt elevinflytande över sin studiesituation genom dialog med framför allt läraren, vilket syftar till att utveckla förmågan att vara delaktig i utformningen av verksamheten. Det är en viktig förmåga, men styrdokumenten missar att elever behöver utveckla förmågan att arbeta i formella strukturer och lära sig sådant som mötesformalia, representation och kollektivt beslutsfattande. För det andra så speglar inte styrdokumenten ett samhälle och ett demokratiskt system som innehåller konflikter. Styrdokumenten innehåller en syn på demokrati som fokuserar på strävan efter konsensus, dialog och etik samt utgår från den enskilda individen. Dessa egenskaper är viktiga för att eleverna ska utveckla en personlig demokratisk hållning, men samhället innehåller även konflikter som inte kan lösas genom konsensusbeslut – och det behöver skolan förbereda eleverna för. I skolans styrdokument finns tendenser till att framställa konflikter som motsatsen till demokrati. Detta reducerar demokrati till ett system utan plats för politiska konflikter, vilket är både fel och farligt. En risk med att arbeta med demokrati utifrån de utgångspunkterna är att elever inte förstår samhället med dess konflikter eller har förmågan att vara aktiva i det. Skolans arbete med demokrati behöver breddas. Om skolan ska ge eleverna förståelse för samhället och förmåga att vara aktiva, demokratiska medborgare behövs en balans mellan informellt och formellt demokratiskt arbete. Elever behöver lära sig arbete och beslutsfattande i grupp samt hur arbete i formella strukturer praktiskt går till, och de behöver få verktyg för att förstå och hantera konflikter mellan olika samhällsgrupper på ett demokratiskt vis. Eftersom skolans organisation är en form av expertstyre och eleverna inte har beslutanderätt kan det formella demokratiska arbetet dock inte leda till reellt inflytande fullt ut. För att undvika att elever känner sig lurade eller får en negativ inställning till demokrati bör skolan återupptäcka sin fostrande roll. Fostran i demokrati innebär just att träna eleverna i förmågor som de får användning för senare i livet eller utanför skolans väggar. Om styrdokumenten inte ändras kommer skolans arbete med demokrati att fortsätta göra eleverna till sämre demokrater. Det måste vi ändra på. I en tid då vi hör järnrörsskrammel från högerextrema rörelser och unga människor tappar tilltron till demokrati och politiskt agerande, är detta arbete viktigare än någonsin. Skolan bör arbeta för demokrati, vi bör erkänna att skolan är något mer än ett instrument för att klara global konkurrens – och därför måste skolan återupptäcka sin demokratiskt fostrande roll.

hp-2019-04-06-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

PBL under förändring

Det händer en hel del nu. I bostadsbristens spår är debatten om samhällsplaneringen brännhet. Alla verkar överens om att planering och byggande är krångligt och går långsamt. Nyligen kritiserades regeringen av Sveriges Arkitekter som menar att dagens byggpolitik dessutom gör Sverige fulare. De har granskat det tjugotal utredningar som regeringen initierat under de senaste åren och funnit att ordet arkitektur inte nämns en enda gång. Jag misstänker att ordet kultur inte heller nämns särskilt ofta, och frågan är: Hur klarar sig kulturhistoriska värden i dagens debattklimat? I början av maj kom skrällen. Då fick bostadsministern utredningen En enklare plan- och bygglovsprocess. I utredningen föreslås stora förändringar av den bara två år gamla, nya (!) plan- och bygglagen (PBL). Det räckte med valda delar av de 461 sidorna för att inse att här frustar effektiviteten och här räds vi inte de stora tagen. I korthet går det ut på att införa ett nytt planinstrument – områdesplan – i nivån mellan översiktsplan och detaljplan. Områdesplanen ska vara ett förtydligande av översiktsplanen, och när det finns områdesplan ska ett byggprojekt bara prövas med antingen detaljplan eller bygglov, aldrig både och. Eftersom detaljplaner idag oftast tas fram för ett visst projekt är de så detaljerade att det är onödigt med de efterföljande bygglovsprövningar som görs. Omvänt gäller att enklare projekt skulle kunna ges bygglov utan att föregås av detaljplan. Med områdesplaner finns möjligheter till ökat medborgarinflytande eftersom de, till skillnad från detaljplanerna, inte är knutna till särskilda projekt. Kan då kulturvärdena klara detta klimat? Javisst! Vi som arbetar med frågorna har kanske de starkaste motiven till förändringar i plan- och bygglagen, och vi har också bra lösningar. Är det något som varit ineffektivt så är det tillvaratagandet av bebyggelsens kulturvärden, trots PBL:s paragrafer och fina lydelser. Det vi måste förespråka i remissvaret är att områdesplanerna används för att enklare och snabbare än med nuvarande detaljplaneförfarande ge tydliga signaler om var det finns kulturvärden. Erfarenheterna från kommuner med sådana signalsystem talar sitt tydliga språk. Vi vet att fastighetsägare och planerare önskar denna förutsägbarhet. Vi vet att medborgarna vill vara delaktiga i vad som bevaras och utvecklas. Delaktigheten i den diskussionen ökar med områdesplanerna. I enlighet med utredningens förslag bör bevarandefrågorna behandlas i ett tidigare skede än då ett byggprojekt initieras. Enkla kulturmiljöanalyser kan vara tillräckliga, det handlar i detta skede bara om att signalera att det finns ett kulturvärde. Detaljfrågorna behöver bara fördjupas om och när ett byggprojekt ger upphov till prövning i detaljplan eller bygglov. Även för detta skede har vi ett utmärkt instrument: den antikvariska förundersökningen. Denna brukar vara en riktig ögonöppnare för samtliga inblandade vad gäller byggnadens egenskaper och kvaliteter. Den är billig i förhållande till övriga kostnader och ofta mycket användbar i den fortsatta projekteringen. En antikvarisk förundersökning bör därför krävas i inledningen av en detaljplane- eller bygglovsprocess i de fall där områdesplanen visat att det finns kulturvärden att ta hänsyn till.

hp-2019-04-06-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Almsjuka

Almsjukan började uppträda i nordvästra Europa på 1910-talet. Almsjukan, orsakad av svampen Ophiostoma ulmi, spreds till Storbritannien där den snabba sjukdomsutvecklingen nådde sin kulmen redan 1930, då 10–40 procent av almarna i nordvästra Europa och Storbritannien hade dött. Angreppen avtog hastigt, och omkring 1950 hade de så liten omfattning att sjukdomen inte längre ansågs vara ett hot mot almarna i Europa. Almsjukan spreds också till Nordamerika. Senare utbröt en epidemi i USA, orsakad av en ny och mycket mer aggressiv form av almsjukesvampen. Den nya varianten spreds till Europa i slutet av 1960-talet. Efter det att man blåst faran över återkom således almsjukan i en mer aggressiv form, och mellan 1970 och 1990 dog mer än 25 miljoner av Storbritanniens uppskattningsvis 30 miljoner almar. Till Sverige kom den första vågen av almsjuka inte förrän omkring 1950. Den mer aggressiva almsjukan kom 1980, då Örups almskog i Tomelilla kommun drabbades svårt. Därefter har den aggressiva almsjukan spritt sig norrut och den finns nu i almens hela utbredningsområde i Sverige. På Gotland upptäcktes almsjukan så sent som 2005 och där angrips framför allt lundalmen, som är vanlig i de gotländska ängena. Almsjukan spreds till Sveriges fastland och till Gotland med almstockar eller almved som var angripna av almsjukesvampen. Det finns dock områden där almbestånd växer avståndsmässigt isolerade från andra almar och där det fortfarande inte är några angrepp. Någon uppskattning av skadornas omfattning finns för närvarande inte. Ännu känner vi inte till den första almsjukesvampens ursprung. Almarterna i Asien är resistenta mot almsjukesvamp och det kan betyda att det är därifrån den ursprungligen kommer. Men trots en hel del letande i Asien har man inte funnit svampen. I Europa pågår nu omfattande hybridisering mellan de olika almsjukesvamparterna. Detta leder troligen till ökad aggressivitet. Almsjukesvampen kan inte ta sig in i trädens ledningsbanor, kärlen, på egen hand utan får hjälp av almsplintborrar (skalbaggar i familjen vivlar). Mindre almsplintborre, Scolytus laevis, är den vanligaste arten och därefter kommer större almsplintborre, Scolytus triarmatus. Tandad almsplintborre, Scolytus multistriatus, finns i Skåne, på Öland och i någon mån i Mälardalen, och den är den enda almsplintborren på Gotland. Scolytus scolytus, vanlig på europeiska kontinenten, förekommer än så länge endast i Skåne och Halland men är på snabb spridning norrut. Almsplintborrarna lägger sina ägg i innerbarken i almar som håller på att dö eller som nyligen har dött, men där innerbarken ännu är frisk. Även almved som lagrats en tid kan fungera som yngelmaterial. Larverna övervintrar under barken, och på våren fullbildas skalbaggarna. Om trädet är nedsmittat med almsjuka kan svampsporer fastna på de nykläckta almsplintborrarna. De flyger till levande almar för att näringsgnaga i barken på grenar i almkronan och då överförs sporer till ledningsbanorna i almkvistar och grenar, som vissnar och får gula blad. Gula grenar här och där i kronan är det första tecknet på ett angrepp. Sporerna gror och bildar mycel som växer i almens kärlsträngar, och där bildas även stora mängder sporer som kan flyta med vätskeströmmar metervis per dygn. Den snabba spridningen sker i den yttersta årsringen. Svampen är en blånadssvamp och angrepp avslöjar sig som brunvioletta eller svarta stråk i vedens längdriktning. På tvärsnitt ser det ut som mörka eller svarta punkter eller en sammanhängande mörk rand i yttersta årsringen. Trädet försvarar sig bland annat genom att täppa till ledningsbanorna (tyllbildning) vilket förhindrar vätsketransporten. Genom att svampen lätt sprids i kärlen omfattas efter hand större grenpartier av angreppet och till sist hela kronan, och trädet kan dö redan samma säsong. Att almkronan inte drabbas regelbundet som vid torkstress är ett tydligt tecken på almsjuka. Träd med symptom bör avverkas så fort som möjligt. Almar som är boträd för almsplintborrar men som ännu inte visar symptom bör också avverkas. Att träden är boträd upptäcks under vintersäsongen då man kan se att fåglar letat insekter i barken. Åtgärder bör vidtas senast den 1 april. Därefter ökar risken för att det blir så varmt att almsplintborrarna kan flyga och sprida svampens sporer till nya träd. En effektiv saneringsavverkning kan kraftigt begränsa den årliga förlusten av almar till bara några procent. Utan bekämpningsåtgärder kan man förvänta sig en cirka 90-procentig förlust av almar i omgivningen inom de närmsta tio åren. Inom trettio år kan almbestånden inom stora områden vara reducerade till huvudsakligen buskar och unga träd. Rotkontakter med närstående träd är en annan spridningsväg, och för att hindra den spridningen ska avverkningen av det angripna trädet ske så fort som möjligt efter upptäckt. Dessutom är det lämpligt att skära av rötter som kan förmodas ha rotkontakt med närstående alm. Almved kan under ganska lång tid vara lämplig att yngla i. Det betyder att almved måste tas om hand och oskadliggöras senast i början av april. Observera att gammal död ved och träd som är helt barkfallna är ointressanta för almsplintborrar. Sådan ved bör därför alltid lämnas kvar till gagn för andra, harmlösa organismer. På grund av smittorisken ska särskild utrustning användas när man avverkar eller beskär träd som angripits. Rengör alla verktyg med starkt desinfektionsmedel eller genom upphettning med gaslåga. I Nederländerna, Tyskland, Schweiz och USA behandlas enstaka särskilt värdefulla almar med preparatet Dutch Trig Verticillium WCS850. Preparatet består av sporer från en Verticillium-svamp. Det är således fråga om biologisk bekämpning. Behandling leder till inducerad resistens, som varar i ett år. Metoden kan vara lämplig om vissa träd behöver skydd en kortare tid, till exempel för att almsjuketräd i närheten ska hinna tas bort.

hp-2019-04-06-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Det politiska äktenskapet

De senaste 400 årens nordiska äktenskapshistoria innehåller såväl mökränkning och domkapitelförhör som kvinnlig myndighet, assisterad befruktning och haltande äktenskap. Förändringarna under denna långa period innefattar bland annat ett minskat inflytande för släkt, kyrka och i viss mån stat, men där finns även viktiga kontinuiteter varav regleringen av reproduktion är en av de främsta. De senaste åren har en rad böcker, avhandlingar och antologier publicerats som på olika sätt rör sig kring äktenskapets roll, historiskt såväl som i samtiden. Tidiga reformer av äktenskapslagen har utgjort fokus för en del av denna forskning, såväl som nyligen genomförda reformer, vilka spåras historiskt. Dessutom finns i ytterligare publikationer ett mer generellt intresse för hur vi kan förstå äktenskapets plats i en välfärdsstatlig utveckling och, kopplat till detta, även äktenskapets relation till familj i en bredare mening. Antologin Det politiska äktenskapet. 400 års historia om familj och reproduktion (red. Bente Rosenbeck & Hanne Sanders) tillhör denna tredje kategori och tar ett brett grepp om äktenskapets plats i nordisk historia. Det är ett grepp som även innehåller ett ställningstagande. I tecknandet av de långa linjerna i äktenskapets historia gör antologideltagarna i Det politiska äktenskapet nämligen gemensam sak i att synliggöra de aspekter av äktenskapet som får det att handla om något mer än personliga relationer: en fråga om politik och makt. Genusperspektivet är starkt och genomgående, och kompletteras stundtals även med postkoloniala perspektiv och en blick för heterosexualiteten som norm. Det är förvisso ett omfattande grepp som tas om äktenskapshistorien, och en förpliktigande undertitel – 400 års historia om familj och reproduktion. Men läsningen av Det politiska äktenskapet uppfyller också många, om än inte riktigt alla, förväntningar. Mer om detta senare. Först något om antologins upplägg, för det är ovanligt genomtänkt. Kapitlen är sorterade under tre rubriker som är tematiska men också följer kronologiskt på varandra, och vi reser från 1600-talets Jämtland till samtida familjerättsliga krockar mellan en nordisk äktenskapsmodell och sharialagar. Antologin ramas vidare in av såväl en introduktion som en framåtblickande text på slutet, båda skrivna av Bente Rosenbeck, en av antologins redaktörer. Antologins första del är en historisk tillbakablick och problematiserar framförallt äktenskapets gränser genom att analysera förväntningar inför, och rätten att avsluta, ett äktenskap under 1600–1800-talet. I dessa bidrag framträder hushållsposition och ståndstillhörighet som avgörande för tolkningen av äktenskapets betydelse i dåtidens samhällen, och detta klassperspektiv, med dagens terminologi, kunde gärna lyfts fram mer tydligt som ett genomgående tema. I denna första del finns även flera olika tolkningar av kvinnans autonomi. Nina Koefoed betonar i sin analys av aktivitet/passivitet i konstruktioner av ogifta mäns och kvinnors sexualitet under 1700-talet kvinnans ofrihet vid ingående av äktenskap. Samtidigt finns i Hanne Sanders analys, som rör ungefär samma period, en helt annan betoning av kvinnors möjligheter att framföra sin önskan angående ett framtida äktenskap eller en skilsmässa, åtminstone i förhandlingar inför Lunds domkapitel. En dialog mellan dessa resultat hade berikat denna del av antologin, och tydliggjort vilka skillnader i material, teori eller analys som givit så pass skilda slutsatser angående kvinnans position i äktenskapsförhandlingar under denna period. Sanders bidrag tål att lyftas fram ytterligare då det på ett pedagogiskt sätt tydliggör för dem som inte är "äldre-historiker" vikten av ett utarbetat religiöst perspektiv på perioder före sekulariseringen. Sanders för på detta sätt fram viktiga analytiska poänger om hur kyrkan och människorna tillsammans – inte i opposition mot varandra – stöttade synen på äktenskapet som en samhällsinstitution grundad i Gud. Skilsmässa och utomäktenskaplighet är viktiga teman i denna första del, och här följer antologin mönstret som ofta återfinns i forskning om äktenskapet. Det är, liksom med många andra sociala fenomen, lättare att säga var äktenskapet upphör eller var gränsen för icke-äktenskaplighet går, än att utforska det som finns innanför det som kallas äktenskap eller äktenskaplighet. Men texterna i antologin gör inte endast detta. Särskilt i antologins andra del lyckas kapitelförfattarna hålla ett fast grepp om äktenskapet och låter det inte uteslutande definieras av vad det inte är. Den andra delen handlar om gränser för och utvidgningar av jämställdhet när det gäller äktenskap, medborgarskap och önskan om att bilda familj. Jytte Larsen använder i sitt kapitel äktenskapet, eller snarare civilstånd, som en språngbräda för att problematisera att rösträtten gärna ses som det främsta måttet på ökad jämställdhet. Här lyfter Larsen istället fram de danska äktenskapsreformerna i början av 1920-talet som slutpunkten för en lång reformprocess mot ett gradvist avskaffande av könsdiskriminering som samhällsprincip. Även Zara Bersbos bidrag om kvinnans ekonomiska medborgarskap innehåller viktiga påpekanden om att reglerna för kvinnans ekonomiska myndighet så sent som 1950 var fulla av undantag och övergångsregler. Problematiseringen av heterosexualitet och preciseringen av dess historiska skiftning – mot att inbegripa lust och inte endast reproduktion – är ytterligare ett exempel på hur det som utgör en central del av konstruktionen av äktenskapet utforskas. Jens Rydströms bidrag om den nordiska modellen av registrerat partnerskap blir härvidlag viktigt för att i denna berättelse om äktenskapets historia synliggöra hur samkönade par successivt inkluderats i regleringen av parrelationer. I den tredje delen av antologin, som tar upp mångfaldsaspekter, relateras till fler geografiska kontexter än den nordiska. I undertiteln finns som tidigare nämnts en periodbestämning, men ingen geografisk inringning av antologins fokus. Antologin har tillkommit inom ramen för ett större projekt kring den nordiska välfärdsmodellen och äktenskapet. Alla bidrag utom Helene Carlbäcks kapitel om attityder till sovjetiska familjelagar utgår också från material kopplade till något eller flera av de nordiska länderna, och det hade gett ytterligare en analytisk dimension att i fler bidrag se en mer utvecklad diskussion om hur nordiskhet/norskhet/svenskhet/danskhet kunnat relateras till förändringarna av de nordiska äktenskapslagarna. I Gunlög Furs kapitel får vi den mest explicita diskussionen om nationen och koloniala ambitioner kopplade därtill. Furs kapitel är en av antologins höjdpunkter och förenar den detaljrikedom och empirinärhet som är central i antologin med den stora berättelsen – den om vad som ansetts vara så viktigt med äktenskapet. Ann-Sofie Roalds kapitel om muslimska kvinnors rätt till skilsmässa är grundligt och tydligt i utredningen av vilka aspekter som ställer till problem när muslimska skilsmässoregler möter den svenska äktenskapslagen. Tyvärr släpper Roald på slutet sitt starka fokus på hur reglerna påverkar muslimska kvinnors liv och gissar istället att problemen med haltande äktenskap kommer att minska i takt med ökad integration, vilket blir en något tandlös avslutning på en viktig analys.

hp-2019-10-20-del-3_verbal-del-utan-elf.pdf

Barns utveckling

Fråga: Vilka är likheterna och olikheterna mellan Piagets och Vygotskijs tankar om barns psykologiska utveckling? Och hur applicerbara är deras teorier på dagens samhälle? /Li Svar: Jean Piaget (1896–1980) och Lev Vygotskij (1896–1934) är de två forskare under 1900-talet som har haft störst betydelse inom området barns utveckling av tänkande och språk. De ägnade sig båda först åt annat: Vygotskij åt litteratur, konst och konstpsykologi, Piaget åt naturvetenskap, särskilt biologi, med fokus på frågor om kunskapens natur. De inriktade sig sedermera på barns utveckling av tänkande och språk. Deras arbeten har i hög grad diskuterats i den efterföljande forskningslitteraturen. Det finns många beröringspunkter och likheter mellan Piagets och Vygotskijs syn på barns utveckling av tänkande och språk, men det som har uppmärksammats mest är skillnaderna. Särskilt belysande är hur de ser på barns egocentriska språk och barns spontana uppfattningar av olika företeelser. Båda författarna har ägnat stor uppmärksamhet åt detta. Eftersom deras allmänna syn på barns utveckling av språk och tänkande skiljer sig åt, har de också haft olika syn på dessa två inslag i barns utveckling. Det egocentriska inslaget i små barns språk består i att språket är ofullständigt, i kombination med att barnen tycks tala för sig själva och inte till en åhörare. Piaget såg detta egocentriska språk som uttryck för barnets egocentriska tänkande och begränsade kunskap om världen. Enligt Vygotskij är det egocentriska språket i stället ett resultat av att barnet ännu inte helt har införlivat och behärskar de vuxnas sociala språk. För Piaget handlade det om hur barns tänkande och kunskap uttrycks i språket, för Vygotskij snarare om en rörelse i motsatt riktning: hur socialt språk och olika begrepp införlivas i barns språk och tänkande. Piaget ägnade sig mycket åt att kartlägga barns spontana uppfattningar av olika företeelser. Han såg de spontana uppfattningarna som grundade i barnets samspel med sin omvärld och som ett led i barnets uppbyggnad av egna tankestrukturer, beroende på det tänkande ett barn redan har och allmänna principer för tänkandets utveckling. Han fokuserade på det individuella tänkandets inre utveckling. Vygotskij var mer intresserad av hur barnen tar över begrepp från sin omgivning, även när detta inte sker spontant. Enligt Vygotskij är övertagandet av begrepp från omgivningens språkanvändning det viktigaste för den språkliga och tankemässiga utvecklingen hos barnen. Betraktade som heltäckande förklaringar av barns utveckling av tänkande och språk kan Piagets och Vygotskijs beskrivningar verka oförenliga. Mer intressant är att se de bådas beskrivningar som ofullständiga och fokusera på hur deras olika perspektiv och angreppssätt kan kombineras. Deras tänkande och forskningsresultat är högst aktuella i dagens samhälle. Lennart Svensson

hp-2019-10-20-del-3_verbal-del-utan-elf.pdf

Sarkozys utrikespolitik

Under Nicolas Sarkozys år som president skedde några hel- och halvhjärtade omorienteringar av fransk utrikespolitik. Här följer två exempel på sådana. Den arabiska våren Med Tunisiens jasminrevolution i januari 2011 inleddes den våg av folkresningar och protester mot arabvärldens auktoritära regimer som kom att kallas den arabiska våren. Det var en utveckling som tog alla på sängen, inte minst Frankrike och EU. I åratal hade EU, med Frankrike och andra Medelhavsländer som drivande kraft, tagit hjälp av nordafrikanska regimer för att stoppa migrationsströmmarna över Medelhavet och hålla nere islamistisk terrorism. Så viktigt var detta för européerna att de blundade för demokratiska brister i regimerna på andra sidan havet och fördjupade samarbetet även när åtaganden om demokratiska reformer inte uppfylldes. Och trots att Nicolas Sarkozy hade lovat en ny fransk utrikespolitik med en större betoning på mänskliga rättigheter fortsatte han på den gamla linjen. Hans debut som Nordafrikapolitiker var spektakulär: i karaktäristisk stil kastade han sig i juli 2007 med hull och hår in i slutfasen av EU:s förhandlingar om frigivningen av den grupp bulgariska sjuksköterskor som fängslats i Libyen och sände dåvarande frun Cécilia som personlig emissarie till huvudstaden Tripoli. Direkt efter frigivningen, som blev en PR-triumf för Sarkozy, reste han till Tripoli för att skörda frukterna av de förbättrade relationerna med Libyen genom att underteckna fransk–libyska avtal om bland annat energi och migration och bana väg för franska affärsintressen. Några månader senare kom Libyens ledare Muammar al-Khadaffi till Paris och slog upp sitt tält i Elyséepalatsets trädgård. Det angav tonen för den fortsatta franska politiken i Medelhavsområdet. Ingen i Paris reagerade på de tunisiska protestaktioner som inleddes i december 2010. Den nytillsatta utrikesministern Michèle Alliot-Marie solsemestrade med sin sambo i Tunisien mitt under protesterna och lånade ett privatplan av en affärsman med band till diktatorn Zayn al-Abidin Ben Ali. Medan regimen i det forna franska protektoratet försökte slå ner protesterna med brutala metoder nöjde sig Paris med vaga maningar till "lugn". Alliot-Marie väckte uppseende med ett förslag om att bistå tunisisk polis med fransk expertis på demonstrationskontroll. Först när den tunisiske diktatorn väl tvingats avgå stödde Frankrike kraven på demokrati i Tunisien. Ben Alis flygplan, som enligt rapporter var på väg till Paris, tvingades vända i luften för att söka fristad på annat håll. Alliot-Marie tvingades lämna sin post och i samma veva började den franske presidenten omprofilera sig som det nystartade libyska upprorets främste supporter. Frankrike blev först med att erkänna det libyska övergångsrådet som landets legitima företrädare. I Bryssel pläderade Sarkozy för sanktioner och flygförbud och sade att han, tillsammans med Storbritanniens premiärminister David Cameron, var redo för riktade militära anfall mot mål i Libyen. Franska plan blev sedan de första att fälla bomber över landet. Det går att se flera skäl till denna spektakulära helomvändning. Mycket handlade givetvis om att återställa Frankrikes politiska anseende i denna viktiga region. När Sarkozy i september 2011 hyllades som en hjälte i den befriade staden Benghazi gav jublet återklang över hela arabvärlden. Det handlade också om att manifestera Frankrikes förmåga att agera som en ledande världsmakt i ett läge där USA valde baksätesrollen. Om Sarkozy dessutom kunde plocka popularitetspoäng inför det kommande presidentvalet var det heller inte ovälkommet. Inte heller kunde man bortse från ett till synes genuint personligt engagemang, understött av filosofen och författaren Bernard-Henri Lévy som ringde in direktrapporter från det belägrade Benghazi till Elyséepalatset. Libyenaktionen passade ledarstilen hos den Sarkozy som alltid hade gjort sig bäst vid dramatiska insatser i akuta krislägen. Françafrique Medan Algeriet och Indokina vann sin självständighet i blodiga strider blev 1960-talets franska uttåg ur Afrika söder om Sahara mer odramatiskt. De flesta av Frankrikes afrikanska kolonier gick med på att i utbyte mot militärt och ekonomiskt stöd behålla starka band till den forna kolonialmakten. Så föddes det system som kallats Françafrique, en politik skött av obskyra nätverk i Elyséepalatset, där franskvänliga afrikanska ledare, ofta brutala och korrumperade diktatorer, hållits om ryggen av franska regeringar, ibland med hjälp av franska soldater. I gengäld har Frankrike fått internationellt politiskt stöd, fördelaktiga villkor för franska storföretag och säker tillgång till strategiskt viktiga råvaror som olja och uran. Med i bilden finns också en ström av svarta pengar från afrikanska vänner som bidrag till franska politikers kampanjfinansiering. I sin valkampanj 2007 lovade Nicolas Sarkozy att sätta stopp för detta system. Nu skulle det bli slut med franskt stöd till diktatorer och korrupta ledare i Afrika. Bistånd skulle villkoras med krav på gott styrelseskick. Jean-Marie Bockel blev Sarkozys minister med ansvar för Frankrikes relationer med Afrika. I januari 2008 förklarade han karskt i en intervju i Le Monde: "Françafrique ligger på dödsbädden. Jag vill skriva ut dess dödsattest." Av 100 miljarder euro årligen i bistånd till Afrika försvinner 30 miljarder genom ineffektiv förvaltning eller försnillas av rovgiriga ledare, menade han. Bara ett par månader efter intervjun fick dock Bockel sparken – efter klagomål från Gabons president Omar Bongo. Sarkozys kursomläggning blev på sin höjd halvhjärtad. Trots vissa tecken på en förändrad attityd, som försöken att normalisera relationerna med Rwanda, förblev mycket sig likt i den franska Afrikapolitiken under Sarkozy. Tonvikten fortsatte att ligga på strategiska ekonomiska intressen, och varje Sarkozybesök i Afrika följdes av ett veritabelt regn av "århundradets kontrakt". Frankrike fortsatte också att ge militärt stöd till vänligt sinnade regimer, som Tchads president Idress Déby som fick franskt stöd att bekämpa rebeller. Och i april 2011 spelade franska soldater en avgörande roll då Laurent Gbagbo, förloraren i Elfenbenskustens presidentval 2010, till sist lyftes bort från sin post och valsegraren Alassane Ouattaras trupper tillsammans med FN-styrkor gick till angrepp mot presidentpalatset i Abidjan. Här agerade dock Frankrike på direkt uppmaning av FN:s generalsekreterare och med en färsk resolution från säkerhetsrådet i ryggen. Insatsen i Elfenbenskusten gjordes för att hjälpa en folkvald president till makten, och kan därför ses som ett uttryck för den nya Afrikapolitik som Sarkozy utlovat. Samtidigt var det uppenbart att Paris gjorde sitt bästa för att mörka de franska truppernas insats. I Elfenbenskustens mångåriga interna konflikter har Gbagbo profilerat sig som motståndare till den gamla kolonialmaktens fortsatta inflytande medan Ouattara framstått som mer franskvänlig. Risken var uppenbar att den franska insatsen skulle framstå som ännu ett exempel på att Frankrike i Françafriques anda väljer vilka som ska sitta vid makten i landets forna kolonier. Ingrid Hedström

hp-2019-10-20-del-3_verbal-del-utan-elf.pdf

Evidensbaserad naturvård

Som de flesta omvälvande skeden började det hela i liten skala. En inflytelserik epidemiolog, Archie Cochrane, började på 1970-talet argumentera för betydelsen av att använda bästa möjliga kunskapsunderlag inom sjukvården. En självklarhet kan man tycka, av både etiska och ekonomiska skäl, men ändock något som inte är helt enkelt att säkerställa. Det är inte lätt att hitta och kritiskt värdera alla relevanta publikationer i den omfattande vetenskapliga litteraturen inför valet av preparat eller åtgärd. En konsekvens av detta är att det har kunnat ta åratal innan effektivare eller billigare metoder kommit till allmän användning (t.ex. tog det 13 år innan rekommendationen att ge blodproppslösande behandling efter akut hjärtinfarkt slog igenom) samt att olämpliga metoder har kunnat dröja sig kvar länge efter det att de dömts ut i kliniska provningar (t.ex. rekommenderades sängläge veckovis efter hjärtinfarkt, trots att nyttan visat sig vara obefintlig). Alltså helt enkelt en långsam kunskapsöverföring från forskningen till praktiken som inneburit förlorade liv och kronor. Detta var bakgrunden till den revolution som Archie Cochrane initierade: den evidensbaserade medicinen. Här skall beslut grundas på "bästa möjliga kunskapsunderlag", i första hand på vetenskapliga studier och om sådana saknas på "beprövad klinisk erfarenhet". Som ett led i den evidensbaserade medicinen drog en global rörelse i gång i början av 1990-talet, vars kärna fått det något kryptiska namnet "The Cochrane collaboration". Dess syfte är att förbättra beslut inom vården genom litteraturöversikter kring interventioner (det vill säga insatser av preparat eller åtgärder). Översikterna skall dessutom vara "systematiska", vilket innebär en smal, väldefinierad praktisk fråga samt ett strikt tillvägagångssätt vid litteratursökning, värdering och sammanställning. Detta till skillnad från traditionella litteraturöversikter som ofta är bredare, svåra att upprepa och starkt färgade av författarens åsikter. De systematiska litteraturöversikterna stärks dessutom av en statistisk metod, metaanalys, som kvantitativt väger samman resultat från olika studier av samma fenomen. Sammanfattningsvis är denna förbättrade kunskapshantering och kunskapsförmedling en förutsättning för evidensbaserad medicin. Innan vi lämnar medicinens värld finns det två aspekter värda att nämna eftersom de har stor betydelse inom naturvården, nämligen "evidensgrad" och "publikationsskevhet". Det krävs inte mycket eftertanke för att inse att vissa studier (t.ex. kliniska försök där behandlingen slumpats ut på patienter) har ett högre bevisvärde (evidensgrad) än andra (t.ex. fallstudier av enstaka patienter), något som måste beaktas när kunskapsläget sammanfattas. Vad som också måste beaktas är att en del studier kanske inte publicerats, främst de som inte visade någon effekt, vilket ger en skevhet i rapporteringen. Behovet av kunskapsöverföring från tillämpad forskning till praktiken är ju ett generellt problem, och inte begränsat till medicinens värld. Följaktligen har en hel flora av liknande rörelser startat. Sociologi, undervisning och kriminologi är några ämnen där antalet systematiska översikter snabbt växer. Exempelvis kan man hitta översikter av huruvida stora skolor är bättre än små (vilket varierade beroende på vad man mätte), eller av den brottsförebyggande effekten av övervakningskameror (vilka hade positiv om än svag effekt). Hur framgångsrika dessa relativt nya rörelser kommer att vara beror på flera saker. Främst är ju volymen forskning inom området viktig – det måste ju finnas något att sammanfatta – men också publiceringstradition, i vilken utsträckning forskningen är kvantitativ (och därmed lätt att sammanfatta med hjälp av metaanalys), de tilltänkta användarnas intresse samt de samhälleliga resurser som berörs. Är det så att det som görs på fältet vad gäller praktisk naturvård är väl beprövade åtgärder med bevisade positiva effekter? Nej, det verkar i några fall vara så att de skötselåtgärder som är praxis inte har önskade effekter. Ett exempel som fick stor medial uppmärksamhet rörde åtgärder för att gynna lax och annan fisk i vattendrag, åtgärder som kostat stora summor genom åren och vars effekt visade sig vara svag. Kan då det medicinska konceptet med framgång överföras till praktisk naturvård? Gapet mellan "aktuellt kunskapsläge" och praktiken finns förvisso här liksom inom medicinen. Men är det inte så att naturvård är så komplext och så platsbundet att det saknas en gemensam, bred kunskapsbas? Visst finns det skillnader. En är att naturvårdsbiologi huvudsakligen är ägnat åt att beskriva problem och att relativt lite forskning handlar om interventioner, alltså effekten av åtgärder (t.ex. återskapande av habitat eller populationer, minskade mänskliga störningar, eliminering av invasiva arter, effekten av lagstiftning, ekonomiska styrmedel, landskapsplanering). I den vetenskapliga litteraturen finns det helt enkelt relativt lite att sammanfatta. En annan försvårande faktor är det faktum att konkurrensen om utrymmet på tidskrifternas dyrbara sidor hela tiden ökar. Till exempel refuserar tidskriften Biological Conservation fyra av fem inskickade manus. Design, genomförande, statistisk utvärdering och presentation måste vara näst intill oantastliga. Kraven blir allt strängare på viss omfattning av data (t.ex. försök upprepade på flera platser och över flera år) samt på att resultatet skall vara tydligt (statistiskt signifikant) och av globalt intresse. Å ena sidan innebär detta att de studier som publiceras inom praktisk naturvård har mycket högt bevisvärde, men å andra sidan är det en väldig massa studier som inte hittar in i den primärvetenskapliga litteraturen. Ytterligare en skillnad gentemot medicin rör vad vi kan kalla kunskapsbasen. Visst finns i den vetenskapliga litteraturen exempel på praktisk naturvård. Ur vår egen verksamhet kan vi nämna följande tre exempel. Röjningar för att gynna dårgräsfjärilens värdväxt gjordes i Östergötland och utfallet, som följdes upp i orörda kontroller och i röjda områden, visade sig positivt. Holkar med konstgjord mulm för att gynna vedlevande skalbaggar visade sig fungera förvånansvärt bra. Vi har också jämfört olika skötselmetoder för att sköta ängsmarker i ett långtidsförsök. Men finns naturvårdskunskap bara i den vetenskapliga litteraturen? Nej, kunskap finns ju också hos enskilda individer och baseras på deras personliga erfarenheter. Men sådan kunskap har – i ett större perspektiv – mindre värde eftersom den inte är dokumenterad och därmed inte heller möjlig för andra att ta till sig och kritiskt granska. I ett ämne som praktisk naturvård, där mycket sker genom "trial-and-error", så förblir mycket av kunskaperna odokumenterade. Detta är något som försvårar det gemensamma kunskapsbygget och införandet av evidensbaserad naturvård. Denna kan inte bara bygga på primärvetenskap, utan måste rimligen också bygga på väldokumenterade fallstudier. Trots dessa svårigheter att överföra den evidensbaserade medicinens metoder är det uppenbart att stora vinster finns för naturvården om åtgärder byggde på bästa tänkbara kunskapsläge. Evidensbaserad naturvård, en rörelse som kan spåras ungefär tio år tillbaka i tiden, börjar nu få fotfäste. Per Milberg och Karl-Olof Bergman

hp-2019-10-20-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Mål om rättsprövning

Under den gångna perioden har nio rättsprövningsmål avgjorts. I fyra av dem förklarade Högsta förvaltningsdomstolen (HFD) att regeringens beslut skulle stå fast. I två mål avvisades ansökningarna. När det gäller de tre återstående målen avvisade HFD ansökningarna beträffande vissa sökande och fastställde regeringens beslut beträffande de övriga sökandena. Ett mål (mål nr 3681-12) handlade om regeringens beslut i fråga om fastställelse av järnvägsplan för Mälarbanan, delen Barkarby–Kallhäll i Järfälla kommun. HFD fann att regeringens beslut skulle stå fast med hänvisning till att det inte hade framkommit att regeringen vid beslutsfattandet skulle ha felbedömt fakta eller överskridit det handlingsutrymme som förelegat i ärendet eller att det vid handläggningen förekommit något fel som kunde ha påverkat utgången i ärendet. Med motsvarande motivering kom HFD fram till att regeringens beslut skulle stå fast i mål nr 982-12, 2686-12, 2803-12, 2828-12, 3132-12 och 3692-12 som gällde överklagade detaljplaner. I mål nr 2686-12, 2803-12 och 2828-12 fastställdes dock inte regeringens beslut beträffande samtliga sökande utan vissa av sökandena avvisades eftersom det inte hade kommit fram att de var berörda av regeringens beslut på ett sådant sätt att besluten omfattades av rätten till prövning av deras civila rättigheter eller skyldigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen. Mål nr 6480-12 behandlade regeringens beslut att inte ta upp en fastighetsägares överklagande av Energimarknadsinspektionens beslut att medge nätkoncession att bygga en markledning mellan två ställverk. HFD konstaterade att markledningen inte skulle dras över fastighetsägarens fastighet och att det inte heller i målet kommit fram något annat förhållande som innebar att fastighetsägarens civila rättigheter eller skyldigheter berördes på ett sådant sätt som avsågs i artikel 6.1 i Europakonventionen. Även i detta mål avvisades därför ansökan. Det sista målet (mål nr 5860-12) gällde regeringens beslut angående tillstånd enligt lagen (1966:314) om kontinentalsockeln att undersöka havsbotten inom allmänt vatten i Hanöbukten i Kristianstads och Sölvesborgs kommuner. Sökandena i detta mål ägde fastigheter utmed eller nära kusten längs Hanöbukten. Med hänsyn till att avståndet mellan kusten och undersökningsområdet var 11–12 kilometer och då det inte heller i detta mål i övrigt framkommit att sökandena berördes av regeringens beslut på ett sådant sätt att beslutet omfattades av rätten till prövning av deras civila rättigheter och skyldigheter enligt artikel 6.1 i Europakonventionen avvisades ansökningarna. Stefan Axelsson

hp-2019-10-20-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Att återskapa muskelfunktioner

Allvarligare skador på ryggmärgen medför olika grad av förlamning. Om skadan sker i halsryggen drabbas både armar och ben. Det är naturligtvis en tragedi för den skadade, men alltmer uppmuntrande framsteg inom forskningen har visat på vilka möjligheter som ändå finns att återfå väsentliga funktioner. [Resten av texten utelämnas för att undvika att reproducera upphovsrättsskyddat material]

hp-2019-10-20-provpass-5-verb-utan-elf.pdf

Den goda litteraturen

Magnus Persson är litteraturvetare och sedan flera år verksam vid lärarutbildningen i Malmö. Att han intar en position mellan två världar som ofta har förbluffande lite med varandra att göra – universitetsämnet litteraturvetenskap respektive lärarutbildningen och svensklärarens verksamhet – ger honom ett ovanligt öppet perspektiv på frågor som är grundläggande för litteraturvetenskapen: värdefrågor kring litteratur och läsning. I Den goda boken: samtida föreställningar om litteratur och läsning bygger Persson vidare på diskussionerna i den tidigare boken Varför läsa litteratur?, men i stället för att som där koncentrera sig på skolans värld vidareutvecklar han nu frågorna i flera olika riktningar. [Resten av texten utelämnas för att undvika att reproducera upphovsrättsskyddat material]

hp-2020-10-25-del-2_verbal-del-utan-elf.pdf

Kopplingen till Medelhavet

Forskare från Uppsala universitet har tidigare visat att jordbruket spreds till norra Europa med migranter från södra Europa. Resultaten var baserade på en individ från en bondekultur i Västergötland. I doktorsavhandlingen Reconstructing the human past using ancient and modern genomes visar Pontus Skoglund nu resultat från ytterli- gare tre västgötska individer från stenåldern. Resultaten stärker kopplingen till Medelhavet och visar att de fyra bönderna delar DNA-profil med personer som idag lever på Sardinien. På samma sätt som människans rika historia har läm- nat spår i form av arkeologiskt material och språks ut- bredning över världen, så har historien också lämnat spår i DNA-variationen hos dagens individer. Svårig- heterna med att analysera DNA direkt från arkeolog- iskt skelettmaterial har dock inneburit att storskaliga DNA-studier av populationshistoria länge har varit be- gränsade till att tolka mönster av variation i nu levande människor, utan tillgång till direkta historiska observa- tioner. I sin avhandling i evolutionär genetik vid Uppsala universitet har Pontus Skoglund tillsammans med kol- legor utarbetat nya metoder som möjliggör analys av stora mängder genetiska data från forntida människor för att kartlägga historiska händelser. En delstudie som publicerades förra året blev upp- märksammad för att den presenterade storskaliga DNA- bevis för att cirka 5 000 år gamla individer associerade med jordbrukskulturer respektive jägar–samlar-kultu- rer i Skandinavien representerade två skilda grupper. Denna studie var baserad på tre jägar–samlar-individer från Gotland och en individ från en bondekultur i Gök- hem i Västergötland. Bondeindividens DNA matchade DNA-profilen hos människor som nu lever i södra Europa, medan de andra individerna var mest lika nordeurope- iska grupper. Detta tydde på att invandring varit dri- vande för jordbrukets utbredning över Europa. Nya resultat som presenteras i avhandlingen visar nu att den så kallade Gökhemsindividen inte var ensam om sin oväntade genetiska profil: tre andra individer från samma plats visar samma typ av signatur. DNA-profilen hos alla dessa fyra individer matchar den hos personer som idag lever på Sardinien, trots att de alltså är funna i Västergötland. Detta fastslår att grupper med väldigt olika härkomst levde i dagens Skandinavien för 5 000 år sedan, men var de kom ifrån och vad som hände med de- ras ättlingar är inte helt klart. Eftersom jägar–samlar- individerna på Gotland inte heller passar in i dagens ge- netiska variation är det sannolikt att dagens variation är ett resultat av genflöde mellan en mångfald av grupper under efterföljande årtusenden. – Vad vi behöver göra nu är att kombinera informatio- nen från dessa grupper med andra stenåldersindivider för att rekonstruera de historiska händelser som ligger bakom detta mönster, säger Pontus Skoglund.

hp-2020-10-25-del-2_verbal-del-utan-elf.pdf

Kopplingen till Medelhavet

Texten handlar om nya forskningsresultat från Uppsala universitet som stärker kopplingen mellan tidiga jordbrukare i Skandinavien och södra Europa. Studien använder DNA-analys av forntida skelett för att kartlägga historiska migrationer och populationsförändringar. Resultaten visar på genetiska likheter mellan stenåldersbönder i Västergötland och moderna invånare på Sardinien, vilket tyder på en komplex befolkningshistoria i Skandinavien.

hp-2020-10-25-del-2_verbal-del-utan-elf.pdf

Hemtjänstens historia

Texten beskriver utvecklingen av äldreomsorgen i Sverige från 1800-talet fram till nutid. Den tar upp övergången från kyrkans fattigvård till kommunalt ansvar, framväxten av ålderdomshem och senare hemtjänst. Texten belyser hur synen på äldre och deras behov har förändrats över tid, från att ses som vårdobjekt till individer med rättigheter. Den diskuterar också hur samhällsförändringar och ideologiska skiften har påverkat äldreomsorgens utformning, samt hur hemtjänsten gradvis har ersatt institutionsvård som den dominerande omsorgsformen.

hp-2020-10-25-del-4_verbal-del-utan-elf.pdf

Överklagan av mål 4453-10 och 4314-11

I mål 4453-10 ansåg HFD (Högsta förvaltningsdomstolen) att Försäkringskassan är personuppgiftsansvarig enligt personuppgiftslagen för den behandling som sker vid kassans tillhandahållande av elektroniska självbetjäningstjänster redan innan uppgifterna blir tillgängliga för kassan. Målet hade sin bakgrund i ett överklagat föreläggande från Datainspektionen till Försäkringskassan att genomföra en risk och sårbarhetsanalys av sin sms tjänst för anmälan av bland annat tillfällig föräldrapenning samt att underrätta inspektionen om resultatet av analyserna. Samtliga instanser avslog kassans överklagande av föreläggandet. Det förhållande att kassan saknade faktisk möjlighet att påverka hur uppgifterna hanterades innan de blev tillgängliga kunde visserligen innebära svårigheter vid bedömningen av de skyldig heter och sanktionsmöjligheter som föreskrivs i personuppgiftslagen och som tar sikte på personuppgiftsansvaret. Detta hindrade dock inte, enligt HFD, att Försäkringskassan åläggs att redovisa säkerheten vid behandlingen av personuppgifter enligt 43 b § personuppgiftslagen, trots att en sådan redovisning möjligen kan vara ofullständig i vissa hänseenden när det gäller säkerheten för personuppgifter hos operatörer eller avsändare. Även HFD avslog alltså kassans överklagande. Mål 4314-11 handlade om bidrag i form av tilläggsbelopp enligt tidigare skollag (SFS 1985:1100). Enligt 9 kap. 6 § den lagen skulle hemkommunen ge ett bidrag i form av ett grundbelopp för varje elev som gick i en bidragsberättigad fristående skola och där fick utbildning motsvarande den som gavs i grundskolan. Vidare skulle ett tilläggsbelopp lämnas för elever som hade ett omfattande behov av särskilt stöd. Någon skyldighet fanns dock inte om till exempel betydande ekonomiska svårigheter uppstod för kommunen genom tilläggsbeloppet. Stödåtgärderna skulle vara extraordinära och utan koppling till den vanliga undervisningen. Extra resurser borde vid utbildning i en fristående skola tilldelas för en elev som skulle ha krävt extra resurser också i hemkommunens skola (prop. 2008/09:171 s. 42). Målet gällde en elev med bland annat trotssyndrom. Underinstanserna hade ansett att tilläggsbelopp skulle utges. Enligt HFD var de svårigheter som beskrevs av sådant slag att de kunde kopplas samman med undervisningssituationen och skulle kunna hanteras inom ramen för grundbeloppet. Det extra behov eleven hade var alltså inte sådant att det skulle berättiga till tilläggsbelopp om eleven gått i en kommunal skola i hemkommunen. Kommunens överklagande bifölls.

hp-2020-10-25-del-4_verbal-del-utan-elf.pdf

Resandefolk och romer i historisk belysning

Resandefolk och romer är två av de mest utstötta grupperna i modern svensk historia. Martin Ericsson och Ida Ohlsson Al Fakir behandlar det svenska samhällets politik gentemot dessa grupper i två doktorsavhandlingar i historia. I Exkludering, assimilering eller utrotning? "Tattarfrågan" i svensk politik 1880–1955 studerar Ericsson hur myndigheter och forskare agerat gentemot personer som utmålades som "tattare", och i Nya rum för socialt medborgarskap. Om vetenskap och politik i "Zigenarundersökningen" – en socialmedicinsk studie av svenska romer 1962–1965 skärskådar Ohlsson Al Fakir motsvarande politik gentemot "svenska zigenare". Studierna har många beröringspunkter. Båda analyserar myndigheternas och vetenskapsutövarnas sätt att närma sig grupperna i fråga, inte hur dessa själva definierade sig. De olika åtgärderna – utredningar, kartläggningar, registreringar och andra mer direkt repressiva åtgärder – handlade till stor del om att utdefiniera dessa grupper som annorlunda. Ericsson är därför noga med att inte använda den nutida termen resande, eftersom det är en självvald identitetskategori. Bland de "tattare" som myndigheter och forskare pekat ut och forskat om, fanns åtskilliga personer som inte själva ansåg sig höra till någon motsvarande etnisk eller social gruppering. De hamnade ofta i den kategorin på oklara grunder, till exempel för att lokala poliser uppfattade dem som problematiskt löst folk i största allmänhet. Teoretiskt ingår båda studierna i traditionen efter Foucault, där det läggs stor vikt vid hur makt och vetenskap/kunskap går hand i hand. De anknyter till ett rikt idé och vetenskapshistoriskt forskningsläge om hur forskare och "experter", åtminstone fram till 1960 talet, ofta anlitades av politiker och myndigheter i det konkreta samhällsbygget. Ericsson utgår från tre så kallade maktrationaliteter – olika metoder varigenom myndigheterna agerade mot "tattarna". Genom territoriell exkludering försökte kommuner, ofta på olagliga sätt, göra sig av med "tattare"; de förbjöd bofasta att inhysa dem i sina hem eller så köpte de helt sonika upp hus så att de oönskade inte skulle kunna flytta dit. Med den liberala styrningen var det individerna själva som skulle reformeras, smälta in i samhället (assimileras) och med relativt mild hand formas till medborgare. Under det tidiga 1900 talet stärktes dock inriktningen mot rashygienen. Här var den yttersta konsekvensen utrotning, vilken skedde bland annat genom tvångssteriliseringar. Ericsson visar hur dessa maktrationaliteter ofta gick in i varandra, exempelvis när myndigheterna kartlade grupperna. Han antyder även att en fjärde maktrationalitet slog igenom efter andra världskriget, då ett mer sociologiskt angreppssätt tog vid. Den territoriella exkluderingen försvann, och den rashygieniska taktiken fasades ut. "Tattarna" framställdes nu som en rent social grupp, inte en etnisk eller rasmässig, och ganska snart upphörde de mer eller mindre att figurera i politik och forskning. Där tar Ohlsson Al Fakir över i sin avhandling om politiken gentemot "svenska zigenare" – en grupp som invandrat till landet runt 1900 och länge levde utanför samhällsinstitutionerna. 1952 blev de officiellt erkända som svenska medborgare, och samhället eftersträvade därefter att på olika sätt integrera dem. Kulmen blev den så kallade Zigenarundersökningen 1962–1965, som var en del av den efterkrigstida välfärdsstatens socialpolitik. Målet var ett utvidgat socialt medborgarskap som skulle garantera ett jämlikt välfärdssamhälle för alla invånare. I denna politik samspelade välfärdspolitik och vetenskaplig forskning. Ohlsson Al Fakir visar hur "zigenarfrågan" blev en arbetsmarknadsfråga. Till detta kom vetenskapen och då framför allt socialmedicinen – en innevetenskap där man ville förstå hur bristande samhällsfunktioner medförde ohälsa i vid mening. Denna ohälsa skulle botas genom sociala reformer, snarare än att fokus lades på individerna själva. Socialmedicinarna hörde ofta till den politiska vänstern, det gällde inte minst Zigenarundersökningens ledare John Takman. Han drevs av ett starkt patos att hjälpa de romer hans forskargrupp kartlade och studerade. Samtidigt fanns det kvar element av en äldre, rasbiologisk forskningstradition även i Zigenarundersökningen. I en delstudie analyserade medicinsk genetiska forskare i Uppsala blodgrupper och mätte huvuden. Vid sidan av det övergripande projektet att hjälpa romerna in i samhället (vilket i sig förstås kan framstå som förmynderi) bedrevs alltså även ett vetenskapligt projekt där individuella romer registrerades i personakter. Båda böckerna är starkt empiriskt grundade och bygger på utförliga arkivstudier. Jag blir varm i hjärtat av att läsa fotnoterna och av hur Ericsson trålat efter försvunna handlingar i konseljakter och diarier. Jag gillar även Ohlsson Al Fakirs källkritiska resonemang om John Takmans personarkiv, där hon resonerar kring hur Takman själv ordnade sitt arkiv på ett medvetet sätt för att forma bilden av sitt verk. Detta är långt från den inte ovanliga historikertendensen att lite romantiskt betrakta arkiv som någon sorts Shangri la av oförstörda och sanna informationskällor. Såväl Ericsson som Ohlsson Al Fakir visar hur maktutövning ofta varit ett komplicerat samspel mellan stat, kommun och enskilda aktörer. De påvisar hur politik och myndighetsutövning ofta hänger på vad enskilda aktörer gör, om än inom vissa ramar som är mer trögrörliga och som aktörerna sällan kan agera utanför. Inom ramarna kan det dock finnas stort spelutrymme. Det blir exempelvis tydligt hos Ericsson, där lokala poliser som besvarade enkäter om "tattare" kunde förfäkta rakt motsatta ståndpunkter, alltifrån de mest rasistiska önskemål som antydde etnisk rensning, till sådana som ifrågasatte hela projektet att utdefiniera och kartlägga. Båda avhandlingarna berör arbetarrörelsens historia, tydligast i Ohlsson Al Fakirs analyser av socialdemokratisk välfärdspolitik. Ericsson visar också att tidigare försök att koppla samman statens repressiva politik mot "tattare" med folkhemsprojektet inte håller. Den bedrivna politiken hade rötter bakåt i det tidiga 1900 talets liberalt färgade socialpolitiska rörelse, liksom i lokalsamhällenas ännu äldre motstånd mot att härbärgera fattiga. En omvittnad svårighet inom den poststrukturalistiska tradition som båda författarna delvis tar avstamp i, är att relatera nivån vetande/kunskap/diskurs till socioekonomiska strukturer. Detta sker inte i någon större utsträckning hos någon av författarna, men med tanke på hur dessa studier varit avgränsade tror jag ändå inte att det hade kunnat tillföra så mycket. Det räcker för mig att de båda i stället reder ut de ofta motsägelsefulla kopplingarna till skilda idéhistoriska, vetenskapshistoriska och politiska företeelser. Det känns dock synd att Ericsson riktar en allmän bredsida mot sådan forskning som inte håller sig inom den Foucaultinspirerade fåran i dagens historievetenskap. På annat sätt kan jag inte tolka följande mening: "I likhet med Patrick Joyce anser jag att socialhistoriens uppgift inte bör vara att studera grupper ('svenskar', 'arbetarklassen', 'homosexuella') som om dessa var objektivt existerande kategorier utan istället studera hur föreställningar om gruppernas existens och egenskaper har uppstått." Det är svårt att inte se det som ett avståndstagande från möjligheten att över huvud taget tala om klasser som något annat än föreställningar, identiteter och språkliga kategorier, och det hoppas jag verkligen att Ericsson inte menar, utan att det är en förhärskande vetenskaplig kunskapsregim som talar genom författaren. Jag glömmer det och tar fasta på allt det uppslagsrika och kloka som faktiskt förmedlas i båda dessa avhandlingar.

hp-2020-10-25-del-4_verbal-del-utan-elf.pdf

Utbildningspolitik och pedagogisk forskning

Frågor som rör skola och utbildning har under senare år blivit allt viktigare i den offentliga debatten. Folk i allmänhet engagerar sig i skolfrågor på ett sätt som vi inte känner igen ens från de stora utbildningsreformerna i början av 1990 talet. Samtidigt med denna glädjande utveckling kan vi konstatera att den pedagogiska forskningen tappar inflytande i utbildningspolitiken och att lärare och forskare sällan hörs i skoldebatten. Detta fenomen uppmärksammades intressant nog i en statlig utredning redan 2001. Utredarna skriver i betänkandet Samverkande styrning att pedagogernas frånvaro i debatten kan förklaras med debattens "enfrågekara ktär". Pedagogerna anser att den förenklade debatten både skadar skolan och trivialiserar deras eget arbete, får det att framstå som om det bestod av "relativt okomplicerade överväganden, som nästintill vem som helst skulle kunna utföra". Jämför man med 1960 talets stora utbildningsreformer, som i stor utsträckning var förankrade i resultat från storskaliga forskningsstudier, ser man att dagens pedagogiska forskning har minimalt inflytande över utbildningspolitikens innehåll. Internationella jämförande kunskapsmätningar som PISA, PIRLS och TIMSS har övertagit forskningens roll som utbildningspolitisk riktningsgivare, och utbildningsministern har i olika sammanhang hävdat att svensk pedagogisk forskning "inte håller måttet". Om så vore fallet finns det anledning att fråga sig vad landets alla professorer, lektorer och doktorander i pedagogik håller på med. Det kan vara intressant att fundera över konsekvenserna av en sådan inställning till den forskning staten själv finansierar. Även i Norge har resultaten från internationella kunskapsmätningar fått politiska konsekvenser och där vållat näst intill ett nationellt trauma. Men till skillnad från i Sverige väljer man att söka stöd i den pedagogiska forskningen för att analysera problemet och finna lösningar. Sålunda bjöd den norska statsministern och kunskapsministern in sex av landets pedagogikprofessorer till en diskussion om hur man gemensamt skulle kunna förbättra den norska skolan. Forskningen tas seriöst samtidigt som forskarna själva tvingas visa på vilket sätt deras resultat kan komma till användning. Ett visst mått av självrannsakan när det gäller de svenska pedagogikforskarnas låga profil i utbildningsdebatten är emellertid befogad. Det är förvånande hur frånvarande man varit (och fortfarande är) när det svenska utbildningssystemet nu genomgår sin mest genomgripande förändring på decennier. Till viss del kan tystlåtenheten säkert förklaras med det akademiska belöningssystemet, där vetenskapliga artiklar ger poäng medan engagemang i debatten utgör en riskfylld sysselsättning. Detta trots att den så kallade tredje uppgiften enligt högskolelagen innebär att "samverka med det omgivande samhället och informera om sin verksamhet samt verka för att forskningsresultat tillkomna vid högskolan kommer till nytta". Det är emellertid alltför enkelt att förklara forskarnas lågmäldhet som enbart ett incitamentsfenomen. Vad det handlar om är snarare den förändring som den mediala debattarenan genomgått under senare år. Oppositionen har få invändningar mot regeringens skolpolitik, och det "otålighetssyndrom" som idag präglar debatten ger föga utrymme för vetenskapliga analyser av komplicerade fenomen som lärande, socialisation och undervisning. Det är inte lätt för en forskare att ta poäng på en driven retoriker som utbildningsministern, som dessutom hanterar fakta på ett sätt som ingen vetenskapligt skolad debattör skulle kunna göra. Men än värre är att viktiga utbildningspolitiska frågor skyms av frågor på detaljnivå, till exempel den kommande skollagens krav på näringsriktig kost, kvarsittning eller lärares rätt att beslagta elevers tillhörigheter. Jag ska ge två exempel på konsekvenser av denna trivialisering av skoldebatten. Det första handlar om de i särklass viktigaste utbildningspolitiska besluten: införandet av nya läroplaner och kursplaner. Tidigare läroplansreformer (1960, 1969, 1980 och 1994) föregicks av massiva insatser från statsmaktens sida i form av offentliga debatter i samband med utskotts och remissbehandling, fortbildningsmaterial till skolor med mera. Både 1978 och 1992 års betänkanden om nya läroplaner för grundskolan diskuterades livligt i media och ute på skolorna. När riksdagen i mars 2009 fattade beslut om en ny läroplan för grundskolan med tillhörande kursplaner verkade emellertid få känna till det.* De föreslagna förändringarna var betydande. Till exempel skulle nuvarande målsystem ersättas med ett system där kunskapskrav formuleras för eleverna från tio års ålder. Intressant nog hade socialdemokraterna enbart marginella invändningar i utskottsbehandlingen, trots att den nya läroplanen, till skillnad från de tidigare, tydligt markerade att det nu i högre grad än tidigare var elevens eget ansvar att uppfylla de krav som skolan ställer. Inte heller hade de elva lärosäten som lämnade remissvar på betänkandet några allvarligare invändningar. Det andra exemplet handlar om förslaget till en ny lärarutbildning. För några år sedan överlämnades betänkandet till regeringen och gick sedan ut på remiss. Bland landets universitet och högskolor var reaktionerna blandade. Typiskt var att kritiken mer handlade om strukturella aspekter än innehållsliga. Man var (inte oväntat) kritisk till en förkortad förskollärarutbildning, fasta ämneskombinationer och en hårdare centralstyrning. Men märkligt nog var det få remissinstanser som reagerade mot den förändrade syn på barns och ungas lärande som präglade förslaget. Utredaren talade om "den dyslektiska hjärnan"; barns förmåga att bedöma kvantiteter jämfördes med däggdjurs och beteendestörningar sades leda till social misär. Att pedagogisk forskning sågs som betydelselös blev tydligt när man skrev att den nya lärarutbildningen måste få en fast grund av vetenskapligt baserade kunskaper som "inrymmer bidrag från modern hjärnforskning, utvecklingspsykologi, kognitiv psykologi, differentialpsykologi, socialpsykologi, sociologi och framför allt pedagogisk psykologi". För första gången i svensk utbildningshistoria föreslogs en lärarutbildning där pedagogik som vetenskaplig bas inte nämndes. Det finns anledning att hysa oro över den pedagogiska forskningens och dess företrädares osynlighet i utbildningsdebatten. Utbildningspolitiken har förlorat sin ideologiska dimension och hackas sönder i detaljfrågor. Samtidigt har den engagerade och intresserade allmänheten rätt att få ta del av skolforskningens resultat och analyser. Även om den vetenskapliga argumentationen står sig slätt mot den populistiska retoriken, borde man kunna kräva att forskarna tar sitt samhällsansvar och ger sig in i debatten så att deras forskningsresultat kommer till nytta.

hp-2021-03-13-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Journalister

Vad har journalisterna Kjell Häglund, Anders Mildner och Åsa Sjöström gemensamt? De har alla på sistone, i olika grad, möjligen tillfälligt eller delvis, lämnat journalistiken. Det finns några observationer att göra här. Att enstaka journalister lämnar yrket är inte nytt eller ovanligt. Det intressanta med Häglund, Mildner och Sjöström är att de lämnar en fot kvar. Häglund jobbar med uppdragspubliceringar, men fortsätter att skriva kulturjournalistik på fritiden. Mildner jobbar med evenemang och konferenser, men kommer även att göra journalistiska saker ibland. Och Åsa Sjöström, fotografen som vann World Press Photo, har visserligen sitt fokus på vanligt journalistiskt arbete även i fortsättningen, men jobbar nu också för ett stort företags välgörenhetsstiftelse. På det viset får hon trygg finansiering, och samtidigt tillgång till internationella miljöer som annars skulle vara svåra att komma in i. Vi ser alltså här tre verkliga toppnamn som inte längre fullt ut vill eller kan stanna kvar i branschen. Detta måste vi se i vitögat: Visst hände det även förr att duktiga journalister beslutade sig för att byta bana. Men jag tror att man med viss säkerhet kan säga att de bästa brukade stanna kvar. För att de ville. För att de kunde. För att frilansmarknaden var anständig. Här har något förändrats. Förloraren är förstås samtidens strykpojke nummer ett, den svenska journalistiken. Förlusten kan beskrivas på tre sätt: • Branschen kan inte locka de bästa. • Branschen bidrar till sin egen avprofessionalisering när journalistik blir något man gör i den mån man personligen har råd. • Branschen måste ge upp delar av sin tidigare så starka etik; journalistyrket var något som ytterst ogärna fick kombineras med andra sysslor. Bara genom att stå helt fri kan den som rapporterar garantera sitt oberoende, hette det. Nu tvingas vi retirera. Anders Mildner är – visst jäv här, eftersom jag känner honom – enligt min mening en av landets främsta journalister i sitt segment. Han är sakkunnig, skrivskicklig och proffsig i alla detaljer. Men journalistiken som bransch och industri lyckas inte längre behålla honom. Frilansarvodena börjar bli pinsamma på allt fler ställen. Det är mer än förståeligt om ett medelålders superproffs vill ha rimliga anställningsförhållanden, stabil inkomst och semester ibland. Vad vi ser här är de traditionella mediernas kris, omsatt till konkret förlust av enskilda begåvningar. Ska man säga att det brinner i knutarna? Nej, jag tror att det är mer korrekt att säga att huset står i ljusan låga. Andreas Ekström

hp-2021-03-13-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Talande träd

Tätt, tätt ihop står de. De väldiga bokträden bildar ett till synes heltäckande parasoll mot himlen, och de högsta stammarna kan ohämmat bada sina utbredda kronor i solljuset. Nedanför dem strävar de tunna ynglingarna i skuggan. Bara några ynka procent av solens strålar filtreras ner till deras spirande löv som skriar efter en stund i ljuset. Det verkar inte rättvist. Men faktum är att det finns en tanke med denna stränga uppfostran. Skulle de yngre träden få fri tillgång till solljus skulle de snabbt skjuta i höjden. Snabbare än vad som är lämpligt om man vill leva ett långt liv. Den långsamma uppväxten gör veden tätare och segare, och mer motståndskraftig mot svampangrepp. Dessutom blir småttingarna omhändertagna. Medan de yngre träden långsamt växer upp, pumpar moderträdet in socker och andra näringsämnen i dem via rötterna. Man skulle kunna se det som att de "ammas". – Träd är intresserade av att andra träd ska vara friska och levande. De håller varandra om ryggen för att de behöver varandra. Tillsammans skapar de ett klimat som är gynnsamt för dem alla, säger Peter Wohlleben. I sin bok Trädens hemliga liv berättar han om forskningsrön som tidigare inte nått ut till någon bredare allmänhet. Själv upplevde han att de kunskaper han fick under utbildningen till skogvaktare var det som skogsbolagen ville att han skulle kunna. Nyttan av träproduktion stod i centrum. Trädens andra egenskaper var oviktiga. Jag tänker på skogen jag själv vuxit upp med. Hur väl jag kände de eviga stigarna och stenarna, men hur resten av landskapet ibland kunde förändras över en natt. Ett kalhygge där maskinerna dragit fram kändes visserligen som ett sår i naturen, men det var ju det normala sättet att bruka skogen. Snart började nya träd spira. Skogen levde upp igen. – Nja, jag vet inte om jag skulle kalla det skog. Hade vi talat om samma sak i ett utvecklingsland hade du förmodligen kallat det plantage, och det är precis vad det är även hos oss. I naturliga skogar har träden ett helt annat utbyte av varandra. Träden som växer upp på plantager är som öar av ensamhet, säger Peter Wohlleben. Han kallar dem för gatubarn, och enligt hans sätt att se det börjar övergreppen redan i återplanteringen. Det är då plantorna sätts ut för att klara sig på egen hand, helt utan det stöttande nätverk som finns i den naturliga skogen. Men träd tycks ha förmågan att tillgodogöra sig nya erfarenheter, minnas dem och med tiden anpassa sig till den miljö de befinner sig i. Hur dessa "minnen" lagras vet ingen säkert än. Men forskare vid universitetet i Bonn tycker sig ha kommit en bit närmare ett svar. I rotspetsarna har de hittat något de kallar "hjärnliknande strukturer". – När roten trevar sig fram i jorden kan den ta upp impulser från omgivningen och undvika hinder och gifter. Men en trädplanta med avskurna rotspetsar hittar inte lika bra och kommer inte särskilt djupt. Den står inte lika stadigt när det stormar. Under sina första år som skogvaktare i Hümmel i västra Tyskland hade Peter Wohlleben knappast några tankar på hur träden samarbetade i skogen. Visst hade han öga för hur de mådde, men då främst med tanke på timrets marknadsvärde. Allt förändrades när han började leda guidade turer i naturen och drogs med i besökarnas förtjusning över knotiga, krokiga träd, helt utan värde för skogsbolagen och sågverken. Han började fundera över trädens egenheter och upptäckte att de hade ... personligheter. Han visar en bild på tre ekar i olika stadier av höstskrud. En är kal, en är höstgul och en håller optimistiskt fast vid sina gröna sommarlöv för att kunna bedriva fotosyntes ett tag till. Den modiga vill fortsätta bunkra välbehövliga kalorier inför vintervilan, trots att den genom skiftningen i dagarnas soltimmar och temperatur bör ha uppfattat att hösten är kommen. – De ängsliga träden tappar löven tidigare. De vill inte plötsligt bli överrumplade av vintern. Ett naket träd står stadigare i höststormarna och slipper frostskador i löven, säger Peter Wohlleben och pekar på bilden. Mönstret med de tre trädens olika beteenden visade sig återkomma från år till år, och har stöd i det han hittat i forskningen. Träden har helt enkelt olika karaktär. Att träd kan kommunicera med doftsignaler är känt sedan länge. När en giraff på savannen i Afrika börjar äta av en paraplyakacia, kan trädet på några minuter börja pumpa ut giftämnen i sina blad. Genom att skicka ut en varningsgas har det attackerade trädet snart talat om för sina omgivande artfränder att en stor växtätare är på ingång. Giraffen går tålmodigt vidare tills den når en radie dit varningsgasen inte bör ha nått. Eller så går den mot vinden – till intet ont anande träd. Det är inte bara träden i Afrika som har ett försvar. Bokar, granar, ekar – alla reagerar de på smärtsamma attacker och har sina sätt att varna omgivningen. Man kan till och med se att elektriska impulser sänds ut genom trädkroppen när den skadats. Skillnaden från hur det fungerar i våra egna kroppar är att impulserna går väldigt mycket långsammare i träden. Med en hastighet av en centimeter i sekunden fortplantar sig budskapet, och så småningom har försvarsämnen laddats upp i den del som parasiterna vill åt. – Men vad som är fascinerande är också att träden kan kommunicera genom rötterna och via svampar som bildar långa fibernätverk under jorden. Även där sker det med elektriska impulser. Det påminner lite om internet. Vi brukar kalla det Wood Wide Web, säger Peter Wohlleben. Alla vill vara uppkopplade och få nyheter om torka, insektsangrepp och andra faror. I vår industriskog är uppkopplingen sådär. När skogsmaskinerna går fram plattas jorden till, vilket är ogynnsamt för svamparna och det underjordiska nätverk de kan skapa för träden. Men det finns också andra aktiviteter som pågår under marken. Forskare som undersökt växtrötter har uppfattat att de kan ge ifrån sig knackningar på 220 hertz, och när man utsatte dem för samma frekvens kunde man se att rotspetsarna riktade sig åt det håll ljudet kom ifrån. Kan växter och träd höra? Forskningen är bara i sin linda, men Peter Wohlleben hoppas att det här är början på ett nytt sätt att se på naturen. Han tror att nästa stora moraliska diskussion kommer att handla om hur vi behandlar naturen. Skulle vi börja se växter och träd som intelligenta varelser skulle det bli allt svårare att försvara dagens hårdhänta sätt att bedriva skogsbruk. Själv ser han numera ingen större skillnad på att döda ett träd och att döda ett djur. Men hur känner ett träd smärta? – Det vet jag inte. Jag kan ju inte ens säga hur du upplever smärta. Men vi kan se att ett träd reagerar när det attackeras, och att det jobbar hårt för att läka ett sår i barken. Så länge forskarna inte kan motbevisa att träden känner smärta, måste man ändå hålla det öppet. Säga att man inte vet. Karin Wallén

hp-2021-03-13-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Övergångar

Barn byter avdelning, lämnar trygga vuxna och kompisar för ett nytt sammanhang. Eller börjar förskoleklassen i ett annat hus, en annan miljö. Eller börjar skolan "på riktigt", i första klass. En övergång kan vara både spännande och skrämmande. Den kan ge en känsla av att växa, samtidigt som mycket hamnar i gungning. Det är en tid som rymmer pedagogiska utmaningar och möjligheter. Att barnen landar väl i det nya är ju grunden för allt som kommer sedan. Till exempel lyfte Folkhälsomyndigheten och Centrum för epidemiologi och samhällsmedicin nyligen fram att rutiner vid övergången mellan förskola och skola är viktiga för barns psykiska hälsa. Så vad krävs för att en övergång ska bli lyckad? En som kommit att fundera allt mer över hur det är att vara barn i olika övergångar är forskaren Marita Lundström vid Högskolan Väst. Tillsammans med kollegan Ingrid Granbom har hon på uppdrag av kommunen intervjuat sex lärare i förskola, förskoleklass och grundskola på en integrerad enhet i Stenungsund. Med jämna mellanrum träffades lärarna och forskarna för att prata om olika aspekter på övergångar, och dessutom intervjuades 16 barn om sina erfarenheter. Forskarna fick bland annat upp ögonen för att barnen vid enheten bytte grupp och lärare varje år, från att de fyllde fyra. Först till en fyraårsgrupp vid förskolan, sedan till en femårsgrupp, sedan vidare till förskoleklassen och till sist in i ettan där man delade in gruppen på nytt. Alla dessa byten kan innebära problem, anser forskarna. I de reviderade läroplanerna står ju att man ska eftersträva kontinuitet och sammanhang i övergångar, och att det ska finnas en progression i lärandet. För varje överlämning som görs måste den nya läraren känna till vad den förra redan gjort, och det här utbytet av information var det lite si och så med på enheten i Stenungsund. Trots att all verksamhet fanns samlad geografiskt såg Marita Lundström och Ingrid Granbom i sin studie att lärarna hade begränsade kunskaper om varandras verksamheter och att dokumentationen som fanns inte användes. Till exempel gav en av deltagarna uttryck för frustration när det gällde grundskollärarnas syn på förskolan: "Vi håller på med naturvetenskap och teknik, kan jag tala om. Fysik och kemi, det jobbar vi med. Det ligger på den nivån. Vi håller inte på med någon bondgård. Friktion och acceleration, sådana ord använder vi." Man tog inte heller del av varandras dokumentation i någon större utsträckning. Förskollärarna använde digitala Pluttra, förskoleklasslärarna hade sin dokumentation i en pärm, ettans lärare använde Unikum. Att sätta sig in i och använda andras system upplevdes som alltför tidskrävande och besvärligt. – En i studien blev jätteupprörd över detta. Hon kände att hon lagt mycket tid på att dokumentera något som ingen sedan läste, säger Marita Lundström. Utbytet av dokumentation föll dock inte enbart på att lärarna använde olika system. Det saknades även en samsyn kring vilken slags information man skulle dela med varandra, trots kommunens tydliga riktlinjer. Grundskollärarna ville till exempel inte ha information om vad barnen arbetat med tidigare och hur, utan de ville främst få veta om något barn i gruppen hade särskilda svårigheter. Medan läroplanen numera alltså är tydlig med att det ska finnas en kontinuitet och progression i barns utveckling och lärande, så betonas inte vikten av trygghet eller social kontinuitet för barnen lika mycket. Ändå är det här förstås en viktig fråga att fundera på i övergångarna. Att små barn byter grupp och lärare ofta är en verklighet som återfinns på många förskolor i landet och som kan vara problematisk, enligt Marita Lundström. Varför tycker vi att det är en bra lösning för små barn, som verkligen är i behov av trygga relationer, medan vi månar om att de äldre barnen i skolan ska ha kontinuitet och ha samma lärare i flera år? funderar hon. – Jag tror att vi behöver tänka på vad det innebär för fyra-, fem- och sexåringar att byta grupp så ofta. En annan som intresserat sig för barns perspektiv på övergångar är forskaren Lina Lago vid Linköpings universitet. Hon följde barn i förskoleklass som skulle börja ettan och kunde då se att de hade tydliga förväntningar om vad de skulle få möta. – Att börja ettan är statushöjande, precis som det var att sluta förskolan och börja förskoleklass. Barnen hade stor kunskap om en verksamhet som de ännu inte hade egen erfarenhet av – information de snappat upp från till exempel storasyskon, vuxna eller tv – och med det följde förväntningar på vad som skulle ske. Att dessa förväntningar är rimliga är viktigt för hur barnen upplever övergången, resonerar Lina Lago. Det barn som förväntar sig att få läxor kan lätt bli besviken om så inte blir fallet. En annan sak hon såg var att de vuxna framför allt betonade de ökande kraven och allvaret som fanns i övergångarna, medan entusiasmen inför det nya inte förstärktes på samma sätt. Skolan beskrevs som kravfylld, arbetsam och jobbig. – I arbetet med övergångar blir framåtblickandet starkt. Det är viktigt. Men en övergång handlar inte bara om det som ska komma, utan också om de erfarenheter barnen har med sig. Lina Lago tycker att vuxna i förskola och förskoleklass bör fundera över hur man pratar om förskoleklass och skola. Vilka bilder får barnen möta kring det som ska komma? Beskrivs skolan som en plats där barnen måste klara av att bete sig på ett visst sätt, sitta stilla och lyssna, eller som en spännande plats där man kan lära sig om allt möjligt? En insikt hon tar med sig från sin forskning är att en övergång är en process som man jobbar med och försöker förstå under en längre tid. Den pågår innan och efter det att själva bytet av grupp och miljö görs, och förutsättningarna kan skilja sig åt från gång till gång. – Även om man skapar sig erfarenhet av övergångar som pedagog, måste man se till vad just den här barngruppen som jag har nu behöver, och vem gruppen ska lämnas till. Låt det inte gå rutin i övergången utan behåll nyfikenheten, uppmanar Lina Lago. Övergångarna till och från förskoleklassen är komplexa och innehåller mycket som lärarna inte kan påverka, konstaterar hon. Barnen kan till exempel komma från många olika skolor och avdelningar, så i gruppen blir sammansättningen av barn ny hur man än gör. I förskolan har de vuxna däremot stor makt att utforma verksamheten själva, och Lina Lago skulle gärna studera övergångarna där närmare. Överlag anser hon att det har skett ett skifte i synsätt inom forskningen, från att barn ska anpassa sig till en ny verksamhet till att verksamheten ska möta barnen där de befinner sig. – Förut tänkte jag mer på övergångsarbetet som organisation, nu tänker jag mer på det som relation. Emilie Stendahl

hp-2021-03-13-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Istider

Fråga: Känner man till varför det blir istider? Kan det vara ändringar i jordaxelns vinkel mot solen eller är det solens aktivitet som ändras? Svar: Det globala klimatet styrs av planetens strålningsbalans, det vill säga hur mycket strålning som träffar respektive utgår från jordklotet. Det är tre saker som styr: hur mycket solstrålning som träffar jordytan, hur mycket av solstrålningen som reflekteras samt hur mycket strålning från jorden som reflekteras tillbaka till jordytan (växthuseffekt). Hur istider kommer och går styrs framför allt av periodiska variationer i den inkommande solstrålningen. Sådana variationer kallas Milanković-cykler och styrs av formen på jordens bana runt solen, hur mycket jordaxeln lutar och åt vilket håll den lutar. Detta styr inte bara hur mycket solstrålning som träffar jorden, utan också hur solstrålningen fördelas mellan säsonger och delar av jordklotet. Det är inte helt klart vad som startar en istid, men forskningen talar för att det är sommartemperaturen som styr. Om vinterns snö inte hinner smälta bort under sommaren så kommer snömängden att öka från år till år. När snötäcket väl har börjat växa så förstärks avkylningen av så kallade återkopplingsmekanismer i strålningsbalansen: En snötäckt yta reflekterar mer solljus än barmark och koldioxidhalten i atmosfären sjunker i ett kallare klimat, vilket minskar växthuseffekten och gör att det blir ännu kallare. På samma sätt, fast tvärtom, fungerar det när en istid tar slut. Naturligtvis tar det lång tid att bygga upp och smälta bort stora landisar – den senaste istiden kulminerade för cirka 21 000 år sedan och tog slut för cirka 10 000 år sedan. Nästa istid beräknas starta om cirka 30 000 år. Gustav Strandberg

hp-2021-03-13-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Vård för samhällets bästa

Det vilar en mild ironi över historikern Jenny Björkmans avhandlingstitel, Vård för samhällets bästa. Underrubriken ger besked om att det inte handlar om vilken vård som helst utan om tvångsvård såsom den legitimerats och debatterats i svensk lagstiftning 1850–1970. Vad är samhällets bästa? Och vilket pris kan anses rimligt för individen att betala i form av ofrivillig isolering och behandling? Ja, det är svåra frågor att besvara för alla samhällen som säger sig värna demokratiska värden och rättssäkerhet. Jenny Björkman anger att syftet med hennes studie är att undersöka "var gränserna för statliga ingripanden i det privata har gått i Sverige, samt om och hur dessa gränser har förändrats". Tidsligt omfattar studien 1850 till 1970. Det är alltså, som Björkman skriver, idéerna och argumentationen kring tvångsvård som står i centrum för avhandlingen. Det här är en rejäl avhandling på över 300 sidor, disponerade kronologiskt med utgångspunkt i en periodisering av det moderna samhället: den klassiskt liberala staten, den socialliberala staten samt välfärdsstaten. Med den klassiskt liberala staten avses idéerna om en svag, icke-ingripande stat från 1800-talets mitt till cirka 1890. Perioden 1890-talet till 1930-talet benämns en socialliberal stat och kännetecknas av ett allt större statligt ingripande. Tiden från 1930 och fram till 1970-talet benämns välfärdsstaten och beskrivs i termer av participatorisk kapitalism. Denna disposition har fördelen att den är saklig och lättöverskådlig. Den tycks också väl ämnad för framställningen som återkommande behandlar synen på tvångsvård av veneriskt, epidemiskt och psykiskt sjuka samt missbrukare. Avhandlingen bygger framför allt på statliga utredningar men också propositioner, riksdagsdebatter och lagtexter. Inledningsvis redovisas hur tvångsvården var organiserad och vilka aktörer som omgav den. Redan här introduceras ett tema som leder rakt igenom problemfältet, det vill säga förhållandet mellan jurister och medicinare. Björkman visar hur läkarna under den studerade perioden fick stort inflytande över tvångsvården, liksom över många andra frågor som rörde samhälleliga missförhållanden och deras åtgärdande. Björkman ser läkarnas ökade inflytande som ett tecken på en generell medikaliseringsprocess. Först i välfärdssamhällets utredningar skulle läkarnas inflytande minska. I de fyra materialredovisande kapitlen påvisar Björkman hur staten från mitten av 1800-talet visade allt större benägenhet att gripa in i privatpersoners liv. Hon uppmärksammar det faktum att flera nya tvångslagar tillkom under samma period som många liberala och individuella rättigheter formulerades. Hon understryker dock att tvångsingripanden vid denna tid inte var någon nyhet. Det var argumenten för åtgärderna som ändrade karaktär och fick en medicinsk gemensam nämnare. Mellan 1890 och 1930 genomfördes i Sverige en serie demokratiska reformer. Samtidigt stiftades flera lagar som medgav tvångsåtgärder. 1913 års alkoholistlag, 1918 års Lex veneris och 1919 års epidemilag är exempel som alla innebar möjligheter till tvångsvård. Björkman uppmärksammar sociala aspekter på tvångsvården och hur fattigdom och klasstillhörighet gavs stor betydelse i bedömningen av vem som ansågs i behov av tvångsvård. Inte minst alkoholism framställdes som ett underklassprobleml. Här framgår också hur argumenten för tvång kopplades till försörjningsdugligheten. Lösdriveri och fattigvård var tydligt relaterade till alkoholproblematiken. Anstaltsbehandlingens innehåll kretsade också kring arbete och frisk luft, det vill säga två företeelser som verkade saknas i alkoholistens liv. Lättja ansågs inte bara omoraliskt utan också hälsofarligt eftersom den ansågs ha menlig inverkan på nervsystemet och hjärnans utveckling. Jenny Björkman konstaterar att det var kombinationen av argument som syftar på sjuklighet och samhällsfarlighet som motiverade tvångsvården. Samtidigt underströks under 1900-talets första decennier interneringen som en förmån för individen, liksom det samhälleliga behovet av att säkerställa fullgoda framtida generationer. Vad läsaren börjar skönja är en lagstiftande verksamhet som i ganska låg grad skiftar karaktär men vars argument möjligen förändras. Farlighet, sjuklighet och samhällsskydd är parametrar som återkommer under hela den studerade perioden. Skyddsobjektets namn förändras från nationen och folket till att under folkhemmets dagar framför allt få benämningen samhället. Rättfärdigandet av tvångsvård har, skriver Björkman, karakteriserats av samsyn och kontinuitet, som det tycks oberoende av samhällsskick och politiska vindar. En grundläggande förändring finner Björkman först på 1960-talet, som innebar ett brott med synen på statliga ingrepp mot individen. Vilka konsekvenser detta fick för tvångsvården ligger dock utanför studiens ram. Avhandlingens intressantaste resultat återfinns, som jag ser det, i kontinuiteten och samsynen i fråga om tvångsvården. Björkman återkommer istället till andra fenomen som skär igenom detta tvångsvårdens spår i industrisamhället. Så argumenterar hon för att tvångsvården vilade på en medikaliserad världsbild, konstruerad på 1800-talet. Vid flera tillfällen återkommer hon till begreppet medikalisering och sätter det som en stämpel på vissa företeelser. Jag har ingen orsak att tvivla på relevansen av att göra det, men skulle ändå gärna ha sett en mer problematiserande användning. Vad innebär egentligen medikalisering? Och på vilket sätt förändras innebörden av begreppet under den studerade perioden? Sådana tveksamheter inför analysen får mig att återkomma till avhandlingens disposition. Det tycks mig som om den inte bara har en fördel i att vara tydlig och rak. Kronologi och periodisering lämpar sig visserligen väl för beskrivning och resultatredovisning. Men i det här fallet undrar jag om inte dispositionen har hämmat analysen och de oväntade associationsbanorna utanför det mest uppenbara socialpolitiska och medicinska fältet. Som alternativ hade jag föredragit att analyserna följde deskriptionen i hälarna. Dels för att analysen blir effektivare och mer pedagogisk, dels för att tydligare visa att redovisningen av källmaterialet inte står fri från teoretiska antaganden. Ibland är det besvärligt att förhålla sig till Björkmans text. För mig gäller det främst frågan om när hon skriver själv och när hon återger någon källas uppfattning. Redan i inledningen understryker Björkman att fokus är ställt på den inställning till tvångsvård som kommer till uttryck i lagstiftningen och inte hur den praktiserades. Det är viktigt att denna begränsning uttalas. Möjligen är jag väl fyrkantig i min läsning av vissa passager, och kanske menar Jenny Björkman att somt bör kunna förstås som en historisk företeelse med ledning av orimligheten att hon själv skulle vara källan. Men det skapar ändå osäkerhet hos läsaren när det inte står klart vem som talar, forskaren eller de historiska källorna. Sådana synpunkter förtar emellertid inte förtjänsterna med avhandlingen, som är resultatet av en imponerande empirisk undersökning. Lars-Eric Jönsson

hp-2021-03-13-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Rent mjöl i påsen

Den 29 april 1978 parkerade snickaren Torsten Leander sin bil på Djäkneparksskolans gård i Norrköping. Det visade sig vara ett ödesdigert misstag. Inte så att det rådde parkeringsförbud på platsen, snarast tvärtom. Skolgården var nämligen reserverad för deltagarna i vänsterföreningen Folket i Bild/Kulturfronts årsstämma. Men årsstämman var en begivenhet som inte bara lockade till sig föreningsmedlemmar. Ute på skolgården gick en spanare från den lokala Säpo-sektionen och antecknade bilnumren. Leander hade inte begått något brott, inte ens en parkeringsförseelse. Han hade bara oturen att fastna i ett av det kalla krigets otaliga osynliga övervaknings- och söksystem. Idag, i post-Snowden-erans begynnande digitala baksmälla, tvingas vi alla åtminstone börja fundera på konsekvenserna av det nya globaliserade övervakningssamhälle vi tämligen motståndslöst låtit oss byggas in i. Här behövs inga spanare som går runt och antecknar bilnumren. Dagens Leander skulle redan ha fastnat på dussintals övervakningskameror på sin färd från Stockholm till Norrköping, hans statusuppdateringar skulle fortlöpande vara redovisade på Facebook, lunchbrickan vara avbildad och mejl till vänner och bekanta i rotation ute på det globala nätet. Men varför bry sig? Öppenheten är tidens melodi. Om det är stångkorv och stuvad potatis till lunch i Djäkneparksskolans matsal – so what? Vi ler åt våra trivialiteter, de kan ju inte skada oss. De är helt enkelt för många och för obetydliga. Och dessutom: den som har rent mjöl i påsen har ju inget att vara orolig för. Där om inte förr borde vi stanna upp. Inget argument för massövervakningens harmlöshet upprepas så ofta och med sådant eftertryck som just detta. Vi bryr oss inte om vanliga medborgares mejl och telefonsamtal, försäkrar president Obama när han ska försvara kommunikationsspaningens kosmiska dimensioner. Samma sak bedyrar ministrar, generaler och myndighetschefer. Men ingen medborgerlig eller parlamentarisk kontrollinstans som hittills sett dagens ljus kan verifiera att det förhåller sig så. Snarare visar den samlade erfarenheten från 1900-talets analoga övervakningssystem att det förhåller sig tvärtom, att övervakningssystemens inneboende logik gång på gång riskerar att gå ut över just dessa vanliga medborgare. Det finns utifrån dessa erfarenheter tre huvudsakliga fel i argumentet om rent mjöl i påsen. Det första och vanligaste felet är antagandet att rent mjöl per definition rinner rakt igenom systemet. Ingen förväntas vara intresserad av den triviala informationen och den oskyldige förblir oskyldig till dess motsatsen bevisats. I den bästa av världar är det kanske så, men övervakningssystem fungerar enligt en annan logik där också små avvikelser och slumpmässiga sammanträffanden blir intressanta. Utifrån denna logik spelade det ingen roll om Leander varit på Djäkneparksskolan för att delta i årsmötet eller, som nu var fallet, för att snickra upp en mellanvägg. Ju större datamängder som flödar genom systemet och ju fler olika kategorier av information som läggs in, desto fler kommer de misstänkta sambanden att bli. Eller annorlunda uttryckt: ju mer mjölet siktas, desto mindre blir sannolikheten att det visar sig vara entydigt rent. Kategorin "vanlig medborgare" krymper därmed ihop för att i lägen av extrem vaksamhet till sist helt försvinna. Det andra felet är att underskatta kraften i det konspirativa tänkandet. De som tillräckligt intensivt söker efter misstänkta avvikelser kommer förr eller senare att börja hitta dem, vare sig de finns eller inte. Leander hamnade i registret därför att Säpo sökte efter subversiva element i allt vidare kretsar. Information samlades in och registrerades för att hotbilderna krävde det, och ju mer registren svällde, desto mer bekräftades hotbilden. Om de misstänkta mönstren började avta var också detta något oroande: det bevisade bara att fiendens undergrävande verksamhet hade blivit alltmer sofistikerad. Övervakaren lägger inte bara pussel utan bestämmer också i hög grad vad bilden ska föreställa. Det tredje felet är att betrakta frågan om mjölets renhet som något objektivt och konstant. Om mitt mjöl är rent idag, så är det också rent imorgon och någon annanstans. Vanliga medborgare tenderar att ta vanligheten för given men det borde de inte göra. Plötsliga skiften i hotbilden kan spä på det konspirativa tänkandet och få mjölet att hastigt skifta färg. 1940 blev praktiskt taget alla utlänningar i Sverige per definition misstänkta för statsfientlig verksamhet. Det spelade inte minsta roll om mjölet var rent eller inte, det var påsen som var fel. Det räckte med att svenska myndigheter kunde anta att en persons blotta existens kunde misshaga främmande makt (gissa vilken) för att de skulle interneras. Efter den 11 september 2001 drabbades i ett slag tusentals människor runt om i världen av en våg av repression. I många fall bottnade denna i att tidigare triviala förhållanden som etnicitet, resemönster och släktrelationer uppgraderats till potentiella larmsignaler. Andra som redan var under misstanke framstod nu som akuta hot, något som drabbade de två egyptierna Mohammed Alzery och Ahmed Agiza som senare samma år hastigt avvisades från Sverige till Egypten med amerikansk handräckning. Men Leander då? I början hände ingenting, i enlighet med ordspråket att det man inte känner till har man heller inte ont av. Sedan började saker hända. Han träffade en gammal bekant som var intendent på Marinmuseet i Karlskrona och som kunde ordna ett snickarjobb. Museet låg utanför örlogsbasen men personalen brukade gå till marketenteriet inne på basen och dricka kaffe. Den nitiske säkerhetschefen lade märke till detta förhållande och drev på frågan om att kontrollera vad som fanns i Säpos register om den nye snickaren. Året var 1979 och man kunde inte veta i vilka nya och skenbart oförargliga former fienden bedrev sin infiltration. Så en dag fick Leander sparken med omedelbar verkan. Hans bekant intendenten förklarade att han inget kunde göra, att det här låg högre upp. Leander besvärade sig men fick avslag. Han skrev till regeringen som lämnade hans inlaga utan åtgärd. Han klagade hos Europadomstolen varpå regeringen hänvisade till skyddet av rikets säkerhet. Först 1997 gav regeringen upp, lät Leander se sin akt och betalade skadestånd. Den stora hemlighet som de ansvariga skyddat i alla år var inte några hemliga belastande uppgifter, att Leander minsann inte haft rent mjöl i påsen. Det var att påsen var tom. Fast inte riktigt, för nere i hängmappen låg ju den lilla lappen med texten "Angående PB GSC 645, som ägs av L. stod nämligen under förstnämnda tid parkerad inne på skolgården". Wilhelm Agrell

hp-2021-05-08-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Efter Ekot

Fanny är 21 år gammal. Eller 7 723 dagar. "Jag räknar. Det är klart att jag räknar", står det i inledningen av Olivia Bergdahls roman Efter Ekot. Hon vet hur många ben det finns i kroppen, hur många nötkreatur det finns i Sverige och exakt hur lång tid det tar innan en människa med tilltäppta luftvägar blir hjärndöd. Oavsett om siffrorna har bäring på hennes eget liv eller inte så fäster de i hennes minne. Det är hennes sätt att förstå världen. När Fanny lämnar Göteborg för att åka till sin mormor på Västgötaslätten är det 693 dagar sedan de sågs senast. Och 621 dagar sedan hon och Sam träffades för första gången. Romanen utspelar sig på två tidsplan, ett efteråt på landet där Fanny försöker läka ihop efter det som har hänt före i staden. Olivia Bergdahl är född 1989 och blev svensk mästare i poetry slam redan som sjuttonåring. Men här är det, tack och lov, ingen lekfull ordjonglör som håller i pennan. Prosan i Efter Ekot är klar som himlen efter ett åskoväder. Fannys fäbless för knappologi framstår snart som ett alltmer destruktivt tvångsbeteende, ett sätt att hålla verkligheten på avstånd: "Jag försöker hindra mig, men siffrorna snurrar runt inuti, radar upp sig, det är bara att lägga samman dem." När hon försöker räkna Sams leverfläckar är det första gången hon tappar räkningen på något. Först är allt fint mellan dem. Nyförälskade tillbringar de dagarna i sängen, lyssnar på alla Ekots sändningar och diskuterar politik. Men så börjar Sam bestämma vilka kläder Fanny får ha på sig. Och när han, vänsteraktivisten, plötsligt överfaller en påstådd nazist på stan dröjer det inte länge innan han riktar slagen mot Fanny. "17 kvinnor om året misshandlas till döds av en man de har en nära relation med." Fanny kan givetvis statistiken, men kan inte göra något av den i praktiken. Liksom många andra kvinnor i samma situation knyter hon starkare band till mannen som slår, istället för att bryta upp. Bergdahl gestaltar skickligt Fannys alltmer instängda helvete genom att låta radions torra rapporter stå på i bakgrunden; dessa blir hennes enda kontakt med omvärlden. Siffrorna fortsätter att komma in, men utåt tystnar hon. Efter hand blir dock Bergdahl lite väl förtjust i sitt grepp. Utvikningar om vilket år margarinet uppfanns och vilket år det introducerades i Sverige bidrar inte med så mycket annat än att berättelsen tappar fart och intensitet. Det som engagerar minst är partierna som utspelar sig hos mormodern. Deras relation fördjupas inte tillräckligt, och mormodern framstår tyvärr mest som en karikatyr av en gammal människa som säger varma och kloka saker på dialekt. Efter Ekot har alltså vissa skavanker. Men jag kan ändå inte säga hur många år eller veckor sedan det var jag läste en lika bra debutroman. Jag vet heller inte hur många dagar det dröjer tills Olivia Bergdahl kommer med något nytt, men jag har redan börjat räkna dem.

hp-2021-05-08-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Ormbett

Varje år inträffar uppskattningsvis cirka 300 bett av huggorm (Vipera berus) i Sverige. De flesta bitna kommer i något skede i kontakt med sjukvården. I flertalet av dessa fall konsulteras Giftinformationscentralen, som då har möjlighet att följa förloppet genom upprepade kontakter med behandlande läkare samt även få tillgång till epikriser. Allvarlighetsgraden varierar avsevärt, men ett fyrtiotal patienter årligen utvecklar uttalade lokala reaktioner och/eller toxisk systempåverkan som blir intensivvårdskrävande. Dödsfall har förekommit, men det senaste kända fallet i Sverige ligger närmare 20 år tillbaka i tiden. Trots i övrigt framgångsrika behandlingsrutiner har det dock visat sig svårt att undvika att vissa patienter får omfattande lokalreaktioner som fortsätter att breda ut sig under de första dygnen. Orsaken till detta är oftast att serum (antitoxin) inte getts alls, getts för sent eller att upprepade doser inte kommit till stånd vid symtomrecidiv. För att försöka komma till rätta med problemet rekommenderar Giftinformationscentralen nu utvidgade indikationer för serumbehandling. Antitoxinet bör enligt denna rekommendation ges snarast möjligt till alla patienter som uppvisar tecken på signifikant toxinreaktion, och upprepade doser ska övervägas vid otillräcklig effekt eller symtomrecidiv. Moderna huggormsserum har god effekt och lindrig biverkningsprofil. De högrenade preparat som finns på marknaden idag har dock begränsad verkningstid i kroppen. Eftersom molekylerna är relativt små bryts de ner och utsöndras snabbare än huggormstoxinerna. En genomgång vid Giftinformationscentralen av 81 patienter som serumbehandlats under 2016 visade att 20 procent av patienterna tillförts en andra dos. Fler än hälften av dessa upprepade doser skedde först när lokalreaktionen återkommit med omfattande utbredning. I gruppen som inte serumbehandlats fanns samma år en betydande andel som med facit i hand några dygn efter bettet borde ha fått tidigt insatt motgiftsbehandling. Tre fall där fasciotomi utförts noterades i fjol. Tillverkningen av huggormsserum är komplicerad och involverar renframställda antikroppar som bildats hos immuniserade får eller hästar. Det har under åren visat sig att tillgången på serum kan variera kraftigt. Produktionen av enstaka preparat kan vara otillräcklig för att täcka behovet i alla länder, och vissa preparat har också helt utgått från marknaden. Giftinformationscentralen följer utvecklingen noggrant och ger uppdaterade rekommendationer om preparatval och dosering via telefonjouren eller på sin webbplats. Priset för de högrenade preparaten ligger ofta runt 25 000 kr per dos. I skrivande stund finns i praktiken endast ett huggormsserum tillgängligt i Sverige, men troligen kommer flera preparat att åter bli tillgängliga inom något år. Ett biverkningsfritt serum med lång hållbarhet, rimligt pris och en effektduration som gör upprepade doser överflödiga är det som står överst på önskelistan. Serum bör omgående tillföras alla patienter som uppvisar toxinrelaterade allmänsymtom, anafylaktisk chock eller har en lokalreaktion som spridit sig mer än 10 cm från bettstället. Det fortsatta förloppet följs sedan med täta intervaller (åtminstone varannan timme) för att avgöra om effekten varit tillfredsställande och om tecken till recidiv uppkommit. När 5–6 timmar förflutit efter serumtillförseln rekommenderas kontakt med Giftinformationscentralen för att diskutera huruvida ytterligare åtgärder är påkallade. En andra dos kommer uppskattningsvis att vara indicerad i något skede hos en tredjedel av patienterna beroende på fortsatt progress av lokalreaktionen. Värdet av motgiftsbehandling är dock tveksamt om mer än ett dygn förflutit sedan bettet. Standarddosering gäller vid varje tillförsel av serum. Barn och vuxna ges samma dos. Naturalförloppet för maximal utbredning av lokalreaktionen är 48–72 timmar, varför patienterna inte bör skrivas ut förrän tillståndet stabiliserats ordentligt; återkommande symtom är vanliga. Markering av lokalreaktionens utbredning görs med märkpenna och förändringar noteras varannan timme initialt. Fotografering görs gärna. Smärtlindring med opioider behövs i många fall. Laboratoriemässigt ses ofta en initial ökning av halten röda blodkroppar i blodet samt leukocytos. Signifikant brist på blodplättar kan också förekomma men andra grava avvikelser i koagulationsstatus är ovanliga. Anemi (blodbrist) kan ses efter några dagar om lokalreaktionen varit omfattande. Kortisonbehandling påverkar inte toxineffekten och är bara indicerad vid allergiska reaktioner. Sådana inträffar relativt sällsynt hos huggormsbitna personer. Förebyggande stelkrampsbehandling kan ges om grundskydd saknas, men risken för stelkramp är minimal och inga dokumenterade fall finns beskrivna. Trombosprofylax ges vid immobilisering av patienten för att förebygga bildning av blodproppar. Blodproppar förekommer sällsynt, men har inte setts i övre extremiteterna och inte hos barn. Antibiotika ges bara vid sekundärinfektion som sällsynt kan uppstå några dagar efter bettet. Fasciotomi bör undvikas i det längsta. Mekanismen för uppkomst av muskelsvullnad är annorlunda vid ormbett än vid traumatiskt orsakad tryckökning i vävnaden. Vid ett huggormsbett injiceras giftet vanligtvis utanför muskelfascian. Tryckmätning i vävnaden bör alltid utföras före ställningstagande till kirurgisk intervention. Kirurgisk åtgärd är bara aktuell om vävnadstrycket överstiger 30–50 mm Hg och genomblödningen förbi skadeområdet är gravt påverkad. Sårläkningen är dålig i toxinskadad vävnad. Sammantaget är fasciotomi vid ormbett mycket sällan aktuell. Risk finns för defekt läkning och bestående funktionsnedsättning. Kvarstående svullnad, lymfödem, stelhet och värk är vanligt i flera veckor till månader efter bettet. Behandling med smärtstillande läkemedel i NSAID-gruppen och sjukgymnastik kan vara befogat. Vidgade indikationer för serumbehandling medför ökade kostnader under det första vårddygnet, vilket förhoppningsvis kan kompenseras av förkortade vårdtider, mindre risk för komplikationer och minskat behov av efterbehandling. Det nya förfarandet ställer större krav på lagerhållning och beställningsrutiner vid landets akutsjukhus. Tillverkarna av ormserum behöver säkerställa sin leveranskapacitet eftersom avbrott i tillgången förekommit vid flera tillfällen.

hp-2021-05-08-provpass-1-verb-utan-elf.pdf

Döp om domarna

I dag finns det i Sverige – om jag har räknat rätt – inte mindre än ett femtontal olika domartitlar, alltifrån hovrättsfiskal till justitieråd. Vissa titlar har anor som går långt tillbaka i tiden, till exempel rådman, medan andra är av senare datum, som lagman. Anmärkningsvärt är att ingen av domartitlarna innehåller ordet "domare", sedan tingsdomare, försäkringsdomare och bostadsdomare fått stryka på foten. Iögonenfallande är också att en rad av titlarna innehåller ordet "råd". Till vardags reflekterar vi kanske inte så mycket över detta. Men vad betyder det egentligen att man som domare är ett "råd"? Historiskt kan man ana att benämningen haft innebörden att vederbörande haft en rådgivande funktion till någon annan, som i vart fall formellt innehaft beslutanderätten. Flera av våra domstolar har också en gång tillkommit som råd till kungen. När man 1614 inrättade en domstol för hela landet fick denna namnet Svea hovrätt. Man behöver inte ha någon större fantasi för att inse vad orden "hov" och "råd" stod för. För övrigt är "Svea hovrätt" en modern förkortning av "Kongl. Maj:ts och Rikets Svea hovrätt". När det ansågs föreligga ett behov av en revisionsinstans, fick kungen ursprungligen fylla denna funktion. Kungens rätt att ändra hovrätternas avgöranden har visserligen lagts över på Högsta domstolen (inrättad 1789 som Konungens högsta domstol, i vilken kungen hade dubbel rösträtt), men titulaturen på domarna där antyder fortfarande att de har ett slags rådgivande funktion till monarken: justitieråd. Tjänstebeteckningar av det slaget antyder sannerligen ingen självständig ställning. Den svenska konstitutionen är endast i begränsad omfattning präglad av tankarna om en maktdelning på tre funktioner: den lagstiftande, den verkställande och den dömande makten. De två första funktionerna kan här lämnas utanför framställningen. Vad gäller den dömande makten finns däremot ett och annat att säga. Jag skall emellertid inte nu fördjupa mig i en ideologisk debatt utan konstaterar endast att Sverige – till skillnad från merparten av de västerländska demokratierna – har ett konstitutionellt svagt domstolsväsende. Grunderna härtill är, vågar jag säga utan att besitta någon speciell expertkunskap på området, att söka dels i rötterna från enväldet alltifrån Gustav Vasas tid, dels i en internationellt sett närmast unik misstänksamhet gentemot organ som kan kontrollera den politiska makten. Om man vill åstadkomma en förändring i riktning mot ett självständigare och mer oberoende domstolsväsende är det självfallet i första hand reformer som tar sikte på det senare förhållandet som skall till. Men man skall inte underskatta den betydelse som de yttre formerna – domartitlar, domstolsbenämningar etc. – har när det gäller att skapa och upprätthålla en bild av domstolarna antingen som lydiga redskap för den politiska makten eller som självständiga garanter mot övergrepp från dennas sida. Ett steg på vägen mot ett modernt, västerländskt präglat domstolsväsende är därför enligt min mening ett avskaffande av gamla begrepp med rötter i stormaktstidens envälde. Allt som till sin form knyter domstolarna och domarna till begrepp som "hov" och kungens "råd" bör mönstras ut och ersättas av beteckningar som framhäver domstolarnas och domarnas oavhängighet. Det finns även en annan omständighet som enligt min mening bör leda till att de nuvarande domartitlarna ifrågasätts. I mycket stor omfattning är titulaturen knuten till domarkarriären och till det förhållandet att vi har befordrade och obefordrade domare. Om man bortser från justitieråden, är alla karriärsteg inom kretsen ordinarie domare upphängda på ett administrativt ansvar; ju större "verksamhetsansvar", desto finare titel. För den oinvigde kan detta lätt ge sken av att det finns under- och överordnade domare. Men så förhåller det sig tack och lov inte, utan varje enskild domare är suverän i sin yrkesutövning, oavsett om han eller hon är rådman eller justitieråd. En titel som "chefsrådman" är sannerligen inte ägnad att understryka detta förhållande! Detta ger ytterligare en utgångspunkt för en titelreform. Vad domarens titel skall ange är att han eller hon är innehavare av ett domarämbete, inte att vederbörande har administrativt ansvar. För den rättssökande allmänheten torde det vara helt ointressant om den som skall döma är myndighetschef eller inte. Och vill man stärka domarkårens anseende, skall man inte framhäva chefsfunktionen; denna finns i alla verksamhetsgrenar, offentliga som privata. Det som skall hållas fram är själva ämbetet som domare. Det är nämligen helt unikt. En sista kritisk synpunkt på våra nuvarande domartitlar är att de inte är könsneutrala. De har uppenbarligen sina rötter i en tid då det var otänkbart med kvinnliga domare. En kvinna kan visserligen vara "råd" eller "president" lika väl som en man, men det är knappast något titlar som "rådman" eller "lagman" signalerar. Med dessa utgångspunkter vill jag föreslå att alla ordinarie domare tilldelas titeln "domare" rätt och slätt. Eventuellt kan man tänka sig att hänga på namnet på den domstolsinstans som man arbetar i. Nackdelen med detta är emellertid att titeln lätt blir lång och otymplig. För icke ordinarie domare kan man tänka sig bestämningar som assisterande, biträdande eller liknande. Domarens funktion i det hierarkiska systemet kan man självfallet inte bortse från. På något sätt måste man kunna ange vem som till exempel i administrativt hänseende är chef för en domstol. Detta kan dock ske utan att själva titeln påverkas. Tillvägagångssättet blir då att man i fullmakten anger att vederbörande inte bara utnämns till domare utan att han eller hon även tilldelas en viss administrativ befattning. En sådan upplysning har inget med domartiteln att göra; den tjänar endast till att internt reglera domarens plats i domstolens organisation (och hans eller hennes lön). Vill man gå ett steg längre i nyskapandet kan man, med hänvisning till vad som tidigare sagts i denna artikel, även döpa om en del av domstolarna i syfte att få bort anknytningen till "hovet" med mera. Hovrätt skulle då kunna bli överrätt och kammarrätt bli förvaltningsöverrätt. En sammanslagning av de allmänna domstolarna och förvaltningsdomstolarna skulle ytterligare förenkla i detta avseende. Möjligen skulle man i ett sådant sammanhang också kunna döpa om tingsrätt till underrätt.

hp-2021-05-08-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Hans excellens

Finansieringen av forskning har sedan ett decennium tillbaka dominerats av satsningar på så kallad excellens. Rapporten Hans excellens visar att kvinnor, som utgör 20–30 procent av forskarna inom medicin och natur vetenskap, endast fått 12,7 procent av excellensmedlen inom dessa områden. Endast 15 procent av de sökande är kvinnor, vilket är långt mindre än vid utlysningar inom samma områden vid Vetenskapsrådet och andra finansiärer. Om satsningarna istället fördelats på vanligt sätt skulle kvinnor ha fått 20 procent av medlen. Mellan en halv och en miljard kronor har omfördelats från kvinnor till män. En av författarna till rapporten, Birgitta Jordansson vid Göteborgs universitet, pekar på betydelsen av nätverk. – Alla forskare bildar sina nätverk, där vissa blir inneslutna och andra blir uteslutna. Sedan kan man göra det mer eller mindre systematiskt. När det rör sig om de här gigantiska pengarna och de här prestigefyllda positionerna får det allvarliga effekter. Den första excellenssatsningen i Sverige lanserades 2002 av Stiftelsen för strategisk forskning, SSF. Inga kvinnor fanns med i det slutliga förslag som en panel av sju internationella bedömare skickade till SSF:s styrelse. En tänkbar förklaring till att kvinnor sållats bort är relationen mellan sökande och bedömare. Det är en faktor som kan mätas bibliometriskt genom hur ofta de citerar samma artiklar. – Väldigt mycket av det här sker för att strukturerna inbjuder till att det ska ske. Det är ju inte så enkelt som att det sitter en massa elaka män där. Problemet för mig är att vi har en struktur på akademin som gör att det är vissa typer av nätverk som premieras mer än andra. Det påverkar vad det är för typ av frågeställningar som man lyfter fram som väsentliga. Förutom de vetenskapsbaserade kriterierna har mer eller mindre svårbedömda egenskaper och meriter efterfrågats. Eftersom dessa är svåra att mäta kan de minska kvinnors möjligheter att komma ifråga. – Det man bedömer i ansökningarna är inte bara vad du publicerat och hur du citerats. Signalord som "ledarskap" och "visionära tankar" lämnar större utrymme för tyckande. Enda gången det stod något om detta i bedömningarna från SSF handlade det om huruvida en viss kvinnlig sökande var lämplig att leda en stor verksamhet.

hp-2021-05-08-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Teknologi och slaveri

Relationen mellan "modern" (övervägande fossilbränsledriven) teknologi och slaveri är komplicerad. De koloniala slavplantager som från 1700-talet försåg den engelska textilindustrin med råbomull var givetvis ett av grundvillkoren för industrialiseringen, men paradoxalt nog tycks industrialiseringen samtidigt ha varit en viktig faktor bakom (det officiella) avskaffandet av slaveriet. Idag är det vanligt att föreställa sig tillgången till modern teknik som tillgången till ett antal "energislavar". Denna metafor rymmer i själva verket mycket mer än man kan tro. Till att börja med är det intressant att notera att de första "protomaskinerna", vattenkvarnarna, tycks ha konstruerats i östra medelhavsregionen under de första århundradena i vår tideräkning som ersättning för de alltmer kostsamma slavarna. En del av vårt arv från antikens Grekland och Rom var benägenheten att delegera arbete till andra varelser, som mer eller mindre hade degraderats till ting. Idén att befria fria mäns kroppar från tungt arbete och delegera det till förment själlösa varelser var grundläggande för antikens civilisationer. När det blev allt svårare att skaffa fram slavar och man stod inför valet att göra arbetet själv eller att uppfinna nya mekaniska apparater, var det senare alternativet det som föredrogs. För att kunna upprätthålla en traditionell livsstil och identitet började jordägare ersätta slavar med maskiner. Det rationella i sådana "teknologiska framsteg" var då som nu beroende av de relativa priserna på arbete och resurser. Logiken bakom en romersk medborgares beslut (på 400-talet) att bygga en vattenkvarn istället för att köpa slavar var i princip densamma som den som femtonhundra år senare fick medelklassen runtom i världen att bestämma sig för att köpa dammsugare eller tvättmaskin istället för att anställa hembiträden. I båda fallen, bör tilläggas, kan ägarna av maskinerna föreställa sig att tekniska framsteg har avskaffat lågt värderade arbetsuppgifter. Men i båda fallen skulle en närmare bekantskap med de socioekonomiska villkor under vilka den nya teknologin produceras och vidmakthålls förmodligen ha givit dem ett helt annorlunda perspektiv. För att ta det mest närliggande exemplet är det inte ens idag självklart att arbetare i kinesiska dammsugarfabriker har det bättre ställt än amerikanska hembiträden. Huruvida bättre kunskaper om produktionsvillkoren verkligen skulle begränsa de privilegierades konsumtion är tveksamt, inte minst med tanke på slavägares historiska tendens att försvara slaveriet, men min poäng här är att den geografiska åtskillnaden har utgjort en nödvändig förutsättning för att vi ska kunna föreställa oss tekniska framsteg som "hållbar utveckling". Denna separation från produktionens villkor (och konsekvenser), som i andra sammanhang har kallats "varufetischism" eller "konsumentblindhet", är avgörande för att förstå globala orättvisor av alla slag. Det gäller inte bara teknologier utan varor i allmänhet, men särskilt omstörtande är dess potentiella konsekvenser för våra möjligheter att förstå vad en stor del av vår "teknologi" i verkligheten är. De privilegierade skikten i världssamhället uppfattar naturligtvis investeringar i ny teknologi som framsteg. Den övertygelsen har under minst två århundraden dominerat våra bilder av historien, av utveckling och modernisering. Men teknologiska framsteg har i stor utsträckning varit förbehållna rika eliter, och själva förekomsten av den nya tekniken har baserat sig på beslagtagande av resurser från en alltmer utarmad periferi. Investeringarna i ångkraftsteknologi i 1800-talets England var till exempel oupplösligt förbundna med den atlantiska slavhandeln och bomullsplantagerna i den amerikanska södern. Dessa investeringar var beroende av ett kontinuerligt, ojämnt utbyte av förkroppsligat arbete och förkroppsligad jord mellan den industrialiserade kärnan och dess koloniserade periferi. Även om komplexiteten i globala varuflöden gör det mycket svårt att beräkna liknande asymmetrier i dagens flöden av förkroppsligat arbete och förkroppsligad jord, inte minst på grund av det sätt på vilket handelsstatistiken är organiserad, är mönstret detsamma nu som då. Världssamhället förblir starkt polariserat mellan å ena sidan högteknologiska kärnländer med stark köpkraft och hög energikonsumtion per capita och å andra sidan perifera områden med mycket svagare köpkraft och lägre energikonsumtion. Det ojämna utbytet av arbetstid i den moderna världen påvisades för fyrtio år sedan av ekonomen Arghiri Emmanuel (1911–2001), och det ojämna beslagtagandet av jord har grundligt dokumenterats i den omfattande forskningen om ekologiska fotavtryck. En relevant fråga för samhällsvetare är därför om den moderna teknologin verkligen har ersatt slaveriet, eller om den endast har förskjutit det. Om begreppet slaveri inte ges en så snäv definition att det endast betyder att vara offer för direkt våld utan mer generellt att tvingas utföra alienerande lågstatusjobb för en privilegierad elit, skulle en mycket stor andel av världens befolkning kunna räknas som slavar. Genom skenbart neutrala begrepp som "teknik" och "världsmarknad" överförs deras arbete och resurser till en köpstark minoritet. Ur det perspektivet representerar tekniken miljontals arbetares arbetsenergi som kanaliseras och exploateras av en global elit. Metaforen "energislavar" rymmer således mer än man kan tro.

hp-2021-05-08-provpass-4-verb-utan-elf.pdf

Diderots planscher

Filosofen Denis Diderot och matematikern Jean Le Rond d'Alemberts Encyclopédie ou Dictionnaire Raisonné des Sciences, des Arts et des Métiers är den franska upplysningens praktverk. Den blev dess emblematiska monument och de lärdas främsta vapen i striden mot vidskepelse, ignorans och intolerans. Uppslagsverket blev också en modell för hur kunskap kunde ordnas, systematiseras och presenteras för en bred publik. Både för verkets filosofiska budskap och för dess kunskapssystematik spelar de 2 885 planscher som kompletterar texterna en central roll. I d'Alemberts inledande programförklaring och i Diderots artikel "Art" i första textbandet, tilldelas planscherna en viktig didaktisk roll i förhållandet till texten. Denna roll är dels att avhjälpa språkets ofullkomlighet i beskrivningen av komplicerade tekniska förhållanden, dels att väcka en nyfikenhet som kan få betraktaren att gå vidare till texten och fördjupa sina kunskaper. Planscherna är med andra ord inte bara ett komplement till textbanden utan kan också utgöra en utgångspunkt för texten. Första textbandet kom ut den 28 juni 1751. Verket kom att bli föremål för många angrepp fram till 1759, då det slutligen förbjöds. Då hade sju band kommit ut. Det var framförallt de religionskritiska skrivningarna som föranledde Sorbonneuniversitetet att starta en kampanj som ledde till förbudet. Diderot och de andra medarbetarna fortsatte dock arbetet i hemlighet. I januari 1766 kom de tio resterande banden ut samtidigt. Arbetet med planscherna kom igång från första början, och Diderot skrev också nästan alla bildtexter. Det är anledningen till att alla planscher, även för en flyktig och nyfiken blick, framstår som ovanligt enhetliga i sitt formspråk. Ganska snart växer också insikten om att det i planscherna finns mycket mer än en eftergift åt dåtidens intresse för bilderböcker. Planscherna kan delas in i tre kategorier. Den första utgörs av planscher där en bild upptar ett helt uppslag, ibland även två eller tre. Det gäller till exempel ämnesgrupperna "Anatomi" och "Kirurgi" men också landskapsbilderna i ämnesgruppen "Mineralogi". Med hjälp av bokstäver och siffror vid olika detaljer i bilden får läsaren hänvisningar till det aktuella uppslagsordet i textdelen. Uppslagsordet "Anatomi" har 82 textsidor med hänvisning till 22 planscher innehållande över 50 bilder. Man kan nästan tala om en hel avhandling i anatomi! Den andra kategorin, den mest berömda, utgörs av alla de planscher om hantverk som består av en del som analytiskt beskriver hantverkets specifika verktyg och maskiner samt en vinjett som sätter in hantverket i ett socialt sammanhang: en verkstad, en butik eller ett landskap. Ett exempel är planschen om korkmakaren ("Bouchonnier" i del II) där ett fönster står öppet mot gatan, vilket leder till ett slags verklighetens intrång i Diderots idealiserade bild av hantverkarens slutna värld. I vinjetten ser man oftast hantverkaren själv men ibland också besökare eller kunder. Även dessa bilder innehåller hänvisningar till ett uppslagsord i textbanden. Den tredje kategorin utgörs av planscher med analytiska bilder samlade kring olika teman. En plansch kan då innehålla upp till fyra bilder. Bilderna kan föreställa objekt som ett visst hantverk kan åstadkomma, till exempel svarvarens verk i del X, plansch 62. De kan också innehålla olika företeelser inom ett visst område. Ett exempel är här plansch 12 om vapen och krigsmaskiner i supplementbandet med den märkliga bilden av den "bestyckade kamelen". Gemensamt för alla planscher är det strama och ofta asketiska bildspråket. Plansch efter plansch erbjuder läsaren kliniskt rena verkstäder, där välklädda människor betraktar maskiner som tycks gå av sig själva. Idylliska landskap, rofyllda hus och belevade teatersalonger förvandlar människor till statister i miljöer där objektet – ofta sett med ingenjörens röntgensyn och inte det levande subjektets värderande blick – står i centrum. Det är inte hantverkaren, bonden, gruvarbetaren eller arkitekten som är föremål för Diderots uppmärksamhet. Det är detaljen, perspektivet, vinkeln, genomskärningen eller planlösningen som fokuseras. Det är tankens abstraktion av det konkreta och reella objektet som avbildas, inte verkligheten själv. Denna ikonografi är inte utan sprängkraft. Objektets egen logik kan ibland ödelägga dess påstådda historia eller dess idémässiga konnotationer. I artikeln "Arche" tar teologen Edmé Mallet sju sidor i anspråk för att beskriva olika teorier om Noaks ark. Bibelns, kyrkofädernas och andras spekulationer om arkens konstruktion, form och storlek samt planlösning är föremål för en noggrann genomgång. I supplementbandet, i planschen "Antiquités Judaïques", avbildas Noaks ark. Det vi ser där är något som med svårighet kan förenas med den traditionella föreställning som trosläran gett av berättelsen om syndafloden. Bilden visar istället en plattbottnad byggnad med väl strukturerade indelningar som vittnar mer om en teoretisering efter planmässighet och systematisk ordning än om viljan att avspegla berättelsen om Noaks ark. Lik en enorm fyrkantig hangar ligger arken stilla på ett lugnt hav. I vinjetten ser man en man och en kvinna som städar ett fläckfritt stall. I den andra delen av vinjetten ges tekniska detaljer om farkostens konstruktion. Man behöver inte vara ingenjör eller skeppsbyggare för att betvivla konstruktionens sjöduglighet. Bilden avslöjar, bättre än orden i textdelen, hur orimlig berättelsen om Noaks ark är om man, liksom kyrkan, hävdade att den skulle förstås bokstavligt och inte metaforiskt. Det är den rationella tankens bild som vi ser. Förnuftet betvingar vidskepelsen. Upplysningen besegrar credot. Vad texten inte kunde säga på grund av censuren kan bilden exponera. I planschen om arken är budskapet tydligt. I många andra planscher är budskapet måhända mer subtilt, men det finns där för den som vill uppfatta det. Planschbanden handlar om att synliggöra människans oerhörda förmåga att beskriva, analysera, förstå och förklara världen – och i kraft av denna kunskap hävdas genom bilderna människans möjlighet att förändra den. Planscherna handlar också om att synliggöra hantverkets och hantverkarens värld. Denna värld var okänd eller negligerad av de flesta i den maktbärande eliten i 1700-talets Frankrike. I bild efter bild mötte de nu i planschbanden en rationell, produktiv, nyttig men också nästan gåtfull värld. De komplicerade maskinerna och de märkliga verktygen avslöjar ett kunnande som samhället var beroende av och som även var grunden för elitens välstånd och vällevnad. Detta kunnande och de hantverkare som stod för det rönte emellertid inte den uppskattning hos eliten som samhällsnyttan gjorde dem berättigade till. Mellan planscherna ekar sålunda en varning för den revolution som knappt tjugo år efter det att det sista planschbandet utkom skulle ge hantverkarna en del av den makt som l'ancien régime förvägrat dem. I den bemärkelsen är planscherna också ett socialt uppror som väcker tanken om en annan social ordning.